Tell us about Tellus

(null)

Mickel and The Fox were sittning at the Top of the World.
Äh, vi tar det på svenska. 
De båda polarna, Mickel och Räven satt högst uppe på jordklotet och filosoferade.
- Du vet, min kusin Polar, sa Mickel. Han ringde i går och var orolig över klimatet. 
-Jaså, varför det, frågade Räven.
-Jo, för där han och hans polare bor, håller isen på att smälta bort och det blir mer och mer vatten. Polarna tycker om att springa och jaga över is men inte att simma för att få mat för dagen. Då berättade jag för honom att det påverkar oss alla, det som människor kallar för klimat. Det blir olidligt varmt för oss som har päls och dessutom brinner våra hem och skafferier i skogarna upp.
- Men hur kan det ha blivit så?
-Det beror på dom som tror sig vara de intelligentaste varelserna på hela jorden. De har uppfunnit så mycket som underlättar livet för dom, flygplan som på bara några timmar tar dom långt bort till länder där dom inte vill bo , bara besöka för solens och de billiga prisernas skull. För att inte tala om  plasten! Materialet som har obegränsade möjligheter och användningsområden. Och inte går den att göra sig av med heller. Därför slängs miljarder ton plast i haven för att innevånarna där ska kunna tillverka regnkläder åt sig. Nåt dom verkligen behöver.
Räven skrattade.
- Men är dom dumma på riktigt?
-Ja, inte är dom listiga som vi, direkt.
- Men varför får dom bestämma då?
- Därför att dom är människor och vi är djur.
- Vad är det för skillnad?
- Vi lever med och i naturen medan dom lever onaturligt.
- Men varför kan dom inte lära sig av oss då?
- Det har dom inte förstånd till.
- Surt. Sa räven.

Skönt att vi är som olika

(null)

Här sitter jag och väntar. Ja, inte just nu förstås för nu är det inte mitt väder. Vad jag väntar på? Våren och sommaren förstås!
Det slog mig att vi skulle kunna fylla en hel riksdagssal med förespråkare för olika väder. Faktiskt enbart från min bekantskapskrets. Ove älskar snö och skidåkning. Sandra älskar snö och skoterkörning. Hans B älskar mycket snö, massor så att man kan köra fast med skotern. Lunkan hatar snö, är less på att skotta fram postlådor ur plogvallar. Annie har inget emot snö bara den inte hör till den mörka årstiden. Hon har ändrat sig lite sen hon var tre år och kom neddansande i pyjamas, sedan hon hört sin mor utbrista: Vilket skitväder! Då log hon med hela ansiktet och sa: Jag älskaj vädej!
Hennes bror, Ted, tycker inte om vintern men gillar sommaren, fast bara om det regnar! Så där lagom så att fiskarna nappar, inte för mycket för då slutar de nappa, viktigpettrarna där. Om de bara visste att det räcker med att de nappar en gång för då blir de fotograferade, pussade och tillbakasläppta i vattnet igen. Det kan dom väl bjussa på, laxarna och öringarna, Oavsett väder.
Yvonne är inte så kräsen, bara våren, sommaren och hösten innehåller perfekt bärväder. Och svamp. Rikliga skördar av allt, då är hon nöjd. Jo, och så om hon får åka skidor på vintern och träffa trevliga och hjälpsamma människor längs spåret.
Syster Gun vill inte ha snö på vintern alls. Inte på sommaren heller. Men så bor hon ju i Stockholm också. Syster Ima fullkomligt älskar snön - i Skellefteå. Själv bor hon i Linköping och slipper den.
Jag vill ha en kruttorr vår och försommar, utan vattenpölar där mygglarverna kläcks.
Om vi skulle ta och bilda en väderriksdag och -regering och ena oss om vädret. Vi kan ju börja att bestämma om sommartidens vara eller icke vara. Ajdå, där sprack det på direkten.
Det kan inte vara lätt att tillgodose allas viljor och önskningar men det skulle ju räcka med mina. 😉 Jädrans så perfekt det skulle bli!

Utsikterna för morgondagen är. . .

