saltatochkryddat

 

Det här är Dossan. Jo, hon hette faktiskt så för att hon var så dossig. (Minns inte vem som inte kunde säga gosig).

 

Naturligtvis var hon familjens bästa vän. Framförallt barnens. Även om sonen, då i tioårsåldern, en dag plötsligt bekände: Oj, vad jag ångrar att vi skaffade Dossan.

Eftersom jag inte alls sett det komma, frågade jag häpet:

- Men varför säger du så? Har du tröttnat på henne?

- Nää, men varje dag, när jag kommer hem från skolan, är jag så rädd att hon ska ha dött.

 

Och dottern, ett par år yngre, hade som vana att börja tjoa och ropa på Dossan ett par hundra meter innan hon var framme vid huset, för så fort hunden hörde lillmattes röst, började hon skälla av hysterisk glädje. Det var också ett sätt att bemästra rädslan från dotterns sida, den att något hemskt skulle ha drabbat Dossan medan hon själv var i skolan.

 

Jo, man kan älska någon så mycket att det blir jobbigt. Ångestframkallande.  Men det är skillnad på människokärlek och kärlek till djur, har jag förstått.

 

Vi kan adoptera gatuhundar från andra länder för att det skär i våra hjärtan när vi ser hur utmärglade och smutsiga de är. Vi kan skratta och tycka det är så gulligt när hundar tigger vid matbordet. Eller när en katt hoppar upp och stjäl mat från en tallrik.

Vi köper frön och talgbollar till småfåglarna hela vintern för att de ska överleva.

Men hur behandlar vi de hungriga och utmärglade människorna som kommer hit från andra länder och tigger av vårt överflöd? Med förakt. Med ursäkten "låt deras egna länder ta hand om dem". För vi ska ta hand om hundarna vi.

 

Det är aldrig fel att vilja göra gott men hur ska vi kunna välja vilken eller vilka som vi ska ge vår omsorg?

 

Jag ser på de så kallade sociala medierna hyllningar till människor som gör en insats för hemlösa djur. Som räddar livet på dem och som gör det utan någon annan vinning än att de "bara" får djurets kärlek till tack. "Det går rakt in i hjärtat".

Jag ser också, på sociala medier, inlägg som uppmanar till att sluta ge tiggarna pengar, "då kommer de bara tillbaka". Och jag läser om människor?, som en gång varit söta barn, vilka eldar upp flyktingförläggningar, vare sig de står tomma i väntan på eller är bebodda av människor som flytt för sina liv och av barn med rädda ögon. Skräckslagna ögon.

 

Det är mycket jag inte kan förstå. Men jag kan kanske lära mig att förstå, om någon förklarar för mig. Vad jag, med all säkerhet vet, är att något jag aldrig kommer att kunna förstå är den mänskliga ondskan.

 

Jag har blivit biten av en hund en gång. Men det gör inte att jag hatar alla hundar.

Jag förstår mig inte på katter. Men det gör inte att jag inte tycker om dem.

Jag kan inte flyga. Men det gör inte att jag vill skära bort vingarna på fåglar.

 

Förlåt om jag har sårat någon. Det var inte min mening. Jag har bara tänkt högt en stund.