Inget rus, bara ljus

 
Får jag presentera: Årets nykomlingar!
När mörkret lägger sig över bygden, behöver jag ljus och åter ljus. Det här dukade bordet fyller sin funktion, till och med glasen är ljuslyktor. Jag kan aldrig få nog. Det är bara ett problem.
 
Det är det här med släckandet. Varje kväll. Blåsa ut ljus, släcka stjärnor och stakar, dra ur en massa kontakter och kolla brandvarnaren. Den är nämligen inte helt pålitlig. Jo, nog larmar den, men bara för plättar. Inte ens rökslingor från avblåsta ljus rakt under den, reagerar vår vakt för men gräddar jag plättar då jäsingen skriker den så hela kvarterets befolkning blir stirriga och ser om sitt hus.
Alltså blir det inte ofta plättar numera. Mitt hjärta tål det inte längre. Jag blir så fruktansvärt rädd när tjutet går genom mina öron och bränner sönder allt i dess väg. Så känns det. Och hjärtat rusar, trots att jag är beredd på det värsta. Dessutom blir jag arg. Så oresonligt förbannad på en rund dosa uppe i taket, som bara gör sitt jobb, att jag lätt skulle kunna massakrera den till molekyler.
 
Den går inte att få tyst på heller. Någonting i dess konstruktion måste ha gått snett. Man kan bara kliva upp på trappstegen, ducka för ljudvågorna samtidigt som man försöker få loss den. Sen bäddas den varsamt (inte om det är jag som gör det) in i en filt och om det inte hjälper, måste batteriet slitas ut.
 
När allt är över och den sitter där i taket igen, då tänker jag att det är rätt skönt ändå att ha en fungerande livförsäkring. Tills mannen säger att nog vore det gott med plättar till middag i dag.
 
Annars har jag faktiskt fått lära mig ett och annat om räddningstjänsten i veckan. Äldsta barnbarnet har praktiserat två dagar på pappans arbetsplats. Det var vansinnigt jobbigt! Han är avskräckt för tid och evighet från att skaffa sig ett jobb. Det vill säga om han inte blir dataspelsutvecklare. Ja, eller brandman! Kors i taket.
 
Åter igen står det lasersvärd på Mios, sju år, önskelista. Fastän han har fått minst ett varje jul. Men varför önskar du dig ett sånt i år igen, frågade jag aningslöst. Jo, för mitt gamla är trasigt, det låg ute i regnet och blev förstört, svarade han. Men du ska väl inte lämna det ute heller, sa jag. Jaså, sa han och spände ögonen i mig, men jag kan väl inte veta vilket väder det ska bli heller!!
Jag älskar hans logik.
 
Snart är det dags att gå en tändarrunda. Det blir tidigare och tidigare för varje dag. Mörkret lägger sig och jag gör allt vad jag kan för att motarbeta det. Eller har jag missförstått vitsen med advent?

Kommentarer
Postat av: SveaJ

Hahah barn är så himla härliga med sina tankar och sätt att göra saker!

2016-11-30 @ 13:10:51
URL: http://plantbased.blogg.se
Postat av: Yvonne%252525252525252520S%2525252525252525F6derberg

Men snart vänder ljuset igen. bara 3 veckor tills dess. Håll ut.

Svar: Tack! Tack! Du är också ett ljus 😊
Maude Westerman

2016-12-01 @ 12:11:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0