saltatochkryddat

 

I hela världen råder flyktingkaos. I södra Sverige råder snökaos. Här, hos oss, har det rått terroristkaos.

Jag minns när Beatles kom till Sverige, då rådde kaos redan på flygplatsen. Om jag har både en sockerkaka i ugnen, en knäcksmet på spisen och telefonen ringer, då jädrar blir det kaos!

 

Men - kaos är "den oordnade materien ur vilken den ordnade världen uppstått". Kaos sägs också vara granne med Gud, vilket väl torde betyda ungefär samma sak.

Alltså, ett snökaos i Skåne, kan det betyda att de bilförare som kört i diket i snövädret, skyndar sig att byta till vinterdäck? Som i den ordnade världen.

Eller, är Boliden ett samhälle väldigt nära Guds himmel?

 

Fråga inte mig, fråga de stora mediadrakarna. Fast när det gäller just Boliden vet jag att det är ett gruvsamhälle, cirka tre mil väster om Skellefteå och att båda ligger i Västerbotten. Det har rått en viss oordning om det. Ett litet geografiskt kaos, kan man säga.

 

På den tiden när jag hade min arbetsplats på den numera rikskända tidningen Norran, fanns det en regel som sa att "en 72-punkters (tror jag att det var) rubrik använder vi inte i annat fall än att det blir världskrig". Nu tycker jag mig se krigsrubriker både här och där. Inte i Norran, dock. Men i ett barnbarns bokrecension, till exempel.

 

Om man får i läxa att skriva en recension på ett halvt A4:a, då är man ju jätteenergisk om man säger sig ha skrivit den på ett och ett halvt A4-papper, eller hur? Åtminstone så länge ingen hemmavid kollar.

Jag tycker det var snyggt och estetiskt att sätta en stoooor rubrik som inledning och att avsluta med en stoooor smiley. Han uttryckte ju bara sina känslor gällande boken. Det tycker åtminstone jag.

 

En annan talar gärna i stora rubriker. När jag frågade hur fotbollsträningen hade gått, svarade han "tja, sådär". Vad då sådär, undrade jag. "Jag gjorde bara fem mål men jag har ju bryte ena armen och vrickat en fot" och DÄR kom en uppgradering av rubrikstorleken!

En utförlig regogörelse följde om ett tak på ett cykelskjul, ett hopp ner på ett staket (som har en platt bräda, en kant, längst upp, det har du väl sett?) där, tyvärr det ena benet fastnade och stannade kvar när resten av kroppen landade på marken. Inte konstigt att han bröt armen! . . .

- Men har du varit och gipsat armen, frågade jag med skräckfyllt deltagande. Vad gör man inte för ett barnbarn?

- Va? Njaee - och NU blev det vanlig brödtext - jag kanske inte direkt har bryte den men . . .

 

Ibland drar han liksom iväg. En knäoperation lär vara nära förestående, har jag fått veta. Jag har till och med sett skadan. Eller, sett och sett. Om jag inte hade haft glasögonen på mig hade jag inte sett den. Men eftersom hans far var fotbollsspelare och tvingades operera knäet så.

 

Jag vet inte var gränsen sätts för kaos. Eller i vilket sammanhang det är rätt att använda ordet. Men det börjar vara ordentligt utslitet nu. Faktiskt något mer än ett litet knä.