(null)

. . . svaga men i nordöstra hörnet måttliga. Om man ställer sig på en stol.
Men hörru, vädret, vad är det med dig? Du velar ju som den värsta politiker. Ena dagen är det klart, men kyligt. Andra dagen är allting på plus och man anar ljusare tider. Men då, just då, smäller det till igen och allting fryser. Det blir osäkert vilken väg man ska gå för att inte halka åt ena eller andra sidan. När utsikten att se längre fram än näsan räcker, anas på förmiddagen, kan det vara hur frostigt som helst och bara mörker i sikte på eftermiddagen.
Hur ska du ha det, vädret? Bestäm dig nån gång!
Om det snöar på bilar som står ute, brukar man kunna sopa av dem. Nu måste man ha rödsprit och rakblad för att få rutorna rena. Snön har nämligen hunnit smälta och bildat ett ispansar på hela bilen. Under natten! Samma natt som det snöat flera decimeter och som lagt sig på bilarna.
Jag tror de har en regeringskris där uppe, där vädrets makter sitter.
Det får vara slut med det nu! Bestäm er, kom överens med allas bästa för ögonen. Det är ju alla vi som går här på jorden som drabbas. Inte ni, ni har ju en egen värld att leva i.
Ja, jag vet inte hur det här ska gå. Jag hoppas bara att det slutar. Nån jävla ordning får det väl ändå vara. Va? Var det en politiker som sa så? Ja visst ja, så var det, det borde jag ju ha begripit. Det kunde självklart inte ha varit nån beslutsfattare. Sådana verkar inte tro på ordning och reda. Som vädergudarna, till exempel.

En mugg kärlek

(null)

Från minus 14 grader på morgonen till plus tre på kvällen. Vädret är inte snällt mot min kropp. Som de flesta "värkliga" personer, kan jag känna redan flera timmar innan att det blir väderomslag. Gör det mest ont i handlederna, blir det nederbörd inom några timmar, även om himlen inte visar minsta tecken på det. Nacken och huvudet brukar förebåda temperaturväxling. Influensavärk i hela kroppen kan innebära vad som helst som har med väder att göra.
När vi var i Spanien i höstas var allting rätt. Beständigt väder, jämn, varm temperatur, lagom luftfuktighet, skön och regelbunden motion. Jag mådde bra hela tiden. Värkligen bra 😉
Min far åkte aldrig till Spanien. Hans onda lindrades inte av värmen, tvärtom. Däremot var han mycket bättre än SMHI på att förutsäga vädret. Jag minns speciellt en midsommarafton när det regnade massor och dimman låg tät. Eftersom midsommarfirande förutsätter utomhusaktiviteter, blev jag mer och mer desperat och till slut ringde jag och frågade pappa om dåligvädret skulle bestå hela dagen. Nej, svarade han på sitt kortfattade sätt, som han alltid tog till i telefon. Det var inte hans favoritsysselsättning nämligen, att prata i telefon. Jamen, när slutar det regna då? Jag ville verkligen få ett mer detaljerat besked. "Fem i fem" sa han bestämt.
Klockan 16.55 befann jag mig i skogen och rastade hunden. Jag fick med egna ögon se hur regnet upphörde, solen bröt fram och dimman lättade från marken och försvann. Exakt fem i fem.
Jamen, jag sa ju det, var faderns enda kommentar.
Ibland behövs inga stora under. Ibland räcker det med att man får en mugg kärlek. Ett gott, nybryggt kaffe med en skvätt mjölk i, precis som jag vill ha det. Det vet han. Kryddat med kärlek. Bästa botemedlet mot allt som är "värksamt". 

Den legala latardagen

(null)
Kolla! Märker du skillnaden? Nej, jag menar självklart inte dukningen av samma bord, nyårsafton kontra nyårsdagen. Skillnaden utgörs av lugnet. L U G N E T.
Nyårsdagen är hos många jag känner, den legala latardagen. Man får sova länge, det blev ju väldigt sent i natt, man får äta en långsam frukost med ett korsord bredvid sig, sen kommer njutningen av att på TV se andra idrotta för sitt liv, medan man själv halvligger i soffan och har åsikter. Hur underbart som helst!
Om man, som vi den här gången, har haft värdskapet för det traditionella gänget, finns det alltid några matrester i kylskåpet, som vi kan värma utan större ansträngning. I år lockar inte ens vädret till en så kallad uppfriskande promenad, det blåser småspik nämligen.
Men det mest rogivande av allt är ändå: tulpanbuketten! Våren har tagit sitt första ministeg som gett oss en tro på den. Den kommer, det gör den. Tulpaner ljuger inte.

Jag vet att det blir stressigare i morron. Då inleds den stora nedrustningen av julen! Eller inleds och inleds förresten, här tar vi det inte varligt och pö om pö, nej, allt ska bort på en enda gång. Ingenting får stå i vägen för våren!

