Plötsligt händer det!

 
Det här skulle kunna handla om ett tioårigt skott från mammas clivia. Eller om Hans. Eller om båda.
 
Ett blomskott som stått stilla i tio år, inte visat tillstymmelse till liv överhuvudtaget, varför slänger man det inte i soporna? Jo, därför att, i mitt fall, är det ett skott från mors gigantiska clivia, vilket har gjort skottet till en nostalgisk evighetsväxt. Som inte växt.
Det har stått i sovrumsfönstret, utsatt för både plus- och minusgrader, utan att klaga. Om det varit kallare än minus sju på natten, har det fått flytta till en intillstående byrå. Mitt i draget. Inte undra på att jag säger det, skottet, i stället för den, blomman. Eller sa. För - plötsligt hände det! Och nåt så vackert har väl sällan skådats innanför dessa väggar. Mamma mia!
 
När min son växte upp, hade han en bästa kompis som hette Hans. Vi bodde grannar och umgicks flitigt, hela familjerna. Hans var en livsnjutare. Dock ständigt underbetald. De gånger han kände sig rik, handlade han! Inte nödvändigtvis grejer, utan det kunde lika gärna vara hamburgare till hela kompiskretsen. Sån var han.
En dag, då pojkarna väl var i tio-elvaårsåldern, kom han in och la sig på vår kökssoffa med ett saligt leende.
- Vet du, Maude, hur kul det är att ha pengar? sa han och såg vansinnigt nöjd ut.
- VA??, sa jag, har DU pengar??!?
- Nää, men jag hade i går, svarade han och log drömmande med hela ansiktet. Åt minnet . . .
 
I morse skrapade Hans Triss i TV4. Plötsligt hade det hänt! Vi, som känner honom, hoppades och höll tummarna för att han skulle få riktigt, riktigt mycket pengar. Han fick 50 000 kronor. Tänk, om han hade vetat det, där han låg på kökssoffan, att han en dag skulle FÅ femtiotusen kronor! Hur många hamburgare blir det?
Men nu är han vuxen och har familj. Och ett litet annorlunda förhållningssätt till pengar. Tur är väl det, annars skulle de väl ha blivit duktigt less på skrovmål.
Ha en jättetrevlig resa, familjen! Det är ni verkligen värda.
 
Så - med två, helt osannolika, plötsligthänderdet-händelser i min närhet, måste jag ju inse att så är det. Även om det i mitt fall begränsar sig till en blomma. Men jisses, så glad den gör mig! Helt plötsligt.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0