saltatochkryddat

 

 

Jag brukar inte få påskägg längre. Men i år kändes det som att jag fick ett och när jag öppnade det, vällde en myriad av känslor ut. Inte bara positiva.

 

Man brukar säga Vila i frid till någon som har dött. Jag vill i stället säga: Vandra i glädje till han som lämnade oss i påsk. Nu är hans kropp fri igen. Jag ser honom framför mig, rak i ryggen och med en spänst i stegen som en yngling. Den yngling han alltid har varit.

Han träffar på många människor i sin vandring bland molnen och då måste han givetvis stanna och prata. Det var ju så länge sedan de sågs. Jag hör skratt och förtjusta fniss. Han är där nu, bland dem alla.

Vandra i glädje, kära du. V.I.G.

 

Så fick jag en bok i min hand också. Den har rört om i mitt inre med känslor som har kolliderat i masskrockar. Boken heter I skuggan av ett geni och är skriven av ett barnbarn om sin farfar. Som hon aldrig har träffat. En mycket märklig och motsägelsefull man. Och historiskt betydelsefull. Jag kände hans son väldigt väl under tonåren. Vi gick i samma klass på högstadiet och en del av gymnasiet. Jag inbillade mig att jag visste det mesta om honom men jag visste ingenting. Visar det sig. Okej, det var kanske en överdrift, vi delade faktiskt ganska många hemlisar med varann. Och många läxläsningstimmar inför prov. Vi till och med provpussades en gång men det gick inte så bra. Jag var ju kär i en annan och det var han också. Men det var liksom mest för att verkligen förvissa oss om att det inte lurade några andra känslor än ren vänskap bakom, som vi pussades. En gång. Aldrig mer.

 

När jag läser det Anna, hans dotter, har skrivit, ramlar minnen och känslor över mig. Jag ler igenkännande, jag förvånas, blir arg, rädd, skrattar åt att Annas farfar tuggade blyertspennor, det gjorde hennes far också, men mest av allt känner jag beundran! Anna, du är helt och hållet fantastisk! Du, din far och din farfar står där helt avklädda till allmän beskådan. Men kärleken finns och är så stark att den hela tiden skyddar.

 

Det var Peters leende som satte normen för mig. Alla jag träffar som har "hans" leende, tycker jag om på direkten. John Norman i Skellefteå AIK har det. Självklart är han världens bästa hockeyspelare.

 

Trots allt har mannen och jag haft en vilsam påskhelg. God mat, god dryck, hälsat på stugan och druckit kaffe där, bara gjort det som fallit oss in. Det behövde vi båda.

Nu har han åkt på jobbet. Jag ska sätta mig ute på balkongen och fortsätta läsa I skuggan av ett geni. Det behöver jag.

 

 

Med lite god vilja, med en massa fantasi och med tidvis skakiga nerver, kan man bli tvärrädd för en sladd som hakat fast sig i en växt . . .

Det var vad som hände mig när jag skulle koka mitt tevatten i morse. Den oväntade synen bredvid vattenkokaren blev som levandegjord i min trötta blick och jag såg, självklart, ormen i paradiset! Med huggtänderna framme, redo att döda.

 

Denna kontakt (!) med ondskan, fick mig att tänka på de mänskliga rättigheterna. Och en undran; måste man inte vara mänsklig för att få åtnjuta De Mänskliga Rättigheterna? Räcker det med att vara en person av kött och blod? Med 77 människors liv på sitt samvete? Eller, ja, samvete och samvete.

 

Jag såg honom i går när han kom in i rättssalen. Ett litet leende på läpparna och en Hitlerhälsning när handbojorna låstes upp. Han har stämt norska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna! I say no more.

 

Ibland måste jag tvinga in mina tankar på nya spår. Nu kan jag, till exempel, tänka på ett telefonsamtal med en av mina bästa vänner. Hon ringde i måndags för att gratulera mig på namnsdagen och för att tala om att Maud(e) betyder makt och att det finns över tolv tusen med det namnet i Sverige. Då sa jag:

- Men vet du hur många Maude Westerman det finns i Sverige då?

- Nej, svarade hon.

- Bara en! Det finns bara en!

- Jaså, jaha men det är ju inte du.

- Va?? Det är klart att det är jag.

- Nähä, för du heter inte Westerman!

- Gör jag inte????

- Nej! Du är ju gift och heter Lidman!

