saltatochkryddat

När två av mina bästisar från förr och nu figurerar i historiska klipp från 25 och 50 år sedan, blir jag klarvaken! Minst sagt.

Inte trodde väl jag att vi var några intressanta museiföremål direkt. Visst har tiden gått, självklart, men vi har liksom inte gått med. Eller? Är det dingt att tänka så?

Okej, språket har förändrats, numera är det ingen som säger ding, eller, för den delen,  disch. Om nån som var knäpp. Ganska gulliga och oförargliga omdömen, tycker jag. Åtminstone om man jämför med nutidens allmänt förekommande tillmälen.

Jag minns med fasa den gången jag blev så arg på nånting som min far bestämde att jag inte fick, så jag utbrast: Så taskigt!

Då kom den. Rösten. VAD SA DU?! 

De tre orden kan inte ens återges med versaler, för att ge dem rättvisa. Men aldrig att jag sa "taskigt" nån fler gång. Åtminstone inte när fadern var inom hörhåll.

Vem ha du? Ha du Gunnar? Nä, ja ha Kent.

Vilket innebar att man var hemligt kär i Kent den veckan. Men vi hängde aldrig, i motsats till dagens ungdom.

Den person som var frän förr, är cool nu. Det som var jättebra förr, är fett najs nu. Och det som var riktigt kanon, det är aaawsome i dag.

Ju mer jag tänker på då och nu, inser jag det grymma; vi hör verkligen hemma i historiska sammanhang, Maggan, Maud och jag. Vi som var så unga. Vi som chillade, utan att vi visste om det. Och som vi ägde! Fast det begrep vi förstås inte. Nu först börjar vi fatta att vi är totally lost. Eller ute, som vi sa, när vi var inne.

Men vi låtsas som om vi är uppdaterade. Man vill ju inte stå där som ett tap.