Nu tar vi nya årtag!
Ett år är snart slut och ett annat börjar. Precis som det ska vara. Och vi ser, oftast, fram emot det nya, blanka, oskrivna bladet som nästa år är. Fast . . .
Är det så att Trump och Putin håller på att koka ihop nåt? Smälter isen på Antarktis bort och, i så fall, vad händer då med vår jord? Kommer Zikamyggan att dyka upp i Sverige? Kommer alla bakterier att bli resistenta? Vad är det med drottning Silivia? Lägger svenska bönder ner jordbruken? Kommer Viasat att ta över SHL-hockeyn?
Ja, du ser, jag kan hålla på med farhågor hur länge som helst, om jag är lagd åt det hållet. Och det är jag. Egentligen. Men nu har jag bestämt mig för att trotsa mig själv hela nästa år.
Jag har ju lärt mig att man ska affirmera, det vill säga att jag ska upprepa positiva påståenden om mig själv och min omgivning tills de blir bekräftade och materialiserade. Det funkar! Jag vet. Däremot vet jag ju inte om det funkar på Trump och Putin men jag tar inga risker så jag tänker att de båda herrarna är ett par hyvens killar som gör allt för att skapa världsfred. När det gäller Zikamyggan stannar jag inte vid den, utan min affirmation innesluter alla världens myggor, som en förträfflig och välsmakande föda för skogens fåglar.
Nu är det ju tyvärr så att jag inte orkar med allt positivt tänkande själv, utan jag måste be om hjälp. Finns det någon frivillig? Carina? Bisse? Mina systrar? Kusin Kjell? Lilian? Juntan? OK, det tar jag tillbaka. Juntan är världens bästa på många positiva saker men att hålla en och samma tanke i huvudet är väl inte den starkaste av sidor.
Nu ska jag berätta en hemlis. Nästa år är det tio år sedan min man och jag gifte oss. Att han överhuvudtaget finns i mitt liv, är ett resultat av en affirmation. Behöver du ett bättre bevis på att det funkar?
Så - låt oss tillsammans ta nya årtag och ro 2017 i land!
Gott Nytt År på dig och en stor kram och ett stort tack för att du läser min blogg!
Minst 20 sekunder!
God fortsättning på ..... vintern? Äh, hur som helst så önskar jag att fortsättningen blir bra på det mesta. För de flesta.
I förra veckan var jag på hockey. I första periodpausen fann jag, helt plötsligt, mig själv innesluten i en mjuk, varm omfamning och när jag, med tanke på alla åskådare, tyckte att det var dags att avsluta kramen, sa mannen: Stå kvar! Man ska kramas minst tjugo sekunder, det är då först som alla positiva energier blandas och överförs.
Vet du hur långa tjugo sekunder kan vara när, till exempel, svågern och hans söner står och ser på och kanske undrar varför den här mannen omfamnar mig precis efter det att min make gått ett ärende? Eller om jag överhuvudtaget känner honom? Men jo, det måste de ha förstått eftersom jag slog armarna om honom också. Det gör jag aldrig på en okänd.
Sanningen att säga så blev jag så glad i hjärtat. Det blir jag alltid av att träffa honom, vilket inte händer så ofta numer. Annat var det förr. Under tonårsperioden var han en av mina allra bästa kompisar. Eller så var det mammas, jag vet inte. Han brydde sig i alla fall inte så mycket om jag var hemma eller inte när han hälsade på. Huvudsaken var att min mor och hennes fikabröd var det. De trivdes ihop, de också.
Ibland blev vi osams. Det var när han försökte få mig att förstå att min dåvarande pojkvän inte var bra för mig. Visst hade han rätt i det men det insåg jag inte då. Alltså grälade vi. Och kramades. För det har vi alltid gjort. Och det gjorde vi i hockeypausen också. Drygt tjugo sekunder. Och jag mår fortfarande så bra. God fortsättning, Martin!