 

Vi har känt varann sedan vi var femton år. I nio av de åren har jag varit gift med en som heter Lidman, medan jag själv fortsatte som Westerman. Nio år! Hur kan det vara möjligt att frågan aldrig har kommit upp? Medan jag skrattade så jag tjöt åt hennes indignation, försökte hon övertyga mig om att man byter namn när man gifter sig.

 

Vissa människor får mig på ett sånt otroligt gott humör. Hon är en.

 

Det är dem jag måste tänka på, när jag ser ormar i köket och associationsbanorna far åt annat håll. Mot en rättssal i Norge, till exempel.

 

Jag fasar för framtidens fordon!

 

När jag, i början på 80-talet, körde denna Ford Capri, kände jag mig som den modernaste, modigaste morsan i trakten. Och bilen gjorde som jag ville.

 

I onsdags, när det så äntligen var dags att åka till flygplatsen i Kallax, tvingades vi låna en större bil än vår egen. Du vet, sex personer och ett respektingivande antal väskor kräver sitt utrymme.

Bilen vi fick låna var tämligen ny. En sån där som tänker själv.

 

Som tur var, slapp jag köra. Jag skyllde på dåligt mörkerseende men den verkliga anledningen var att jag ville sitta så nära barnbarnen som möjligt. Krama. Lyssna på. Skratta med. Du fattar.

 

Innan vi åkte, fick vi en genomgång av bilens finesser och jag började svettas. I ett huj byggdes den också om och blev sexsitsig, stolar och säten kördes fram och tillbaka som om de vore ute på en egen roadtrip. När demonstrationen tycktes vara över, sa den kunnige: Men vad ni än gör, rör inga reglage!

Sa jag att jag svettades?

Var rädda om nyckeln! Vilken nyckel? Vi fick ju bara en svart plastklump med figurer på. Jo, men den måste vara inne i bilen för att bilen ska kunna startas med en tryckknapp. Verkar smart, va?

 

När jag kör min bil, kanonkulan, som har ett antal år på nacken, då bestämmer jag när jag anser det lämpligt att köra på hel- eller halvljus. Detta ansvar har nu fråntagits föraren, bilen sköter det bättre på egen hand. Tycker den.

 

Ibland tänder den en röd ljusramp nånstans framtill på sig själv. Ibland stannar den om den kommer för nära något. Den stannar alltid vid rött ljus och slår av motorn. Ja, den har så mycket hyss för sig att man, både som förare och passagerare, har fullt sjå att hänga med. Och skulle den tycka att det har kommit någon sorts nederbörd på vindrutan, då kör den igång de jättelika torkarna, som inte längre följs åt, utan med en hårsmån undviker att krocka mitt på rutan. Tuff och orädd som bara den.

Det är bra om man själv har lyckats lokalisera förekomsten av fukt på rutan och är beredd, annars kan man bli ihjälskrämd om man sitter där i godan ro och tror att det är fint väder.

 

Men rymlig var den! Och vi fick faktiskt bestämma var bagaget skulle placeras, så det sattes och lades överallt där det fanns minsta lilla möjlighet. När vi hade kört ungefär halv sträckan mot My Hometown, hördes en duns från det bakersta utrymmet. Nu ramlade en väska, sa någon. Men det var fel. Det var Gideon som hade somnat mitt i en mening. Alfred, som hade sovit en stund på planet, fick eget spelrum och kunde prata hela tiden. Vilken underhållning!

På tal om det så undrar jag om den moderna bilen sköter underhållet själv också. Och ekonomin. För, eftersom den parkerar själv, så borde det vara rimligt att den kan åka och handla och tanka alldeles på egen hand. Tänk, så tråkigt.

 

Min lilla Ka, den svarta kanonkulan, och jag har roligt tillsammans för vi lever i symbios. Den är snäll och foglig, ingen besserwisser som de moderna bilarna. Jag har svårt för besserwissrar.

 

 

På onsdag. Klockan 20.55. På flygplatsen i Luleå.

 

Efter tre låååånga månader kommer de hem!

Va? Redan? Säger en del. Som har haft annat att tänka på.

 

Om det inte skulle se så knäppt ut, skulle jag lätt kunna åka till Luleå redan nu och sätta mig och vänta men jag förstår ju att tiden går fortare om jag sysselsätter mig med något. Nu har jag bakat muffinssemlor och glömde vaniljsockret. Jag har också letat efter de gula och svarta fjädrarna som ska pryda björken på balkongen. Jag visste att jag hade lagt dem på ett smart ställe. Som alltid. Men inte kunde jag väl ana att jag hade varit så himla smart att jag ställt påsen med fjädrarna vid balkongdörren. Redan för ett par dagar sedan.

