saltatochkryddat

 

De kom i massor för att avnjuta en föreställning med Erik Fernström, 73 år i april. En del var jämnåriga med artisten, några kom med rollator, men det fanns nog alla åldrar representerade bland publiken.

 

Okej, du vet förstås vad som hände. Erik Fernström, det vill säga Jerry Williams, rockade häcken av samtliga i sin avskedsshow. Vilken karl! Ett unikum. Som följt mig hela livet.

 

Naturligtvis minns jag inte första gången jag hörde Jerry sjunga, det enda jag kan minnas är att jag alltid har gillat honom. Mycket. Genom åren, genom rock´n´roll, via ballader och Stockholmsslang till den kille som ofta och gärna befann sig i Skellefteå och som en av gångerna, som en orolig medmänniska, kom fram till oss på badet och frågade hur det hade gått för min, då,  lilla dotter som klämt sig.

 

Killen som vägrade bli kändis på röda mattan. Killen som körde motorcykel till sina gig.

 

Det spelar ingen roll hur länge och djupt du söker, det finns inte en endaste liten skandal om honom. Inte som han rår för i alla fall. Egentligen är han så ovanligt vanlig om det inte vore för en sak. Hans röst. Okej, två saker: hans inlevelse. Ja, förresten, tre grejer då, hans mimik och kroppsspråk. Det blev totalt fyra det. Låt gå.

 

När han tar i för allt i världen och sjunger om arbetarklassens hjälte, då undrar jag om han inte pruttar en hel del. Ja, vaddå, det skulle väl varenda människa göra med den ansträngningen. Eller?

Som om inte artister skulle prutta. Har du aldrig funderat på det nån gång? Inte för att det spelar någon som helst roll men det måste vara en utomordentligt rejäl ansträngning att sjunga den låten, på Jerryvis.

 

Publiken stod upp och sjöng, dansade och  klappade. Många slängde iväg sitt högra ben och vrålade I can jive, I can jive!! Alla var glada, lyckliga, euforiska. Han har den inverkan på folk, Jerry Williams, med sina låtar.

 

Den enda låt som jag inte gillar är - inte helt oväntat - En vintersaga. Den går utanför Jerrys sfär, tycker jag.

Nä, då personifierar God Bless Rock and Roll honom definitivt mer. Och, förhoppningsvis, Can´t slow down . . .

 

När föreställningen var slut och publiken lämnat området, stod det några hundra rollatorer kvar. Lämnade. Glömda. Ickebehövda. Och jag kunde inte låta bli att undra: Who´s gonna follow you home?

 

Tror du att Jerka verkligen lägger av nu? Tror vi att han kan? Klarar vi oss utan honom?