Det här skulle kunna handla om ett tioårigt skott från mammas clivia. Eller om Hans. Eller om båda.

 

Ett blomskott som stått stilla i tio år, inte visat tillstymmelse till liv överhuvudtaget, varför slänger man det inte i soporna? Jo, därför att, i mitt fall, är det ett skott från mors gigantiska clivia, vilket har gjort skottet till en nostalgisk evighetsväxt. Som inte växt.

Det har stått i sovrumsfönstret, utsatt för både plus- och minusgrader, utan att klaga. Om det varit kallare än minus sju på natten, har det fått flytta till en intillstående byrå. Mitt i draget. Inte undra på att jag säger det, skottet, i stället för den, blomman. Eller sa. För - plötsligt hände det! Och nåt så vackert har väl sällan skådats innanför dessa väggar. Mamma mia!

 

När min son växte upp, hade han en bästa kompis som hette Hans. Vi bodde grannar och umgicks flitigt, hela familjerna. Hans var en livsnjutare. Dock ständigt underbetald. De gånger han kände sig rik, handlade han! Inte nödvändigtvis grejer, utan det kunde lika gärna vara hamburgare till hela kompiskretsen. Sån var han.

En dag, då pojkarna väl var i tio-elvaårsåldern, kom han in och la sig på vår kökssoffa med ett saligt leende.

- Vet du, Maude, hur kul det är att ha pengar? sa han och såg vansinnigt nöjd ut.

- VA??, sa jag, har DU pengar??!?

- Nää, men jag hade i går, svarade han och log drömmande med hela ansiktet. Åt minnet . . .

 

I morse skrapade Hans Triss i TV4. Plötsligt hade det hänt! Vi, som känner honom, hoppades och höll tummarna för att han skulle få riktigt, riktigt mycket pengar. Han fick 50 000 kronor. Tänk, om han hade vetat det, där han låg på kökssoffan, att han en dag skulle FÅ femtiotusen kronor! Hur många hamburgare blir det?

Men nu är han vuxen och har familj. Och ett litet annorlunda förhållningssätt till pengar. Tur är väl det, annars skulle de väl ha blivit duktigt less på skrovmål.

Ha en jättetrevlig resa, familjen! Det är ni verkligen värda.

 

Så - med två, helt osannolika, plötsligthänderdet-händelser i min närhet, måste jag ju inse att så är det. Även om det i mitt fall begränsar sig till en blomma. Men jisses, så glad den gör mig! Helt plötsligt.

 

 

I hela världen råder flyktingkaos. I södra Sverige råder snökaos. Här, hos oss, har det rått terroristkaos.

Jag minns när Beatles kom till Sverige, då rådde kaos redan på flygplatsen. Om jag har både en sockerkaka i ugnen, en knäcksmet på spisen och telefonen ringer, då jädrar blir det kaos!

 

Men - kaos är "den oordnade materien ur vilken den ordnade världen uppstått". Kaos sägs också vara granne med Gud, vilket väl torde betyda ungefär samma sak.

Alltså, ett snökaos i Skåne, kan det betyda att de bilförare som kört i diket i snövädret, skyndar sig att byta till vinterdäck? Som i den ordnade världen.

Eller, är Boliden ett samhälle väldigt nära Guds himmel?

 

Fråga inte mig, fråga de stora mediadrakarna. Fast när det gäller just Boliden vet jag att det är ett gruvsamhälle, cirka tre mil väster om Skellefteå och att båda ligger i Västerbotten. Det har rått en viss oordning om det. Ett litet geografiskt kaos, kan man säga.

 

På den tiden när jag hade min arbetsplats på den numera rikskända tidningen Norran, fanns det en regel som sa att "en 72-punkters (tror jag att det var) rubrik använder vi inte i annat fall än att det blir världskrig". Nu tycker jag mig se krigsrubriker både här och där. Inte i Norran, dock. Men i ett barnbarns bokrecension, till exempel.

