saltatochkryddat

 

Jodå. Det var en gång och tur var väl det.

Kommer du, förresten, ihåg den oskyldiga humor man hade när man var liten? Jag minns att det var vansinnigt kul att luras med "Det var en gång . . . men den var grusad". Hur snopna blev de inte, de som hade väntat sig en spännande historia men som blev blåsta på konfekten. Till och med den tjugonde gången man körde bluffen för samma person, skrattade man själv hejdlöst. Det var tider det!

 

I dag innebar "Det var en gång" att snön hade smält på strandpromenaden och släppt fram en gång av brädor som var mycket greppvänlig. På senaste tiden har det ju varit helt omöjligt att med någotsånär bibehållen värdighet ta sig fram per fot. Bambi på hal is har varit stabiliteten själv, jämfört med mig och många andra. 

 

Det var nån gång i den vevan som min dotter föreslog att vi skulle byta grejer med varann. Det skulle bli kul med lite omväxling i motionen, tyckte hon. Föga anade hon HUR kul . . . 

Hon har ett gåband och jag har ju min motionscykel, min Adrenalinjäkel. Vi bytte.

Premiärpromenadens tid var inne. Jag startade bandet och började gå men tröttnade redan efter ett par sekunder på den låga farten. Det fanns flera knappar att välja på men jag insåg snabbt att sju kilometer i timmen, skulle passa min gångfart bra. Jag tryckte. Och bandet fick frispel! Det ökade på hastigheten till vindsnabb och jag toksprang!! I två sekunder. Sen blev jag avkastad! Men jag klarade mig bra. En stukad tå bara.

 

I dag, på vilodagen, fick jag frågan om jag ville promenera inne eller ute. 

- Men ute såklart, svarade jag. Det är ju så fint väder.

Någon tittade en aning skeptiskt på mig. Mulet och halv storm, fint väder?

 

Så vi gick. Strandpromenaden. Det var en gång - och den var gångbar. Hastigheten passade mig precis. Dessutom.