Man kan bli glad en vanlig höstdag

 
En rönn planterad nära huset skänker lycka. Det har jag läst. Och det som är skrivet är ju sant.
 
Nu ljög jag! Såg du Skavlan i fredags? Då såg du författaren som med bestämdhet påstod att alla - ALLA - människor ljuger! Och dessutom flera gånger per dag. "Tack, jag mår bra", är en av de vanligaste lögnerna. Så också "Kul att se dig". Vem kände sig inte träffad?....
 
Men i dag har jag träffat på en ärlig människa. Och jag blev så glad.
 
När jag kom ut på parkeringen på affärsområdet Solbacken, här i stan, såg jag en för mig obekant, bekymrad tjej stå nära min bil, kanonkulan. Ett par meter därifrån stod en man, som inte alls såg bekväm ut.
När jag närmade mig, sa tjejen: Är det här din bil? och pekade på mitt galanta åk. Jag nickade och såg sträng ut.
- Åh, jag höll just på att skriva en lapp till dig med mitt namn och telefonnummer, för jag har skadat din bil, sa hon och såg helt skärrad ut. Men så pekade hon på en centimeterstor vit fläck på min svarta bildörr och förklarade att hon hade varit vårdslös när hon öppnade sin dörr på den stora, vita, tämligen nya bilen. Ja, allt det där sa hon ju förstås inte men jag har ju ögon att se med.
 
Jag kunde inte låta bli att skratta.
- Det där kan du glömma, sa jag och strök försiktigt henne över armen som en sorts tröst.
- Jamen, jag är ju ersättningsskyldig, fortsatte hon.
- Äh, femtitusen, det är väl ingenting, sa jag, speciellt inte när jag har min snälla dag.
Då skrattade mannen och började se mer avslappnad ut.
- MEN, fortsatte jag, hade du förstört de här, och pekade på de två AIK-dekalerna på rutan, då hade det blivit en annan sak!
- Ja, det förstår jag, sa mannen, då hade vi blivit ovänner, eller hur?
 
Det kan ni lita på!
 
Jag blev så glad över hennes ärlighet. Vaddå knocka till en dörr på en relativt gammal bil med flera synliga tidigare knockar? Jo, för henne var det viktigt. Och för mig. För att jag ska behålla tron på människan. Och det goda i oss.
 
Om jag träffar henne igen, ska jag berätta att jag skrapade lite med nageln på färgskadan, när jag kom hem, och vips var den borta! Men inte än. Ett tag till ska hon få tro att hon träffat (i dubbel bemärkelse) Skellefteås snällaste människa . . .
 
Ljög jag nu eller har jag bara undanhållit sanningen? Men jag ljög definitivt om de femtitusen som en skälig ersättning skulle vara. Det finns nämligen ingen summa gigantisk nog om det hade varit en bestående, stor skada på min kanonkula. Vilket i och för sig är en omöjlighet. En stor skada ryms inte på min bil.
Nämligen.
 
PS: Grattis, inte bara tant Annelie, utan också Rasmus, Matilda, Jannike och Mats för att ni utnämnts till Sveriges bästa publik, ni Bajenfans! Men det är fotboll det . . .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0