saltatochkryddat

 

I dag fyller min första bästis pension! Detta faktum startade en process hos mig. Jag har kommit till insikt. Om tiden. Den går.

 

På nåt sätt har jag lyckats leva i en mycket motsägelsefull tidsbubbla. Ta bara det här med min son. Han fyller fyrtio i år! Och jag tror fortfarande att han meddelar mig med ett ord, "Framme", när han har åkt nånstans. Bil, förstås, eftersom han är flygrädd. Så när vi satt och pratade och han berättade om den gigantiska flygplatsen i Frankfurt, snurrade det till rejält i mitt huvud. "Vad då Frankfurt?", sa jag, med kraftigt inslag av misstroende i rösten, "och när har du varit där?". "Ja men, det var ju när jag var på konferens i Innsbruck för flera år sen", svarade han, som om det vore något helt naturligt.

 

Jag har inte fått nåt "Framme" vare sig från Frankfurt eller Innsbruck. Antagligen har kontakten skett med hans sambo och barn i stället. Som om det vore helt naturligt.

 

Att mitt hår numera är stålgrått, måste ju vara en modegrej. Att mitt första och nyfödda barnbarn snart är lika lång som jag, har jag förbisett, trots att jag inte längre böjer mig ner när vi ska kramas. Att mitt yngsta barnbarn, numera, enligt egen utsago, är en "lysande förhandlare", lär jag få upptäcka . . .

 

Min mans barnbarn fyller snart sex år. Hon är alltså äldre än vad jag och min bästis var på fotot ovan. Och nu är hon pensionär. Min bästis, alltså. Men jag blir inte förvånad om Molly också snart fyller pension. Inte nu längre, nu när jag har kommit till insikt.

 

Hur ska jag bära mig åt för att hitta tillbaka in i den tidlösa bubblan? Jag, som har så dåligt lokalsinne. Tänk, om jag går till fel bubbla. Den som oåterkalleligt för mig tillbaka till barndomen. Nä, nu gäller det att leva i nuet! Och nu spelar Rafael Nadal tennis i Australian Open. Nu glömmer vi pensionen och njuter av passionen. För tennis. See You!