saltatochkryddat

I går kom jag in efter några timmar!

I solhörnan satt nämligen "damklubben" med en stor picknickkorg, som visade sig rymma det mesta. Jag har verkligen trevliga grannar, även om jag saknar min 80-plussare nåt enormt. Hon brukade också vara med i damklubben. Den nya grannen, som flyttat in efter 80-plussaren, är egentligen en nygammal granne som bara flyttat tvärsöver gatan, så hon är också en given del i klubben, förstås.

Det är så fascinerande att försöka räkna antal samtalsämnen på ett sånt möte. Säg att det är fyra damer som parkerat sig i hörnan. En i varje väderstreck. Det blir en massa vridanden på huvuden för att tre ska kunna se och förstå vad fyran pratar om just då. Och om då tvåan får syn på en bekant, kan det låta Tjohooo!!!! mitt i en sjukdomsbeskrivning. Jag trivs verkligen i sådana sammanhang. Inget slår dock min junta.

I fredags var vi hos Nickan. Tyvärr var det decimerat antal, på grund av ett kraschat knä, en husvagnsförflyttning och möjligen ett arbete också. Så vi var bara fyra. Vilket borde ha borgat för en relativt sansad kväll. Icket!

När vi hade ätit jättegod mat och surrat i cirka tre timmar, sa en av medlemmarna, vi kan kalla henne Inga-Maj, plötsligt: Är det nån som har hört nåt från Nickan då?

När den stora och omedelbara förvåningen över frågan, hade lagt sig, gick det åt många servetter. Mascaran flödade, så att säga. Nickan, kvällens mycket närvarande värdinna, grät mest.

Nästan lika förvånad blev jag när en av damklubbens medlemmar plötsligt sa: Är det ingen som har nån trevlig karl till mig?!

Nu ska här lyftas på stenar och letas överallt! Men inte förrän jag kommer hem från Stockholm, dit jag åker i morron.

Bloggen provtystnar en vecka. Sen kommer den stora tystnaden, den som jag har så svårt för. Men alla behöver ju semester. Du också, min vän.