I förmiddags ringde en av gårdagens gäster och tackade för senast och samtidigt ville hon veta om vi hade sett till hennes läsglasögon. Det hade vi inte men vi lovade att leta efter dem. En stund senare ringde hon igen och sa att hon hade hittat dem. Så bra, sa jag, och frågade var? I makens sko, svarade hon. Ibland måste man vila efter ett skrattanfall också.
Staffan sa nyss, på tal om glasögon, att förr, när vi hade haft nyårsfirande hemma hos oss, hade vi alltid en uppsjö av glasögon kvar lite överallt dagen efter. Skillnaden nu är att alla har sina glasögon på näsan hela tiden. Ja, utom en då. Åldern tar tydligen ut sin rätt. Vilket inte märks annars minsann. Samma härliga jargong, rå men hjärtlig, precis som det ska vara mellan goda vänner. 
Och alla helgar vi vilodagen. Nyårsdagen. 
God fortsättning på det nya året, mina bloggläsarvänner! Nu går vi mot våren, sakta men säkert. 👍🏼

Julstressad? Jag vet inte det jag.

(null)

Min äskade mor hade en stor, flätad korg i sovrummet, där hon förvarade garn och färggranna sockar som hon stickat. Hon "klagade" ofta över att det på kvällarna blev ett fasligt liv i korgen och hon kunde inte, trots idogt detektivarbete,  förstå varför.
Nu, när jag läser i Tomteboken: "... och det som är nästan roligast av allt är att gömma sig i korgar fulla med nystan ...", blir det glasklart.
Tomtar är vegetarianer. Detta efter en överenskommelse med kaninerna år 762. Aha, då fattar jag.
De har 21 förnamn som de använder, bl a Stina, Maja, Jon, Anton, Holger, Per och Frans.  
Just det här med tomtenamnet Frans tycker jag är intressant. "I gamla smedjan bakom jultomtarnas loge har Finurlige Frans sin verkstad. Smeknamnet har han fått för att han är så uppfinningsrik. Eftersom Finurlige Frans är finurligare än alla andra tomtar är det han som får i uppdrag att tillverka alla nya saker som tomtarna behöver."
Denne tomte känner jag personligen! Och visst heter han Frans. Men inte som tilltalsnamn 😉
Jag kan förlora mig länge i böcker om tomtar och deras ursprung och historia. Den som tror att tomtar bara finns "på loftet" har fel. Den som tror på jultomten har också fel. Men den som har hittat en rad med sallad mitt inne i djupa skogen och har läst Tomteboken, den vet. Självförsörjande vegetarianer, you know.
  (null)

Och den som har en korg med garn som lever om, kan känna sig trygg.
Men den som hör röster från fläkten, får fortsätta att fundera. För fläkttomtar har jag inte sett nåt om i någon enda av de vetenskapliga böcker jag har läst.
Nu ska jag ge mig på korsordet om Birgit Nilsson och operans värld. Helt verklighetsfrämmande,

En stor julkram till dig, bloggläsare, och en önskan till var och en om en Fröjdefull Jul 🤗❤️

Det kommer röster från köksfläkten!

(null)

Okej, jag förstår mycket väl att jag borde hålla det här för mig själv med tanke på omdömet om min mentala hälsa men nu är det så att den är bra. Däremot är jag orolig över fläkten. Där pågår samtal, musik och annat som normalt brukar höra till en radio. Inte till en fläkt!
Förutom alla ljud den frambringar, har den fått för sig att bestämma över vårt matintag. Plättar? Icket. Köttfärssås? Ibland, ibland inte. Stekt ägg? Glöm det! Den ser helst att vi äter kallskuren sallad. Hur jag vet det? Brandvarnaren! Behöver jag säga mer? Det där ljudet som går genom örat, märg och ben. Dessutom går det inte att få den mindre aggressiv med mindre än att man rusar efter trappstegen, plockar ner dosan, springer in i ett rum där det finns ett otal filtar (alla behövs) och lindar in tjutet tills det är uthärdligt, för se tyst går det inte att få den,  brandvarnaren.
Och fläkten den pratar och sjunger vidare.
Maken hör inte det konstiga, vilket i och för sig inte alls är konstigt, eftersom hans hörsel inte är på topp. I motsats till min.
På sommaren, i stugan, till exempel. Där hör han inte fåglarna, stackarn. Men bilar som är på en kilometers avstånd hör han. I stugan turas vi om att höra och så berättar vi för varann vad vi hör.
Där susar fläkten, precis som fläktar ska, dessutom. Ingen musik. Inga monologer. Inga diskussioner. Bara sus.
Där blippar brandvarnaren bara för att visa att den lever. Den skrämmer aldrig livet ur mig. Här börjar jag skaka av nervositet om maken föreslår plättar till lunch. Då måste han plocka ner brandvarnaren redan innan jag börjar med smeten. 
Det är så mystiskt alltihop. Och störande. Oroande.
MEN om min svåger eller systerson hade tänkt sig att förklara fenomenet, vill jag å det bestämdaste tacka nej till det. Frågor på det?
PS. Det absolut mest störande är att jag inte kan urskilja orden som sägs. Det är liksom bara ett oartikulerat mummel med spridda utrop. Enormt störande faktiskt.


