saltatochkryddat

Man får sina favoriter. I åtskilliga år har förstaplatsen på min tio i topp-lista innehafts av en påve vid namn Johanna. Boken, alltså, Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross. Hur många böcker jag än har läst, och det har jag, har den varit en hittills ohotad favorit. Men så hände något.

Jag fick av en ren händelse syn på en pocket med lockande titel och omslag, Månskensvargen. En mörk, medeltida vintersaga, stod det. Del ett av tre. Okej, jag kollar väl ettan till att börja med så får vi se. Och OM jag fick se!

Tidigare hade jag plöjt genom ett antal blodiga deckare och hemskheter och tänkte väl att en vintersaga skulle vara ett lämpligt avbrott. Inte sedan påven Johanna har jag varit så rädd. Inte för min egen del men för huvudpersonernas. Det fanns inte den minsta lilla kommissarie med kvinnlig medhjälpare, eller tvärtom, som försökte lösa ett mordfall. Spänningen var en helt annan men icke desto mindre intensiv.

Nu har det hänt! Påven Johanna är inte detroniserad men hon har fått göra plats på prispallen för en månskensvarg, delad förstaplats minsann. 

Eftersom mina armar inte klarar av inbundna böcker, måste jag vänta till pocketupplagan kommer. Ibland är väntan olidlig. Talbok, sa någon. Inte en chans! Mina romanfigurer måste få tala med sina egna röster, nåt annat funkar inte. Så jag får vänta. Och medan jag väntar, hinner Marianne Cedervall ge ut ytterligare en ny bok. Hon är produktiv, den damen. Och inte förstår jag när hon hinner skriva heller, hon som är i elden jämt och överallt. Nu väntar jag på pocketen där min förebild, Hervor, är en av huvudpersonerna. Där händer det grejer där hon drar fram. Så innan jag har läst den, har det kommit en ny Cedervallare. Har jag det inte stressigt så säg 😉

Jag älskar böcker! Medeltidsskildringar, deckare, feelgood och Hervor med sällskap. De är med mig när maken jobbar kväll eller, fyfördenlede, natt. Och när han är hemma - då läser vi båda två! Kan det bli bättre? Nix. 😍