 

Om man får i läxa att skriva en recension på ett halvt A4:a, då är man ju jätteenergisk om man säger sig ha skrivit den på ett och ett halvt A4-papper, eller hur? Åtminstone så länge ingen hemmavid kollar.

Jag tycker det var snyggt och estetiskt att sätta en stoooor rubrik som inledning och att avsluta med en stoooor smiley. Han uttryckte ju bara sina känslor gällande boken. Det tycker åtminstone jag.

 

En annan talar gärna i stora rubriker. När jag frågade hur fotbollsträningen hade gått, svarade han "tja, sådär". Vad då sådär, undrade jag. "Jag gjorde bara fem mål men jag har ju bryte ena armen och vrickat en fot" och DÄR kom en uppgradering av rubrikstorleken!

En utförlig regogörelse följde om ett tak på ett cykelskjul, ett hopp ner på ett staket (som har en platt bräda, en kant, längst upp, det har du väl sett?) där, tyvärr det ena benet fastnade och stannade kvar när resten av kroppen landade på marken. Inte konstigt att han bröt armen! . . .

- Men har du varit och gipsat armen, frågade jag med skräckfyllt deltagande. Vad gör man inte för ett barnbarn?

- Va? Njaee - och NU blev det vanlig brödtext - jag kanske inte direkt har bryte den men . . .

 

Ibland drar han liksom iväg. En knäoperation lär vara nära förestående, har jag fått veta. Jag har till och med sett skadan. Eller, sett och sett. Om jag inte hade haft glasögonen på mig hade jag inte sett den. Men eftersom hans far var fotbollsspelare och tvingades operera knäet så.

 

Jag vet inte var gränsen sätts för kaos. Eller i vilket sammanhang det är rätt att använda ordet. Men det börjar vara ordentligt utslitet nu. Faktiskt något mer än ett litet knä.

 

 

 

Jag har ett par arbetslösa typer i mitt hem. Solfångarna som hänger i ett fönster.

Förmodligen måste jag stoppa ner dem i nån låda några månader, annars bryter de väl ihop av tristess. Och förresten, snart är det första advent och då blir det en massa annat som ska pryda fönstren.

 

Det är ju känt att jag tycker såå mycket om advent, medan julen gott kan få vara för min del. I år tror jag inte ens att advent kommer att kännas särskilt mysig. Och det är så själviskt tänkt som det bara kan bli. En familj uppfyller sin dröm och jag sitter och tjurar. Jag vet att jag är ego men att inte, under tre månaders tid, få de speciella kramar, som jag har vant mig vid; bara tanken får mig att gråta. Eller, ja, nu ska jag väl inte överdriva för jag har försökt gråta men det vill sig inte.

 

Mina ögon värker och jag har ingen tårvätska. Vad löns det då att gråta när det inte kommer några tårar? Att torrgråta gör ju bara ont så det är lika bra att jag låter bli.

Det är ju en sagolik tur att jag har andra kramisar som får mitt hjärta att svämma över av lycka. Mio, till exempel, som klart och tydligt deklarerar: Jag gillar att kramas! Hans storasyster, Arwen, har inget val, jag kastar mig över henne också och hittills har hon inte klippt till mig. Det vore inte likt henne heller, eftersom hon är en riktig mjukvara. Tack och lov.

 

Jag är fruktansvärt beroende av ljus. Dagsljus, läsljus, arbetsljus och stearinljus. Ljust ska det vara! Till och med på sommarnätterna. Jag sover som bäst när det är ljust. Men nu är det aldrig riktigt ljust. Visserligen kan solen visa sig under några minuter om vädret tillåter. Men det gör det inte. Det är grått som gäller. Mörkgrått. Om solen däremot får vara med och bestämma kan det bli lila och cerist en stund. Vackert men inget som lyser upp min tillvaro. Det hinner inte. Jag kan ju till exempel befinna mig i tvättstugan under de minuterna och då är det kört. Då hann jag inte njuta av dagen.

