saltatochkryddat

 

På våren får jag hybris! Jag tror att jag är grödornas Usain Bolt och att allt jag rör vid blir till guld. Och det snabbt!

 

Nya tips och idéer anammas och jag sätter igång med en frenesi som är näst intill utomjordisk. Vilket senare visar sig vara, just utomjordiskt. För i de jordar som jag planterar, sätter frön och experimenterar, händer ingenting förrän i september. Och med ingenting menar jag i de flesta fall ingenting. Men . . .

 

I ovanavbildade urna grävde jag ner en sötpotatis. Enligt initierade skulle det bildas ett fantastiskt tjusigt bladverk som skulle ge njutning åt ögat hela sommaren.

Först kom ingenting. Sen absolut ingenting. Jag tröttnade på att vänta och ignorerade urnan. Det som inte händer inom två veckor, händer inte. Vilket skulle motbevisas.

 

Vad det är som har kommit upp ur jorden, har jag ingen aning om. Förutom timjan! Av en sötpotatis blev det timjan. Och det är definitivt det enda stället på hela tomten, där det växer timjan. Var sötpotatisen kommer att dyka upp, blir spännade att se nästa år. Kanske i syrenbusken.

 

Ringblommorna började bra men det var också allt. Från det att bladen nådde trecentimetersstrecket, stannade allt. De dog inte, vissnade inte, växte inte. Bara stod där, stilla.

Jag skyller allt på pilträdet. Visserligen står det inte i närheten av vare sig sötpotatisen eller ringblommorna men nånting ska man ju skylla på. Så nu ska det sågas ner! Vi kanske inte lyckas få bort alla rötter men vem vet, kanske kommer det bananer från dem nästa sommar. Det finns ingenting som längre är otroligt i min trädgård. Inte heller nånting troligt.

 

Tro nu bara inte att jag ger upp! Ett lyckat experiment håller på att ta form. Smulgubbar! Eller Jordtron. Vänta bara.