Ett påskägg fyllt med känslor

 
 
Jag brukar inte få påskägg längre. Men i år kändes det som att jag fick ett och när jag öppnade det, vällde en myriad av känslor ut. Inte bara positiva.
 
Man brukar säga Vila i frid till någon som har dött. Jag vill i stället säga: Vandra i glädje till han som lämnade oss i påsk. Nu är hans kropp fri igen. Jag ser honom framför mig, rak i ryggen och med en spänst i stegen som en yngling. Den yngling han alltid har varit.
Han träffar på många människor i sin vandring bland molnen och då måste han givetvis stanna och prata. Det var ju så länge sedan de sågs. Jag hör skratt och förtjusta fniss. Han är där nu, bland dem alla.
Vandra i glädje, kära du. V.I.G.
 
Så fick jag en bok i min hand också. Den har rört om i mitt inre med känslor som har kolliderat i masskrockar. Boken heter I skuggan av ett geni och är skriven av ett barnbarn om sin farfar. Som hon aldrig har träffat. En mycket märklig och motsägelsefull man. Och historiskt betydelsefull. Jag kände hans son väldigt väl under tonåren. Vi gick i samma klass på högstadiet och en del av gymnasiet. Jag inbillade mig att jag visste det mesta om honom men jag visste ingenting. Visar det sig. Okej, det var kanske en överdrift, vi delade faktiskt ganska många hemlisar med varann. Och många läxläsningstimmar inför prov. Vi till och med provpussades en gång men det gick inte så bra. Jag var ju kär i en annan och det var han också. Men det var liksom mest för att verkligen förvissa oss om att det inte lurade några andra känslor än ren vänskap bakom, som vi pussades. En gång. Aldrig mer.
 
När jag läser det Anna, hans dotter, har skrivit, ramlar minnen och känslor över mig. Jag ler igenkännande, jag förvånas, blir arg, rädd, skrattar åt att Annas farfar tuggade blyertspennor, det gjorde hennes far också, men mest av allt känner jag beundran! Anna, du är helt och hållet fantastisk! Du, din far och din farfar står där helt avklädda till allmän beskådan. Men kärleken finns och är så stark att den hela tiden skyddar.
 
Det var Peters leende som satte normen för mig. Alla jag träffar som har "hans" leende, tycker jag om på direkten. John Norman i Skellefteå AIK har det. Självklart är han världens bästa hockeyspelare.
 
Trots allt har mannen och jag haft en vilsam påskhelg. God mat, god dryck, hälsat på stugan och druckit kaffe där, bara gjort det som fallit oss in. Det behövde vi båda.
Nu har han åkt på jobbet. Jag ska sätta mig ute på balkongen och fortsätta läsa I skuggan av ett geni. Det behöver jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0