saltatochkryddat

 

Det var en gång . . . . och den var grusad.

Redan som liten tyckte jag om ord. Ovanstående rad var ett av mina favoritskämt. Omgivningen skrattade väl som pliktskyldigast första gången jag drog det. Med ett ansträngt leende andra och tredje gången. Men den fjärde och alla påföljande gånger, var det nog bara jag som skrattade hejdlöst.

 

Eftersom min enda kompis i den fem hus stora byn, flyttade med sin familj flera mil bort, hade jag inte längre någon lekkamrat. Trodde du, ja! Jag hade faktiskt en outsinlig källa att leka med. Orden. Mina bästisar. Hur kul hade vi inte. Och fortfarande har.

 

Men nu känner jag att det vore dags att återinföra knappen "Rör inte min kompis" och med den uppmaningen avse mina ordkompisar. Fy fasen hur de behandlas! Helt utan respekt.

 

Jag minns en gång, på den tiden när jag hade ord som arbete, när jag med inlevelse berättade för några om en veckoslutskurs, som vi alla som jobbade på tidningen hade haft, då en i sällskapet sa: Men vad gick kursen ut på, jag fattar inte . . . "Ord!", sa jag glädjestrålande, "ordkunskap, ordförståelse, ordhantering, en massa intressanta saker".

"Gud, så löjligt", sa han och fnyste.

 

Tyvärr verkar det som att hans åsikt, har blivit allmän. Vårt språk, eller som det kallades förr, modersmål, har lämnats åt sitt förfall. De regler som gällde, är stenålder nu. För nu ser vi fram emot Nyorden! Varje årsslut publiceras de. I år får vi, exempelvis, njuta av att kunna gå på pokenad med en pappafeminist, som antingen har ett egenanställningsföretag eller försörjer sig på gigekonomi. Hans barn har läslov, vilket de tacksamt har tagit till sig som en vecka då de slipper läsa.

Detta får mig osökt att tänka på böcker. Jag nöjer mig inte med att ha en oläst bok på mitt sängbord (vågar inte skriva nattygsbord av rädsla för att bli utskrattad), utan jag är bara nöjd om jag har flera olästa böcker.

På bilden ovan syns också en bok. Familjen Tofälts bok, som är den enda boken på tomten. Men på andra tomter finns det fler bokar.

 

Jag säger bara, stackars nysvenskar som kommer hit i hopp om en bättre framtid. Men först måste de lära sig svenska! Vilken svenska? Deras lärare gör säkert ett jättebra jobb men vad hjälper det när TV, tidningar och annan media inte använder de ord som de fått lära sig?

 

Inte underligt att den nysvenske läkare, som min man träffade när han hade jätteont i ena ljumsken, på sjukintyget skrev: Smärtar i vä ljumiske. Mest när han kliver av.

Det skulle ha stått: när han stiger upp. Alternativt: reser sig. Men då kanske någon hade tyckt synd om honom. Nu skrattade alla i stället rått och hjärtligt. Jag också. Trots att jag visste hur han plågades.

 

Men - ska vi tas på allvar, ska också språket tas på allvar!