Men i toppen sitter de kvar

 
Den här björken påminde mig om vårdsituationen i vårt land.
Hur mycket det än stormar och blåser snålt, sitter löven i toppen kvar längst.
De som suttit längre ner, har fallit till marken.
- Men, säger ett löv i mellanskiktet, som fortfarande har kraft att hålla sig kvar, nu är det ju snart slut löv i björken.
- Äsch, ingen fara, skrattar löven i toppen, det kommer nya till våren.
 
Jo, för det gör det alltid. Har alltid gjort. Det är bara det att just den här björken sjunger på sista versen. Den har börjat ruttna och eftersom den är jättestor, finns det stora risker med att den faller. Den kan orsaka kostsamma skador. Dessutom kommer det inte att komma nya, fräscha, friska löv till våren, för då är den nedsågad. Tyvärr. Alla de år den stått och varit en prydnad för omgivningen, även en boplats för vissa, kan inte vägas in som skäl för dess fortsatta existens. Ett ruttet inre får sina tråkiga följder.
Då försvinner även ni, löven i toppen!
 
För att inte de nya björkskotten ska gå samma öde till mötes, måste de vårdas. Kanske även ansas.
Eller så ersätter vi dem med flera dvärgbjörkar, förlåt, kortväxta björkar, där avståndet mellan löven inte blir så stort. Vi kan ju göra en kortväxtbjörkallé, med sammanhållning mellan stammarna via utsträckta grenar.
 
I vilket fall som helst så måste vi se över björkbeståndet. De som en gång stått så stolta och vackra men som nu tar all näring från botten för att växa sig högre och högre. Och ruttna.
 
Okej, jag förstår att min liknelse inte är fullständig. Men jag har betraktat löven, som så friska och gröna en gång började förgylla vår tillvaro med det spirande hopp de sände signaler om, men som nu har singlat ner mot marken, som torra skal.
 
Jo, visst, det är naturens gång men det borde inte vara vårdens naturliga kretslopp. Förhoppningsvis inser man det när även topplöven faller. Och, från den höjden, blir fallet stort.
 
Jag har egentligen bara ett råd; Lyssna på dem som vet hur det ser ut underifrån! I verkligheten. Gräsrötterna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0