saltatochkryddat

I hela mitt liv har jag älskat godis. Från ettöreskolorna som moster Ingrid hade på affären i Forsbacka, till skumfyllda prickar som Markgrens affär i Medle saluförde och den knallhårda nötspäckade och chokladöverdragna godbiten som hette Bitte och som fanns på kiosken på busstorget.

Ändå var de där bara en försmak av vad som komma skulle. Den dagen jag la en Polly på tungan, förändrades världen! Jorden jag gick på blev rena Paradiset och tillsammans med Pollygodisarna skulle jag vandra genom livet som en fullkomnad varelse. Ibland gjorde jag avstickare och njöt av det godaste i Aladdinaskarna, körsbär i likör (joodå, fantastiskt goda), Nonstop (en handfull åt gången) och, när jag skulle verka som belevad, en Budapestbakelse till kaffet.

Men - även i mitt paradis kom det en orm. I form av ett provsvar. För högt blodsocker!! Jag? Som varit så skötsam. Som inte hade det i släkten. Som hade motionerat med kompis Ing-Marie i massor med år, massor av mil. Som . . . Hade fått fibromyalgi, troligen av yttre och inre stress, och inte längre kunde leva som förr. Men jag hade ju Polly! Och sedermera även Staffan. Barn och barnbarn. Livet var ändå mer än underbart. Tills provsvaret kom.

När jag förstod vidden av det hela, slut med godis, slut med fikabröd, slut med "allt" gott, var jag på vippen att bli deppad. Tills diabetessköterskan sa: Nån enstaka gång kan du unna dig en bulle till kaffet men se då till att det är en RIKTIGT god bulle. Jag förstod vad hon menade. Och om jag någon gång faller ner i självömkan, kan jag unna mig en hel påse Polly. Nä, så sa hon naturligtvis inte.

Nu kan jag, utan problem, gå in på Rusta, se deras jättepåsar med Polly och gå förbi utan att få ett hugg i hjärtat. Jag får inte ens ökad salivutsöndring, så kallat snålvatten. Jag minns smaken och att den var söt. Mycket söt.

Ibland händer det att jag tokbusar och tar en bit mörk choklad. Med Sea Salt.

Och en vacker dag kanske jag hittar den. Bullen! Undrar förresten om det går lika bra med en Budapestbakelse . . .