saltatochkryddat

 

Kolla! Skylten . . . "Stop! Förbud att beträda spelplanen".  När man sitter så nära att det faktiskt är fullt möjligt att med ett vigt hopp, eller två, ta sig in på isen, då är man nära.

I mitt fall var det ganska onödigt med förbudsskylten, eftersom jag inte har något vigt hopp alls.

 

Men - jag var till min kiropraktor i går och efter behandlingen sa han "nu har du fått samma behandling som hockeyspelarna får innan match" och vi tog gemensamt beslutet att jag var spelklar. Som sig bör, håller vi skadan hemlig men så mycket kan vi säga att det är varken en Upper Body Injury eller en Lower Body Injury. Det är en Over All Injury. Vi tar dag för dag.

 

När man sitter så nära spelarbåset, som maken och jag gjorde, ser man inte allt som händer på isen. Därför tittade maken mest på den gigantiska jumbotronen (eller vad den nu heter) medan jag höll öron och ögon öppna för vad som sas och gjordes i spelarbåset. Det var häftigt! I tredje perioden blev upplevelsen fulländad då det vällde svettorkaner över oss vid spelarbytena. Som vi jobbade!

 

Jag fick avbryta matchen lite då och då på grund av sms som påkallade min uppmärksamhet och de kom från olika håll men hade samma budskap. De hade sett oss på TV!

Det gjorde vi också. För när vi kom hem från matchen hade det bara gått åtta minuter av den första perioden. På reprisen! Givetvis såg vi hela matchen och för min del kändes det som om det var första gången jag såg den. Vilket det också var. Men jag hade sett spelarna, tränarna, doktorn och alla de andra. Och jag hade hört dem. Vad jag hörde berättar jag inte, det stannar mellan oss.

 

Nästa gång vi går på match, har jag lovat maken att vi ska sitta högre upp så att vi ser hela planen. Men antagligen är de platserna redan slutsålda, så vi tvingas välja mellan rad 1-2 eller soffan och fåtöljen hemma. Ett svårt val för mig men inte för maken. Han gillar nämligen att se på hockey.