saltatochkryddat

 

Söndagskvällar brukar jag vilja se en spännande film eller fotbollsmatch.

I går fann jag valvakan lagom fartfylld. Varför?

 

Jo, jag har fyra barnbarn och ett bonusbarnbarn. Jag älskar dem alla till vanvett med alla deras olika personligheter och egenskaper. Men en av dem är en utmaning!

 

I helgen har jag haft förmånen att få ha bröderna Bus inneboende. Den äldre, Gideon, har opererats och fått en ny trumhinna, så han är konvalescent och måste vara i stillhet. Den yngre, Alfred, är också ibland i stillhet men ser till att mormor inte har en chans till det.

Jag vet att jag måste, och jag försöker, att vara steget före honom men det lyckas jag dåligt med. Låt mig ge ett exempel:

Hans lördag bestod i en heldags fotbollsturnering samt ett disco på kvällen. Inga problem. Eller . . .

Att en nioårings fotbollsskor och -strumpor kan lukta nåt så fruktansvärt illa, förstår jag inte men det är dagens underdrift. Jag sa till honom att genast gå in i duschen, vilket, naturligtvis följdes av standardkommentaren: Varför det? Och ett skratt.

Efter en stund gastade han högt från badrummet och jag sprang, i tron att det hade hänt nån olycka.

- Har ni nån parfym?

Alltså ingen större olycka, trots att larmet gick.

- Vaddå parfym, frågade jag min nioåring.

- Jamen, du vet, golukt som man behöver när man ska ragga . . .

 

Jag tog, med illa dolt leende, fram makens golukt. Yes! Den dög.

- Lukta, Gidde! Lukta på mig!

Storebror, som satt vid datorn, var inte speciellt intresserad men han fick en armhåla över ansiktet och vips kände han doften. Ordentligt.

 

Dagens efter hade Affe bortamatch. Jag skjutsade honom till samlingen, varifrån han skulle åka med lagkamrater till Lövånger.

- Lycka till, sa jag, och lyckades faktiskt stjäla till mig en kram i ett obevakat ögonblick. Jag är här när du kommer tillbaka, lovade jag honom.

 

Sådärja, sa jag, när jag kom hem igen, nu har jag skickat iväg Alfred till Lövånger.

- Va? Varför det, sa storebror, som fortfarande satt vid datorn.

- Jamen, han har ju match där, påminde jag.

- Där?? På övrevåningen??

 

Okej, hörseln blir bättre och bättre . . .

 

Jag var på plats och väntade på lagets återkomst i god tid. Lyssnade på radio och öppnade bildörren på vid gavel för att få in frisk luft. Segrarna anlände (9-1) och en nöjd Alfred satte sig i bilen. Och som han luktade! Eller, rättare sagt, hans strumpor och skor! Naturligtvis tog han av sig skorna i bilen så jag skyndade mig att starta bilen.

Sa jag starta?

Det fanns inte ett liv i min kanonkula. Desperationen var nära. Väldigt nära. Inte för Affe dock som låg upp och ner på passagerarsätet och försökte uppdatera sin telefonbok genom att ta en bild på "Förnamn: mormor", samtidigt som hans små, söta fötter viftade hälsofarligt nära min näsa. Gissa om bilden blev bra?

 

Jag chansade och ringde till hans föräldrar, som var på väg hem från en helg i fjällterräng. Jodå, de var bara en timme bort så vi kunde vänta där. En timme! I den lukten! Och med en hejdlöst skrattade filur bredvid mig.

 

När vi så äntligen kom hem igen, självklart åkte han med mig trots att han längtat efter mamma och pappa, sa jag till honom att "nu tar du av dig på fötterna och lämnar skor och strumpor ute" och så gick jag in.

 

Nån timme senare slog det mig! "Affe! Var har du fotbollsgrejerna?"

- I bilen, blev det självklara svaret, tillsammans med ett pärlande skratt och ögon som lyste av bus.

Jag rusade ut och - visst - på backspegeln hängde strumporna och på förarsätets ryggstöd skod skorna! Och stank!

 

Inne satt hans storebror - vid datorn (ska man ta det lugnt, så lyder man order) - och log. Han känner sin bror.

I fåtöljen låg en lillebror upp och ner och skrattade så han kiknade.

Ute stod bilen som förmodligen aldrig startar igen efter den här helgen.

Och här sitter jag - en mormor och farmor helt uppfylld av kärlek.

 

Men golukten, den ska mannen aldrig mer få ha på sig när han går ut utan mig. Den har tydligen en enorm dragningskraft. När man raggar.