Jag förstår mig inte på mig

(null)

I nästan tre veckor har jag fått vara i stekande sol och underbar värme, som har förvandlat min stela, värkande lekamen till ett under av smidighet och fräschör. Nåja. Ibland tar jag i så jag nästan blygs. Men gott har jag mått! Ätit lagom och nyttigt (syrran är vegetarian och jag är lojal), motionerat mer än jag trodde (en dag hade jag, enligt appen, gått drygt fem kilometer), simmat tills vänster ben inte lydde order längre, ja, just den punkten faller kanske inte helt under må gott-rubriken, men ändå.
Helt enkelt levt min dröm.
Vad händer då, när planet landar på Falmark? Jo, jag nästan sprängs av lycka! Inte bara för att vi inte störtat den här gången heller, utan helt enkelt för att VI ÄR HEMMA!
Miljoner höstfärger hälsar oss välkomna, vinden är kall men smeker ändå. Morgonen efter ligger det snö på marken. Jag hatar snö. I normala fall, alltså, men ingenting är normalt i mitt känsloregister nu. När sen Gideon, äldsta barnbarnet, ringer och frågar om han får äta lunch hos mig på sin praovecka, vet jag inte till mig av lycka. Detta då ställt i relation till att Alfred, lillebror, ringde när vi var i Spanien och frågade om jag kunde hämta honom på skolan för han hade så ont i huvet. Gissa var jag fick ont!
Tack Spanien för allt fantastiskt, tack syster och svåger för att ni ville ha oss med, tack underbara läkning! Men det är nu jag verkligen är lycklig.
Nä, jag förstår mig verkligen inte på mig.

Kommentarer
Postat av: Ima

Njut underbara Du

2018-10-07 @ 13:14:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0