 

Visst förstår jag dem som åker till sol och värme och visst unnar jag dem det. Men nog hade det varit bättre om vi hade haft det klimatet här hemma. Då hade solfångarna haft att göra minsann! Så - varför bor jag då här, kan ju vän av ordning undra. Svaret är helt enkelt, att det vackraste ord jag vet är: Norrland. Och jag är ju väldigt förtjust i ord.

 

 

 

 

 

Det är inte rrättvist mot det här söta paret, jag vet, men jag kunde/ville inte hitta någon annan bild till dagens blogg. Det handlar alltså om skit. Och det gäller reklaminslag i media.

 

Jag har ju länge retat upp mig på reklam som stör, som ger ovälkomna avbrott i TV-sändningar men som också inleder varje rörlig nyhet på, exempelvis, aftontidningarnas nätupplagor. Jag har försökt att svälja och vara tyst, ja, offentligt alltså. Här hemma låter det om mig!

 

Ta bara ett exempel: De två polisernas biljakt, som slutade så tragiskt. Aftonbladet hade givetvis nyheten i topp och en bild på de båda fordonen som låg uppochnervända i vattnet. För att "läsa mer", klickade jag på bilden och vad fick jag se? Jo, en ung kvinna som ville imponera på sin svärmor med att flambera någonting, vilket slutade med eldsvåda och bilder på familjen med kvinnan i förgrunden som, insvept i en filt och med sotigt ansikte, glädjestrålande stirrar in i sin mobiltelefon och sjunger "Det är min dag i dag, tralalalala ....". Som om det inte räckte var även räddningstjänsten där och sjöng "Det är din dag i dag ...." Varför? Jo, hon hade ju vunnit en massa pengar på nån jädrans spelsajt.

VA??!?!?

 

Gissa om det gjorde ont när verklighetens bild, strax efter, kom fram. En död, en svårt skadad. Jo, räddningstjänsten var där. De sjöng inte.

 

Jag blir äcklad.

 

Att Jimmie Åkessons uttalande om att "det ser mörkt ut för Sverige" föregicks av en reklamfilm om solglasögon, kan jag inte annat än skratta åt. Sen lät jag bli att se och höra på Åkesson. Jag blir så lätt äcklad då också.

 

Men så finns det, tack och lov, en annan sorts reklam också. För ett par år sedan var det Volvo som fångade mig. Inte tack vare bilens förträfflighet, om det hörde jag ingenting. Däremot lyssnade jag och njöt av musiken till reklaminslaget. Mando Diaos "Strövtåg i hembygen" fångade mig direkt. Och inte bara mig. Jag antar att Mando Diao sålde fler skivor än Volvo sålde bilar. Eller?

 

Nu har det hänt igen! Och nu är det Volkswagen som står för fiolerna. En fantastisk låt spelas i deras reklaminslag, vilket övrigt innehåll jag inte har en aning om. Det är BRA reklam det! Där man kan blunda och njuta.

 

Hallå, Emilsson och Håkanson! När Ford kommer med en reklam, som slår Volvos och VW:s låtar, då kan vi börja fundera på bilbyte. Tänk på det!

 

För övrigt måste jag nog börja revidera min uppfattning om att media styr världen. Detta eftersom reklamen styr media.

 

 

I dag är det Fars dag. Eller en farsdag, om man så vill. Men för mig är varje dag Farsans dag.

Japanerna lägger till ändelsen -san för att betyga sin heder och starka vänskap till den andra personen. Så egentligen borde jag säga Thuresan till min pappa men farsan låter mer familjärt, tycker jag,

 

Jag behöver ingen speciell dag för att minnas min far. Han låter mig inte glömma. Vem annars är det som slänger ner saker på golvet på nätterna och skrämmer slag på mig? Det är så typiskt hans humor. Han älskade att skrämmas. Mor-san står bakom honom och fnissar men kan inte låta bli att säga: Nä men, låt henne vara nu, hon behöver sova, hon har ju ont i sin kropp.