Tomten har många ansikten

(null)

Det här är bara ett axplock ur de tomtar jag har haft den äran att träffa under åren. Att tomten längst till höger är "i dimman", beror inte på hans tillstånd utan mera på mitt. Jag skrattade ohejdat under hela julklappsutdelningen så det var omöjligt att hålla kameran stilla.
Varje juljunta har han dykt upp, juntans egen tomte, med julklappar och kramar. En gång som tomteflicka med långa, ljusa flätor, en annan gång som stum men med en fantastisk vighet. Siffrorna på paketen illustrerade han med sin egen kropp! Nummer ett var plättlätt, värre var det med femman och sexan. Undrar hur länge han var ledbruten efter den julklappsutdelningen?
Men - allting har ett slut. Nu har han pensionerat sig från tomtesysslan och det måste vi acceptera och ha förståelse för, hur tråkigt det än är. Han fortsätter dock med att vara den som ställer äggklockan på den tid som julklappsspelet ska få ta. Vi har ju inte en aning så vi stressar som tok. Innan han gick till sitt ärofyllda uppdrag sa han: i fjol satte jag klockan på 48 minuter men det tyckte jag blev för kort tid. Följt av ett skratt som satte myror i huvudena på oss, förstås. Vilket ju självklart var hans avsikt.

På den riktiga julaftonen var det länge ett måste att ha en tomte som barnbarnen kunde tro på. Numera är det barnbarnen själva som tomtar och då blir det en snabbutdelning. I god tid har det kollats på paketen vilka de är adresserade till så det blir så effektivt som möjligt. Det är inte lönt med rim och sånt onödigt, sånt förbises om de finns nedskrivna. Mina barn har minnen av en tomte som, trots att det inte stod någon vers på paketet, ändå tvingade dem att genomlida en på stående fot påhittad vers, helt utan rim och reson, framförallt utan rim, som tomten envisades med. En gång avslöjade han till och med paketets innehåll, utan att själv ha en aning om det! Men det blev, trots årliga protester, också en tradition som bevarades och på något märkligt sätt även uppskattades. Trots allt.
I år ska jag frångå seden att INTE skriva något rim. Jo, ett ska jag skriva. Till min dotter. Fniss 😉



Hög mysfaktor och lågt tempo

(null)

Visst låter det ogörligt i adventstider, hög mysfaktor och lågt tempo? Stressen brukar ju helt klart ta överhand. Planering, städning, julklappar, bakning, julmatsfix, pyssel, julkort, listan kan göras lång.
Gatlamporna tändes klockan 13.05 i går. Det så kallade dagsljuset lyste enbart med sin frånvaro. Visst hade man anledning att känna sig lite nere men då är det en lycka med det artificiella ljuset. Och det levande. Det är bara att brassa på. Dessutom lyser ju TV-n upp! Vinterstudion är en överlevnadsfaktor för mig och för många andra. Vinterns pärla.

Det gäller att hitta sitt eget hörn i världen, där jag trivs som allra bäst. Det hörn som innehåller allt som gör att jag mår bra. Och så sitter jag där lite då och då och suger i mig energi, glädje, ljus och kärlek. Det som betyder mest.
I går bakade jag halva dagen. Jag gillar att baka så om det inte vore för att kroppen säger ifrån, skulle jag kunna baka hur mycket som helst. Och ge bort. Till dem som blir glada. Det ger en massa energi. Sen satte jag mig i mitt hörn av världen, tände ljus, värmde en glögg och njöt av en hockeymatch, som visserligen kunde ha slutat bättre men som ändå innehöll en massa uppfriskande och välgörande känslor för mig.
Advent är också de finaste minnenas tid. Den underbara sista tid jag fick med min mor. Så mycket skratt och glädje, så otroligt mycket trygghet, ett sådant fint avsked där hon, med sin hand i min, lämnade oss i trygg, glädjefylld visshet att få mötas av sin älskade make. Att få återförenas. Det gav oss så mycket glädje i sorgen. Låter det konstigt? Inte alls i mitt hörn av världen.

