saltatochkryddat

Ja, nån annan förklaring finns inte. Det är nästan så jag får dåligt samvete. Men bara nästan. För i stället för att mannen i mitt liv och jag fredagsstädade, åkte vi med nybakat till barn och barnbarn i Kusmark och samlade kramar.

Kusmark, byn som producerar hockeyspelare i världsklass. Grannby till Ersmark, byn som sett David Lindgren växa upp, en artist i världsklass.

Är man i världsklass får man finna sig att granskas och kritiseras, ibland å det grövsta. Ofta av andra som inte är i närheten av världsklass men som ändå vet hur man gör det mesta bättre.

När det gäller hockey, exempelvis, har jag en viss förståelse eftersom supportrar styrs av känslor. För och emot. Men man behöver ju inte spy ut sin besvikelse med svordomar, öknamn, hotelser och annat som kan förekomma. Man kan, som syster Gun och jag, messa till varann under match och fråga: Ska vi bänka nummer xx? Om vi är överens om åtgärden, kan du ge dig sjuttsingen på att just den "bänkade" gör mål inom några minuter. Och inga är lyckligare än vi! Skäms inte ens.

När det gäller David Lindgren har jag svårare att förstå. Där styrs inte kritiken av känslor, utan av illvilja. De som slår sig ner i TV-soffan med besserwissermin och hån i blick. De som själva skulle kunna leda ett TV-program med miljoner tittare, vara naturligt mycket roligare, utan färdigskrivna manusvitsar. Självklart. Det skulle nog David vara också.

Konstruktiv kritik kan vara bra. Se bara på syrrans och mina åtgärder under hockeymatcher. Men gnäll gagnar ingen. Inte ens gnällaren själv, som bara blir surare och mer och mer missnöjd.

Men kolla! Jag band ihop det! Började med kissemissar och slutar med missnöjda.

Du får tycka vad du vill. Själv är jag nöjd. Mycket nöjd.