saltatochkryddat

Det mullrar i nejderna och nej, det är inte åskan.

Silly Season, hört talas om den? Det är en årstid av starka känslor i bygderna, när människor av kött och blod torgförs på en marknad där hugade spekulanter får lägga bud och bjuda över varann. Varje människa har en så kallad agent vid sin sida, som håller reda på budgivningen.

Det hade inte slavarna på slavmarknaden.

Det hade inte heller jag.

Född och uppvuxen i Skellefteå accepterade jag  en flytt till Västerås, som faktiskt berodde på ett missförstånd, men, som dom sa di gamle: Ungdomen ska röra på sig, det är bara nyttigt.

Jag trivdes, fick jobb där jag lärde känna mycket folk och fick fina vänner, nya erfarenheter och lärde mig massor. Men. Det var inte hemma.

Efter några år gick flyttlasset tillbaka. Nu var jag hemma. Med mig i bagaget hade jag en hel hop lärdomar, som jag tror jag har haft nytta av i livet. Och kärleken till Skellefteå blir bara starkare och starkare. My Hometown.

Utan mina år i Västerås, hade jag kanske aldrig fått perspektiv, aldrig vuxit som människa, aldrig förstått att jag inte kan växa utan mina rötter. Vem vet?

Och ingen såg mig som en svikare när jag for.

Men så var jag inte hockeyspelare heller. Det är jag väldigt glad för i dag.

Lite då och då eller nu och då, tänker jag tillbaka. På då. Och nu.

Det är ju onekligen enklare att just tänka tillbaka på då. Nuet befinner jag ju mig i. Och där är det mycket snö kvar.

Vissa år har vi hunnit med vårbruket före sista april, krattat överallt, städat hela huset plus växthuset. Tvättat fönster. Sånt som är roligt att göra eftersom det är ett tecken på att vi snart kan flytta ut till stugan. Kaffealtanen är skurad och kaffemöblerna ditställda. På det lilla, runda bordet  står en kruka med violer i en massa färger, som lyser i kapp med solen.

Vissa år, ja.

Det här året är det inget visst med. Snön ligger kvar, till och med i stan. Kring stugan är det rena nordpolsvidderna. För två veckor sen, tog vi oss inte in i stugan pga all snö som rasat från taken och täppt till. Nu gör vi visserligen det men vad ska vi in och göra?

Det vore nära till hands att bryta ihop men det vore väldigt onödigt slösande på energi eftersom läget kan vara helt förändrat om en vecka, eller så. Den norrländska våren är inget att skryta med. Den hinner inte ens framkalla några vårkänslor. Inte heller nån vårdepression för mitt i vintern blir det sommar! Och då ska man vara glad. Myggen är mat till fåglarna. Regnet är bra för bönderna. Och museerna. Systembolagets försäljningssiffror skjuter i höjden, bra för statens finanser. Det finns en massa saker att vara glad för.

Det finns folk som åker skidor så länge det finns en gnutta snö kvar. Även om de får åka framåt tre meter och sedan backa tillbaka samma sträcka. Jag känner dem. Jodå. De förstår inte att: Då var då och nu är nu, är en bra regel att hålla sig till. 

Någon annan jag känner tycker bättre om: Var sak har sin tid. Men det har definitivt inte snön fattat! Den har gått över tiden så det smäller om det.

Nej, jag har inte stavat fel. Jag hade faktiskt kunnat skriva hälvete också, utan att det hade varit direkt fel.

Att jag dessutom lägger ut en bild på en del av min fot, säger väl hur illa det är. Eller hur, Karin Långdahl?

Det finns inte en behandling som jag inte har gått igenom, från kortison och elakupunktur till gips, för att bli av med smärtan bakpå hälen och upp till knävecket. Ingenting hjälper.

Jo, att klaga hjälper lite. Sådärja, nu känns det bättre. Det är HÄLsosamt att få pysa ut lite frustration då och då. Men jag törs inte tänka på försäkringskassans handläggare som får mer i lön, ju fler avslag på sjukskrivning de rapporterar in, för jag sa att det är bra att pysa ut LITE frustration åt gången. Inte explodera.

Jag har diagnosticerats med "pre-diabetes" och förutom att undvika socker, ska jag ta promenader på minst 30 minuter, helst varje dag. Jo, tjena.

Om Skellefteå AIK får lika motigt i matchen mot Växjö i kväll, som jag har det, då kan vi HÄLsa hem! Men så bli det naturligtvis inte. När det kommer till finalspel, känner vi inte av några smärtor. Så passa dig, Rahimi, för att göra nåt fult mot nån av våra spelare! 

So, come on, Boys, let’s give them häl!

I dagar som dessa har jag fått mycket att fundera över. Blir man galen av att ha mycket makt eller får man mycket makt just för att man är galen?

Som så många gånger förr, vände jag mig till min högra hand för att få klarhet. Svenska Akademiens ordlista/ordbok brukar vara pålitlig. Men, döm om min förvåning, den här gången svek den mig. Ordet "maktgalen" finns inte! 

