saltatochkryddat

 

I dag fyller min första bästis pension! Detta faktum startade en process hos mig. Jag har kommit till insikt. Om tiden. Den går.

 

På nåt sätt har jag lyckats leva i en mycket motsägelsefull tidsbubbla. Ta bara det här med min son. Han fyller fyrtio i år! Och jag tror fortfarande att han meddelar mig med ett ord, "Framme", när han har åkt nånstans. Bil, förstås, eftersom han är flygrädd. Så när vi satt och pratade och han berättade om den gigantiska flygplatsen i Frankfurt, snurrade det till rejält i mitt huvud. "Vad då Frankfurt?", sa jag, med kraftigt inslag av misstroende i rösten, "och när har du varit där?". "Ja men, det var ju när jag var på konferens i Innsbruck för flera år sen", svarade han, som om det vore något helt naturligt.

 

Jag har inte fått nåt "Framme" vare sig från Frankfurt eller Innsbruck. Antagligen har kontakten skett med hans sambo och barn i stället. Som om det vore helt naturligt.

 

Att mitt hår numera är stålgrått, måste ju vara en modegrej. Att mitt första och nyfödda barnbarn snart är lika lång som jag, har jag förbisett, trots att jag inte längre böjer mig ner när vi ska kramas. Att mitt yngsta barnbarn, numera, enligt egen utsago, är en "lysande förhandlare", lär jag få upptäcka . . .

 

Min mans barnbarn fyller snart sex år. Hon är alltså äldre än vad jag och min bästis var på fotot ovan. Och nu är hon pensionär. Min bästis, alltså. Men jag blir inte förvånad om Molly också snart fyller pension. Inte nu längre, nu när jag har kommit till insikt.

 

Hur ska jag bära mig åt för att hitta tillbaka in i den tidlösa bubblan? Jag, som har så dåligt lokalsinne. Tänk, om jag går till fel bubbla. Den som oåterkalleligt för mig tillbaka till barndomen. Nä, nu gäller det att leva i nuet! Och nu spelar Rafael Nadal tennis i Australian Open. Nu glömmer vi pensionen och njuter av passionen. För tennis. See You!

 

Du vet, det här klassiska med en "lång hårig sjuk sköterska". En klassiker inom särskrivningen.

På bilden ser du kanske en "lång svart hårig sjuk pensionär". Eller? Nixpix, du ser skuggan av en 164 centimeter lång gråhårig sjukersättningsberättigad". Tänk, så fel det kan bli, va?

 

Likaväl som femhundralappar är något helt annat än femhundra lappar. Jo, jag vet, jag tjatar MEN! Nu är gränsen passerad! Nu kan ingen särskrivning längre chocka eller göra mig förvånad.

 

Häromdagen såg jag nämligen "en samstående mamma" i en text. Och hur jag än funderar och funderar kan jag inte för mitt liv förstå hur det går till. Samstående? Kräver inte det minst två stycken? Och vad betyder egentligen samstående? Att man är överens? Med vem, i det här fallet?

 

Ett samgående har jag hört talas om, flera gånger. Då brukar det handla om affärsvärlden. Det gör det uppenbarligen inte i det här fallet. Det handlar om en mamma. Som är samstående.  

 

Om renar tar sig till ren bete, lär de inte bli mätta. En skum tomte är inte god men fråga mannen och hans söner om en skumtomte är det. Helst varsin låda med massor av tomtar.

 

Tar grannen illa upp om jag gräver ner en lök och skriver en skylt där det står "Vår lök"? Insinuerar jag inte då att det har förekommit stöld av lökar tidigare? Kan grannsämjan till och med ställas på spel?

 

De som ville ha sin gräsmatta fri från fimpar och satte upp en stor skylt med "Rök fritt", blev heligt förbannade. Däremot var rökarna glada, äntligen någon som brydde sig om dem, mobbade som de var överallt annars.

 

Jag säger inte att allt måste vara perfekt, därtill gör jag själv för många fel, men jag säger att särskrivningar kan ställa till det. Och att de uppkommer på grund av ren och skär slöhet. Oftast.

 

Jag tänker bara på "Gå lätt packad i fjällen". Inte bra.  Eller "Parkering för bjuden". Kan skapa problem. Och den som läser "svälj reflexer" kan sväva i livsfara, beroende på hur stora reflexerna är.

 

Egentligen är det ganska enkelt. En grej - ett ord. Även om det inte blir häften så roligt.

 

Det var en gång . . . . och den var grusad.

Redan som liten tyckte jag om ord. Ovanstående rad var ett av mina favoritskämt. Omgivningen skrattade väl som pliktskyldigast första gången jag drog det. Med ett ansträngt leende andra och tredje gången. Men den fjärde och alla påföljande gånger, var det nog bara jag som skrattade hejdlöst.

