saltatochkryddat

 

Jag fasar för framtidens fordon!

 

När jag, i början på 80-talet, körde denna Ford Capri, kände jag mig som den modernaste, modigaste morsan i trakten. Och bilen gjorde som jag ville.

 

I onsdags, när det så äntligen var dags att åka till flygplatsen i Kallax, tvingades vi låna en större bil än vår egen. Du vet, sex personer och ett respektingivande antal väskor kräver sitt utrymme.

Bilen vi fick låna var tämligen ny. En sån där som tänker själv.

 

Som tur var, slapp jag köra. Jag skyllde på dåligt mörkerseende men den verkliga anledningen var att jag ville sitta så nära barnbarnen som möjligt. Krama. Lyssna på. Skratta med. Du fattar.

 

Innan vi åkte, fick vi en genomgång av bilens finesser och jag började svettas. I ett huj byggdes den också om och blev sexsitsig, stolar och säten kördes fram och tillbaka som om de vore ute på en egen roadtrip. När demonstrationen tycktes vara över, sa den kunnige: Men vad ni än gör, rör inga reglage!

Sa jag att jag svettades?

Var rädda om nyckeln! Vilken nyckel? Vi fick ju bara en svart plastklump med figurer på. Jo, men den måste vara inne i bilen för att bilen ska kunna startas med en tryckknapp. Verkar smart, va?

 

När jag kör min bil, kanonkulan, som har ett antal år på nacken, då bestämmer jag när jag anser det lämpligt att köra på hel- eller halvljus. Detta ansvar har nu fråntagits föraren, bilen sköter det bättre på egen hand. Tycker den.

 

Ibland tänder den en röd ljusramp nånstans framtill på sig själv. Ibland stannar den om den kommer för nära något. Den stannar alltid vid rött ljus och slår av motorn. Ja, den har så mycket hyss för sig att man, både som förare och passagerare, har fullt sjå att hänga med. Och skulle den tycka att det har kommit någon sorts nederbörd på vindrutan, då kör den igång de jättelika torkarna, som inte längre följs åt, utan med en hårsmån undviker att krocka mitt på rutan. Tuff och orädd som bara den.

Det är bra om man själv har lyckats lokalisera förekomsten av fukt på rutan och är beredd, annars kan man bli ihjälskrämd om man sitter där i godan ro och tror att det är fint väder.

 

Men rymlig var den! Och vi fick faktiskt bestämma var bagaget skulle placeras, så det sattes och lades överallt där det fanns minsta lilla möjlighet. När vi hade kört ungefär halv sträckan mot My Hometown, hördes en duns från det bakersta utrymmet. Nu ramlade en väska, sa någon. Men det var fel. Det var Gideon som hade somnat mitt i en mening. Alfred, som hade sovit en stund på planet, fick eget spelrum och kunde prata hela tiden. Vilken underhållning!

På tal om det så undrar jag om den moderna bilen sköter underhållet själv också. Och ekonomin. För, eftersom den parkerar själv, så borde det vara rimligt att den kan åka och handla och tanka alldeles på egen hand. Tänk, så tråkigt.

 

Min lilla Ka, den svarta kanonkulan, och jag har roligt tillsammans för vi lever i symbios. Den är snäll och foglig, ingen besserwisser som de moderna bilarna. Jag har svårt för besserwissrar.