Nu, när vi med säkerhet vet att det finns maktgalna människor, kan vi inte påstå det, eftersom ordet inte finns.

Tänk om nyordet "serieotrogen" inte kommer att användas i sin rätta betydelse av oss obildade typer, utan i den givna betydelsen "en som inte kan vara trogen, utan bedrar gång på gång" i stället för den av Akademien godkända: en partner som alltid ser på en TV-serie tillsammans med sin andra partner, men som tjuvtittar på ett avsnitt alldeles ensam. 

Då försvinner nog det ordet också.

Jag har inte kapacitet tillräckligt för att kunna avgöra om världens mäktigaste män och kvinnor är galna eller inte men nog misstänker jag att det finns ett tomrum i deras hjärnor där "sunt förnuft" skulle ha huserat. Nu spänner de musklerna i Syrien, eller, rättare sagt; nu sitter de i tryggt förvar i sina väl bepansrade hem och låter andra göra skitjobbet med att döda civila vuxna och barn. Allt för den goda sakens skull.

Om jag satte på mig en knytblus, skulle jag strypas. Däremot njuter jag av att sätta på mig en Skellefteå AIK-tröja och -halsduk. Min lojalitet har gränser. Den kultur som, av sig själv?, utnämnts till finkultur, känner jag ingen samhörighet med efter det att Kulturprofilen och hans anhangs förehavanden, har lyfts fram i ljuset. 

Men den fin-fina kulturen som en sjungande, hoppande massa på över femtusen personer utgör, när de visar sin glädje och kärlek till Skellefteå AIK, den vill jag gärna vara en del av. Nu är vi framme vid finalen. Hoppas, hoppas den blir en kul tur.

Något av det jag uppskattar mest i livet är de gånger min dotter behöver "prata av sig". Det behöver inte handla om direkta problem, det kan lika gärna vara ämnen av mer filosofisk natur. Av naturliga orsaker är just de samtalen de mest livgivande.

I morse hade vi ett sånt. Det började med ett sms kvart över åtta: "Ring när du har tid. Jag mår bra."

Sexton minuter över åtta kom sms nummer två: "Du behöver inte ha bråttom men dröj inte för länge". För att undvika ett tredje sms inom en minut med försäkran om att jag verkligen inte skulle stressa för hennes skull så ringde jag. Förstås. Hon lär inte ett dugg förvånad när hon svarade. Och inte en tillstymmelse till självkritisk. Bara glad.

Det över timmen långa samtalet började med en kattunges kritiska tillstånd som hade förvandlats till ett mycket levande sådant, till själva knäckfrågan, fanns det någon godhet i Hitler?

Efter många, många kloka ord från båda, kunde vi enas om att en TV i köket skulle lösa det mesta.

Ibland kan det enkla vara det svåra. Att bara få skratta. Ett skratt kan lösa upp knutar, lika väl som hårt sittande hosta. Visst kan man dela glädje och må bra av det men dela ett hjärtligt skratt gör gott i både kropp och själ på ett helt annat sätt. Även tidigt en söndagsmorgon.

Min egen mor var alltid uppe tidigt men hon skulle aldrig komma på idén att ringa till oss döttrar och inleda en filosofisk fundering om Hitlers eventuella godhet, speciellt inte en söndagsmorgon. Om hon var äppelträdet så var vi de sura rönnbären. Så hon bakade i stället, i väntan på. Hon var så oerhört hänsynsfull. Det är inte min dotter. Och gissa om jag är glad för det ❤️

Ja, var det verkligen jag som var sur och gnällig för att jag inte fick äta Anthon Bergs chokladpåskägg med mandelmassa? Va? När det finns bananer, blåbärssoppa och alvedon? Soppan är givetvis osockrad och bananen är naturens eget under av god smak.

Nä, det var ju inte så här vi hade tänkt oss påskfirandet, mannen och jag. Han, ensam i köket med ett korsord, jag liggande i sängen med en orkeslöshet där till och med själva gruvandet inför att stiga upp och göra toabestyr, gör mig genomsvettig.

Nu har jag ju sett på Facebook att det är fler runt om i Skellefteområdet som ligger däckade i flunsan. Jag begriper ändå inte varifrån jag har fått smittan. Att jag umgicks med femtusen andra på hockeymatchen i torsdags, bortser jag ifrån. Inget ont kan komma från det.

I morron ska jag göra ett nytt försök att duscha. I går gick det inget vidare. Då var jag övermodig.

Vill du veta hur min frisyr ser ut? Det tror jag inte.

Mannen är ett under av tålamod och kärlek. Men jag insåg att, när han torkade min blöta lekamen

efter duschen i går och när han dammsög hela lägenheten i dag, hans påskledighet inte har skilt sig mycket från vardagsslitet på jobbet. Så nästa gång han är långledig ska jag pyssla om honom. Förhoppningsvis inte med blåbärssoppa och bananer. Han får hålla till godo med andra delikatesser.