 

Eftersom min enda kompis i den fem hus stora byn, flyttade med sin familj flera mil bort, hade jag inte längre någon lekkamrat. Trodde du, ja! Jag hade faktiskt en outsinlig källa att leka med. Orden. Mina bästisar. Hur kul hade vi inte. Och fortfarande har.

 

Men nu känner jag att det vore dags att återinföra knappen "Rör inte min kompis" och med den uppmaningen avse mina ordkompisar. Fy fasen hur de behandlas! Helt utan respekt.

 

Jag minns en gång, på den tiden när jag hade ord som arbete, när jag med inlevelse berättade för några om en veckoslutskurs, som vi alla som jobbade på tidningen hade haft, då en i sällskapet sa: Men vad gick kursen ut på, jag fattar inte . . . "Ord!", sa jag glädjestrålande, "ordkunskap, ordförståelse, ordhantering, en massa intressanta saker".

"Gud, så löjligt", sa han och fnyste.

 

Tyvärr verkar det som att hans åsikt, har blivit allmän. Vårt språk, eller som det kallades förr, modersmål, har lämnats åt sitt förfall. De regler som gällde, är stenålder nu. För nu ser vi fram emot Nyorden! Varje årsslut publiceras de. I år får vi, exempelvis, njuta av att kunna gå på pokenad med en pappafeminist, som antingen har ett egenanställningsföretag eller försörjer sig på gigekonomi. Hans barn har läslov, vilket de tacksamt har tagit till sig som en vecka då de slipper läsa.

Detta får mig osökt att tänka på böcker. Jag nöjer mig inte med att ha en oläst bok på mitt sängbord (vågar inte skriva nattygsbord av rädsla för att bli utskrattad), utan jag är bara nöjd om jag har flera olästa böcker.

På bilden ovan syns också en bok. Familjen Tofälts bok, som är den enda boken på tomten. Men på andra tomter finns det fler bokar.

 

Jag säger bara, stackars nysvenskar som kommer hit i hopp om en bättre framtid. Men först måste de lära sig svenska! Vilken svenska? Deras lärare gör säkert ett jättebra jobb men vad hjälper det när TV, tidningar och annan media inte använder de ord som de fått lära sig?

 

Inte underligt att den nysvenske läkare, som min man träffade när han hade jätteont i ena ljumsken, på sjukintyget skrev: Smärtar i vä ljumiske. Mest när han kliver av.

Det skulle ha stått: när han stiger upp. Alternativt: reser sig. Men då kanske någon hade tyckt synd om honom. Nu skrattade alla i stället rått och hjärtligt. Jag också. Trots att jag visste hur han plågades.

 

Men - ska vi tas på allvar, ska också språket tas på allvar!

 

 

Tro nu inte att jag är ute med håven. Vad då, snäcka eller snigel? Det önskvärda svaret borde vara snäcka, eller hur?

 

Vilken toppsnäcka! En riktig snäcka!

Vinner lätt över:

Långsam som en snigel. Slemmig och äcklig som en snigel.

 

Men - av någon outgrundlig anledning, som jag inte kommer ihåg eftersom det var för mer än  tio minuter sedan, fick jag för mig att undersöka förhållandet snäckor-sniglar. Jag anar att det har med min ovilja att lämna huset att göra. Som snigeln.

 

Syster Gun är likadan. Pappa var också en sådan. Och även om jag spontant känner för att kalla min syster för snäcka, kan jag inte med bästa vilja i världen kalla fadern sammalunda. Alltså, Google.

 

Nu är jag förbryllad. När jag kollar avdelningen "svenska snigelarter", hittar jag spansk skogssnigel. ??

Snäckor tillhör djurstammen blötdjur. Landlevande snäckor kallas i dagligt tal sniglar. ??

 

Och jag som hela mitt liv har trott att benämningen "snäcka" har varit en komplimang. Nu tvingas jag revidera den uppfattningen sedan jag upptäckt, exemepelvis, Bred sumpdammsnäcka.

 

Jag misstänker att det är min före detta arbetskompis, Bosse, som rår för allt det här. Vi träffades på Coop i går och han gav mig en komplimang. Sånt är han bra på. Det fick mig att minnas och tänka på alla de olika epitet på människor som jag har hört genom åren och då flimrade ordet "snäcka" förbi i hjärnvindlingarna. Och det ena gav det andra, så att säga.

 

Beträffande min bloggs vara eller icke vara, sa Chrille: Fortsätt skriva men gör det bara när det känns lustfyllt. Det har jag tagit fasta på. Lustfyllt och/eller angeläget.

 

Om nu ovanstående ansågs angeläget, vill jag bara säga: Bäva månde folket! För speciellt lustfyllt var det inte.