saltatochkryddat

 

Den har nog gjort sitt nu. Men den har hängt med sedan 1973.

Först tjänstgjorde den som måttstock för välling till bäbisen Jannike Andersson. Hur den sen slutligen kom att hamna i mina tvättmedelspaket som doseringshjälp, har jag ingen aning om. Och inte har jag reflekterat över det heller, förrän nu, när skaftet, av ålderdomssvaghet, gick av.

 

Så - tack för lånet, Jannike Tofält, så här en 43 år senare! Om du vill ha tillbaka den, är det bara att du hör av dig. Då skickar jag den i ett vadderat kuvert. Men jag garanterar inte hållbarheten.

 

Annars har väl veckan bestått av en massa förfasanden. Mona Sahlin. Jimmie Åkessons svärmor. Åsa Romson. Panamapengar. Ja, listan kan göras lång men en av grejerna som upprörde, inte bara mig, var Kinas bud till Zlatan som påstods uppgå till 770 miljoner svenska kronor. Då blev Alfred, fotbollskillen och Zlatandiggaren, mäkta irriterad:

 

- Det är ingen fotbollsspelare värd! Om det finns så mycket pengar att betala en fotbollsspelare för, då borde man skicka dom pengarna till barn som svälter i stället!

Man blir rörd. Och tacksam.

 

Ändå var det just Zlatan som orsakade det otippade skrattet hos mig. Rubrikerna i dag: Jag kom som en kung - lämnar som en legend.

Han har ju humor, killen! Och jag som alltid har trott att han bara har varit stöddig. Heja Zlatan! Och tack för skrattet, det rensade ut en massa gammal luft från lungorna.

 

Okej, nu är det dags. Flytten till stugan närmar sig med stormsteg och dit följer inte Bloggen med. Den stannar i stan och samlar kraft. Så till dig, som haft tålamod med Bloggen och mig, vill jag bara säga:

Tack för att du finns! Och för att du ibland hör av dig. Det betyder så mycket för mitt välbefinnande.

 

Ha en riktigt, riktigt skön sommar. Vi ses på Facebook och Instagram, om du vill. Annars ses vi till hösten. Men dit är det lååååångt.

Pussåkram

 

Det sa hon jämt. "Man måste ända ner på gräsrotsnivå, om jobbet ska bli riktigt utfört". 

Nu var hon förstås ingen politiker, min mor, men hon var en sjutusan till kratterska.

 

När plastkrattan introducerades, fnös hon bara. "Dom där kliar ju bara gräsmattan". Nej, tacka visste hon de pålitliga krattorna med järntänder, som åt sig ända ner till rötterna om man tog i ordentligt. Och det gjorde hon! Det flög tänder lite nu och då från räfsorna men lite svinn fick man ju räkna med när vinterns och vårens täcken skulle bort och ersättas med en saftig och frodig grönska.

 

Nu är jag väl böjd att hålla med henne - på ett sätt. Det är gräsrötterna som står för växandet, för att vi ska kunna gå oskadda på ett mjukt underlag, för att vi ska må bra. Men nu snackar vi inte längre krattning, nu handlar det mer om politik.

 

Solen och regnet kommer uppifrån, från näst högsta och högsta instans och de bestämmer själva hur mycket de ska lysa, respektive blöta ner. De frågar ingen. Men OM de gjorde det, skulle de kanske få veta vad gräsrötterna behöver för att trivas och må bra. För mycket sol och de blir brända. För mycket regn och de blir sjuka. Inget alternativ bidrar till att de som vill, ska kunna vila sina trötta ben på en mjuk gräsmatta.

 

Det skulle behövas en dialog. De olika skikten skulle mötas och lyssna på varann. Gräsrötterna kunde berätta om deras levnadsvillkor. Solen skulle kunna förklara varför den lyser som den gör och regnet borde regogöra för hur många krav det har på sig från olika håll. Bönder, regn i lagom dos. Semesterfolk, regn någon enstaka dag för att hinna med tvätt och bakning. Sommarlovslediga barn, inte en regndroppe! Det är många som kräver sitt.

 

Det allra bästa vore ju förstås om de kunde byta plats för en dag. Gräsrötterna skulle då färga himlen grön, gissa om det skulle bli klagomål. Solen skulle krypa ner under jorden och göra marken kruttorr och ofruktsam. Gissa om det skulle bli klagomål. Regnet skulle falla över semesterfirare och badgäster. Gissa om det skulle bli klagomål. Så mycket klagande och skäll att alla snabbt ville komma tillbaks till sin ordinarie plats.

 

Vad vill jag då ha sagt med detta surr? Jo, jag tror att FÖRSTÅELSE och INSIKT är grundstenarna till ett fungerande samhälle. Tyvärr verkar förståelsen mellan golv, tak och himmel ha sina brister. Och insikten om att ingen är viktigare än någon annan, har glömts bort, om den ens någonsin har funnits.

 

Nä, jag håller med min mor, gräsrötternas väl och ve är det viktigaste men utan sol och regn överlever de inte. De lönsch int fjösa omkring ovanpå, man måst riva om ordentligt.

Fram med järnkrattorna och släpp in syre till gräsrötterna. Det behöver de, tro mig!