Varde ljus - och det vart . . . vad då?

 
Jag har ett par arbetslösa typer i mitt hem. Solfångarna som hänger i ett fönster.
Förmodligen måste jag stoppa ner dem i nån låda några månader, annars bryter de väl ihop av tristess. Och förresten, snart är det första advent och då blir det en massa annat som ska pryda fönstren.
 
Det är ju känt att jag tycker såå mycket om advent, medan julen gott kan få vara för min del. I år tror jag inte ens att advent kommer att kännas särskilt mysig. Och det är så själviskt tänkt som det bara kan bli. En familj uppfyller sin dröm och jag sitter och tjurar. Jag vet att jag är ego men att inte, under tre månaders tid, få de speciella kramar, som jag har vant mig vid; bara tanken får mig att gråta. Eller, ja, nu ska jag väl inte överdriva för jag har försökt gråta men det vill sig inte.
 
Mina ögon värker och jag har ingen tårvätska. Vad löns det då att gråta när det inte kommer några tårar? Att torrgråta gör ju bara ont så det är lika bra att jag låter bli.
Det är ju en sagolik tur att jag har andra kramisar som får mitt hjärta att svämma över av lycka. Mio, till exempel, som klart och tydligt deklarerar: Jag gillar att kramas! Hans storasyster, Arwen, har inget val, jag kastar mig över henne också och hittills har hon inte klippt till mig. Det vore inte likt henne heller, eftersom hon är en riktig mjukvara. Tack och lov.
 
Jag är fruktansvärt beroende av ljus. Dagsljus, läsljus, arbetsljus och stearinljus. Ljust ska det vara! Till och med på sommarnätterna. Jag sover som bäst när det är ljust. Men nu är det aldrig riktigt ljust. Visserligen kan solen visa sig under några minuter om vädret tillåter. Men det gör det inte. Det är grått som gäller. Mörkgrått. Om solen däremot får vara med och bestämma kan det bli lila och cerist en stund. Vackert men inget som lyser upp min tillvaro. Det hinner inte. Jag kan ju till exempel befinna mig i tvättstugan under de minuterna och då är det kört. Då hann jag inte njuta av dagen.
 
Visst förstår jag dem som åker till sol och värme och visst unnar jag dem det. Men nog hade det varit bättre om vi hade haft det klimatet här hemma. Då hade solfångarna haft att göra minsann! Så - varför bor jag då här, kan ju vän av ordning undra. Svaret är helt enkelt, att det vackraste ord jag vet är: Norrland. Och jag är ju väldigt förtjust i ord.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0