Blir man kär så blir man!

 
 
Det kan inträffa när som helst och var som helst! Som i söndags.
Vi åkte till SE-Produkter för att köpa vackra glaskottar. Fort skulle det vara gjort. Men - så såg jag honom!
 
Jag försökte nonchalera honom och gå vidare men hjärtat skrek rakt ut! När jag lyfte upp honom kände jag att vi hörde ihop. Definitivt. Att han sen hade en röd lapp på sig, gjorde inte samhörigheten sämre.
Han puttade upp fårskinnsmössan en bit och såg mig rakt i ögonen. Jag var såld! Och det blev han också.
 
Nu lever vi lyckliga tillsammans.
 
Mannen får ju vara tacksam så länge jag blir kär i små saker som gott ryms hemmavid. Men det är inte alltid det inskränker sig till det. Då kan jag inte låta hjärtat styra ensamt.
 
När det gäller min kärlek till husbilar får plånboken vara med i beslutsfattandet. Egentligen behövs det bara en tom blick från den och jag inser att den kärleken får förbli obesvarad.
Men om det gäller, exempelvis, ett träd, bara ett litet träd, med vackra, kala grenar som visst skulle rymmas inomhus men, de facto, på bekostnad av något annat, då behövs förhandling. Den brukar stranda.
Trots att jag är beredd att ge avkall på en fåtölj. Eller barskåpet i form av en jordglob. (Skulle inte du hämta den, förresten, Jerker?) Mannen inser inga som helst fördelar i att få in ett träd i stället för en fåtölj. ("Var har du tänkt att folk ska sitta? Uppflugna på grenarna?")
Sådana där små petitesser brukar jag inte bry mig om.
 
Jag såg en fantastisk möbel, som gjord till sommarstugan, visade den för mannen och sa insmickrande: Du som är så händig kan väl bygga en sån här?
Först tittade han på bilden av möbeln och sedan tittade han på mig - länge.
Möbeln bestod av en dubbelsäng omgärdad av en massa fina skåp, lådor och hyllor. Jättefin och jättepraktisk. Tyckte jag. Då sa han att visst skulle han kunna bygga en sådan möbel men det skulle väl vara konstigt att ha en sån stående ute på tomten för inomhus rymmer vi den ingenstans . . .
 
Ibland går min förälskelse över snabbt.
Just nu är jag väldigt spänd på att se om Åsa, min kompis, får med sig sin nya kärlek hem från Mexiko. Tvättställ! Hoppas, hoppas hon chartrar ett fraktplan och tar hem massor. Jag såg bilden och blev också kär. Tänk, ett sånt tvättställ . . . Jag får hjärtklappning.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0