 

Vad är det som händer?

 

Vi var så här nära (..) att boka biljetter till AIKs match mot HV i morron men precis innan kom jag ju på att dit kan jag inte gå. Där finns en massa människor som förmodligen har olika sorters smittor. Tänk om jag är sjuk på onsdag . . .

 

Jag är ju van att ha alla de mina runtom på hemmaplan. Nu har fyra av dem varit så långt borta att jag inte ens begriper avståndet. För, i ärlighetens namn så har jag sett dem oftare än när de är hemmavid. Men en skärm kan inte känna en kram, även om vi minsann har försökt. Dessutom vill jag kunna veta att om det ringer på dörren så kan det vara nån av dem alla. Bara så där.

 

Min son skjutsade hem mina reaböcker när jag insåg att jag omöjligt kunde bära påsen utan att få rejält ont. Exakt så vill jag ha det. Nära att nå, nära att prata med, nära att skratta med, nära att krama.

Annars är det ju han och hans familj som bor längst bort. I Kusmark! Jättelångt. Men man kan ta bilen och åka dit på en kvart när längtan blir för svår. Eller ringa och säga: Kom hit och fika och just så pass hinna slänga ihop en kladdkaka så att Mios näsvingar fladdrar till och det stora, underbara, leendet uppenbarar sig när han stiger in. Så nära.

 

Jag vet att jag är bortskämd, det får jag ofta höra från andra som har sina barn och barnbarn långt borta. Jag vet, jag erkänner och jag njuter. När planet har landat i Luleå.

 

Det hade onekligen passat bättre med en bild av snödroppar, för att illustrera de mängder lyckotårar som fälldes i går, men jag hade ingen.

 

Det var en fantastisk gråtdag i går. Tårar av glädje och tårar av skratt. Oväntade.

Jag hade blivit utbjuden på lunch av makens blivande sonhustru. Trevligt men ..... Eftersom jag är en misstänksam natur, insåg jag, lite oroligt, att det fanns något mer än en trevlig pratstund att se fram emot.

När jag närmade mig lunchrestaurangen, såg jag makens exfru, tillika mamma till den blivande brudgummen. Aha!, tänkte jag, precis som att jag hade fattat nånting. Vilket jag inte hade.

 

Vi kramades och pladdrade i väntan på Hanna, den blivande bruden. När hon, strålande, kom, meddelade hon att vi skulle bli en till. Då jag har ett gediget förflutet som kommissarie, förstod jag på direkten att det var Hannas mor vi väntade på.

Hon kom. Vi kramades och pladdrade. Vi åt. Så sa då Hanna: Vill ni veta vad vi ska göra? DET ville vi.

"Jag vill att ni följer mig och väljer brudklänning"! Utropstecknet var inte ens färdigt, innan tårarna började spruta. Det var de båda mammorna som blötte sina kinder rejält. Själv satt jag, rörd till tusen, över att jag var med i den här scenen. Jag, som "bara" är gift med brudgummens far. Men jag grät inte, det skulle ha varit ett intrång i den allra innersta familjekretsen.

 

De glada tjejerna på Bröllopstudion, blev ännu gladare med en touch av mild förvåning, när de kunde bena ut släktförhållandena mellan oss, eftersom jargongen kunde låta likt systrar som känt varandra hela livet och som kivades på systrars vis. Jag tror att de kapitulerade när Maggan sa: Jag hade inte brudklänning när jag gifte mig med Staffan", och jag svarade "Nej, jag hade inte heller brudklänning när jag gifte mig med Staffan" . . .

 

Vi enades till slut i valet av klänning. Hanna hade bestämt hävdat att hon hade vetorätt, ifall vi försökte köra över henne. Den behövde hon inte använda. Däremot sa hon ifrån när vi tre damer började planera att vara brudnäbbar.

 

Okej, även om vi inte fick tillåtelse att vara det, kommer vi ändå att känna oss som tre brudar, när Hanna och Anton skrider in i kyrkan. Vi rår ju liksom om klänningen vi också. Och barnen. Brudparet.

 

Dock - jag tänker inte sitta i närheten av Maggan och Eva i kyrkan. Jag vet nu hur blött det kommer att bli och jag vill inte ha gummistövlar på mig till finkläderna. Där går gränsen för samhörigheten!