Julaftonen var också en energikick. Juldagen likaså. Barn och barnbarn, god mat och många skratt och kramar. Kan det bli bättre?
I går, annandagen, var jag mol allena sedan maken åkt på jobbet. Tänk att det kan finnas så mycket härlig idrott att se på TV, att man får träningsvärk. Jag känner det mest i armarna. Inte konstigt alls då de används för att byta kanal och plocka fram TV-sidorna på paddan. Ett fasligt flängande mellan aktiviteter.
Nu ska jag gå ut i den nollgradiga luften. Nu finns inget att skylla på. Och rean borde locka. Om jag inte hade så förbålt ont i armarna. Det gör ont att bläddra bland galgarna. Som Asta brukar säga.
L som i älskar dig
Är det över hela världen eller över hela värden tomten färdas?
En dum fråga, tycker du säkert och det med all rätt. Men. Jag har flera gånger den senaste tiden sett världen bli värden i skrift. Ett l kan göra hela skillnaden mellan en man och en hel rymd. Ett litet, pyttelitet, l, äll.
Du förstår säkert vart jag vill komma. Det är det här med stavning och slarv med ord igen.
Många hävdar att det inte är så viktigt, huvudsaken är ju att folk förstår. Jag tillhör inte den gruppen.
Skillnaden mellan frisörer är hårfin.
Det är den inte mellan värld och värd.
Nog om detta.
Jag har märkt att det går längre och längre tid mellan mina blogginlägg och det har fått mig att fundera och överväga, är jag less? Det kanske räcker med fb och Instagram för att mitt törstande ego ska få sin beskärda del av exponering. Jag lutar åt det.
Den har funnits över sex år nu, saltatochkryddat. Den har till och med bidragit till en bok. Den har egentligen fullgjort sitt uppdrag. Så vi får se. Den håller i alla fall ut hela år 2016.
Årsskifte, ja. Tänk, så olika nyårsfirandena blir. Sverige och Syrien. Slott och koja. Gamla och unga. Ensamma och stora sällskap. Skilda världar. Och en och annan skild värd.
PS. Årsskifte måste ha två s, med bara ett blir det byte av åror, i stället för år. Det är en himla skillnad det. Se där, vad ett litet s kan ställa till med.
Omgiven av stjärnor av alla de slag
Det strålar en stjärna, nej, det strålar hundratals stjärnor! Konstgjorda, av naturen skapade, himmelska och mänskliga. Överallt finns de och gör mig varm och lycklig.
Om jag säger att det är minus 17 grader på kvällen och plus två morgonen efter, då skulle man lätt kunna bli lite sur. Om det dessutom börjar regna rätt rejält följande eftermiddag och är flera minusgrader morgonen därpå, skulle det givetvis kunna, förutom halka, ge upphov till irritation och ilska. Men nu är det så att jag har bestämt mig!
Jag tänker se det vackra i alltet.
Finns det, frågar du kanske? I dessa tider, i denna värld?
Svaret är: Ja!
Bara för att det mesta verkar nattsvart när det gäller oss människor och hur vi behandlar varann, får vi inte glömma att öppna ögonen och se på ljusglimtarna. I söndags, till exempel, såg jag flera. Att få gå ut och äta med alla våra barn och barnbarn, se och höra dem skratta och prata med varann, bildade en stjärnhimmel i taket.
Att läsa att det har bildats en grupp på fb, för att motverka näthatet, gör att det tänds en hoppets stjärna.
Bud Holloway har kommit hem till AIK - en stjärna.
Plus- och minusgrader om vartannat bildar isstjärnor på balkongens fönster. Oerhört fantasifulla och vackra.
Julstjärnor är jättegiftiga men konstgjorda är också vackra, och de tappar inga blad.
Jag har hittat en ny stjärna i Magnus Carlsson, Weeping Willows sångare.
Du ser, de finns överallt. Den natten, klar och kall, då himlen inte lyser av en endaste stjärna, då först ger jag upp. Absolut inte förr.