- Inte sån värk som jag hade, säger han, och jag fick då aldrig sova.

- Men visst fick du väl det, säger hon milt, vi såg ju till att vara så tysta.

- Ja, du ja, kanske, svarar han, men Maud (han vägrar stava mitt namn med -e på slutet) hon kunde aldrig vara tyst! Sjöng hon inte så spelade hon radio högt eller så körde hon kakdeg i köttkvarnen. Inte fick jag en blund i ögonen.

- Men du vet ju hur lättskrämd hon är och hon får ju sån hjärtklappning när hon blir rädd, försöker mor-san.

Nu ler han stort.

- Ja, jädrar vad hon sprang uppför källartrappan så att inte den blodiga handen skulle gripa tag i henne, minns han och ser mycket nöjd ut.

- Och så rädd hon blev när du smög upp bakom henne och tvärblåste ditt "tscjiii" i hennes öra . . .

- Ja, tänk att hon aldrig lärde sig . . .

 

Om jag har en konstgjord liten fågel, gjord av fjädrar, som inte väger mer än ett halvt gram, upphängd på dörren, fastsatt med dubbla häftmassor, hur kan den, för det första, ramla ner på golvet och, för det andra, med en duns och en smäll som om den vore ett plåtfat, modell större? Dessutom faller den ned på en matta, vilket ytterligare borde dra ned ljudnivån. Men inte! Den skramlar och dunsar så jag hoppar rätt upp och får, naturligtvis, hjärtklappning som inte lugnar ner sig förrän det gått åtskilliga minuter. Svaret är: Den får hjälp. Och jag vet av vem.

 

Att fira dig i dag låter sig inte göras. Men jag firar minnet av dig med att tända ett ljus. Och, vet du vad, far-san, jag älskar dig!

 

Beatles sjöng om att följa solen. I´ll follow the Sun.

Om jag skulle göra det, skulle det för närvarande betyda att jag stiger upp vid halv åtta på morgonen och går och lägger mig kvart över tre på eftermiddagen. Jag har inte lust med någondera.

 

Tidningsbudet kör omkring med något fordon som lär larma väldigt högt när det backar. Fast det tror jag inte på. Jag tror att det jädrans fordonet skriker utöver sig så fort det tvingas röra på sig. Alltså, om man kör längs en gata med villor, där var och en har postlåda vid vägen, hur många gånger tvingas man då backa? Just det! Ingen gång. Men det tjuter så gott som hela tiden och jag vaknar naturligtvis. Att fönstret till sovrummet står på glänt är en nödvändighet när det råder plusgrader ute nattetid och en självklarhet när det råder minusgrader också. Då hör man ljud utifrån mycket tydligare. Även vid tretiden på natten.

 

På sommaren kan jag vakna vid samma tid på natten och le med hela ansiktet. Då är det pippifåglarna som sjunger och väcker mig. Ibland också morgonsolen, om jag har glömt att täcka för fönstret. Det gör jag så gärna! Glömmer, alltså. I tid och otid. Det uttrycket måste ju förresten en norrlänning ha kommit på. Otid. Det är ju ett kanonord, faktiskt.

- Kom du i tid?

- Nä, i otid.

I stället för att börja förklara med ord som förseningar, barn som trilskades, trafikkaos, spillde på blusen och allt vad man nu måste involvera i svaret, kan man bara konstera att man kom i otid. Yes!

 

Det är mörkt när tidningsbudet tjuter omkring. Det är mörkt när mannen åker till jobbet. Det är mörkt när barnbarnen kommer hem från skolan. Det är tokmörkt när mannen kommer hem från jobbet. Däremellan kan det vara lite omörkt.

 

När vänder det??? Jag vill ha sol! Jag vill ha ljust! Jag vill ha vår! Jag vill att det ska vara den nionde mars.