Men det vore väl inte jag, om jag inte slängde in en liten dynamitgubbe i den mysigt sprakande elden; jag gillar inte julen! Men det tar vi en annan gång.
Ta vara på myset, kära du. Tids nog kommer sommaren 😉

Det var då det.

(null)

När två av mina bästisar från förr och nu figurerar i historiska klipp från 25 och 50 år sedan, blir jag klarvaken! Minst sagt.
Inte trodde väl jag att vi var några intressanta museiföremål direkt. Visst har tiden gått, självklart, men vi har liksom inte gått med. Eller? Är det dingt att tänka så?
Okej, språket har förändrats, numera är det ingen som säger ding, eller, för den delen,  disch. Om nån som var knäpp. Ganska gulliga och oförargliga omdömen, tycker jag. Åtminstone om man jämför med nutidens allmänt förekommande tillmälen.
Jag minns med fasa den gången jag blev så arg på nånting som min far bestämde att jag inte fick, så jag utbrast: Så taskigt!
Då kom den. Rösten. VAD SA DU?! 
De tre orden kan inte ens återges med versaler, för att ge dem rättvisa. Men aldrig att jag sa "taskigt" nån fler gång. Åtminstone inte när fadern var inom hörhåll.

Vem ha du? Ha du Gunnar? Nä, ja ha Kent.
Vilket innebar att man var hemligt kär i Kent den veckan. Men vi hängde aldrig, i motsats till dagens ungdom.
Den person som var frän förr, är cool nu. Det som var jättebra förr, är fett najs nu. Och det som var riktigt kanon, det är aaawsome i dag.
Ju mer jag tänker på då och nu, inser jag det grymma; vi hör verkligen hemma i historiska sammanhang, Maggan, Maud och jag. Vi som var så unga. Vi som chillade, utan att vi visste om det. Och som vi ägde! Fast det begrep vi förstås inte. Nu först börjar vi fatta att vi är totally lost. Eller ute, som vi sa, när vi var inne.
Men vi låtsas som om vi är uppdaterade. Man vill ju inte stå där som ett tap.

Klockan 14.08 ble de kväller . . .

(null)

Dagarna mörkna minut för minut, sjöng dom så vackert i sången Höstvisa. Men, sjunger jag, SNART vänder det, tralala. Den 21 december är sista dagen som mörkret har suverän makt, sen börjar brottningsmatchen mellan ljus och mörker, där utgången är given.  Det finns bara en segrare, åtminstone här i norr. Ljust, ljust, ljust dag som natt!
Jag kan fixa den mörka tiden med hjälp av minnen och längtan.
Men jag ska inte förringa betydelsen av lampor. Pyttesmå ljuskedjor i blommor och flaskor, adventsstakar och -stjärnor, julgransljus, levande ljus, alla slags ljus faktiskt. Det är bara att vräka på. Den kostnaden reglerar vi till sommaren, då spisen är det enda som drar ström de dagar inte grillen används. Nästan i alla fall.

Jag vill inte bagatellisera känslorna hos alla dem som verkligen har det tungt i mörkret, jag vet att många lider svårt. Men att slå ett slag för den 21 december, kan väl inte skada? DÅ vänder det! Dagarna ljusna minut för minut . . .
Min låt.

Blomman som pratar

(null)

Varje gång som jag låser upp dörren till vår lägenhet och stiger in, säger den här blomman: Välkommen hem!
Jag får genast den där varma känslan av att befinna mig på rätt plats och blir lycklig.
Det finns en låt av Mauro Scocco, där texten lyder: en sång för alla dom, som inte kommer hem till någon som frågar hur det är . . . 
Sverige är det land i Europa med störst andel ensamhushåll. Innebär det då att den som bor i ett sånt, gråter och är ensam? De flesta tycks tro det. Men det finns faktiskt en hel massa människor som av fri vilja bor och lever i enpersonshushåll. Sen finns det förstås människor som är förtvivlat ensamma och inget hellre vill än att dela sitt liv och sin vardag med någon men som av olika anledningar inte hittat någon. Vilket vi andra självklart beklagar. Lika naturligt som vi beklagar de som självvalt lever i "ensamhet". Men varför tycka synd om en nöjd? Varför fälla kommentarer som "Har du inte fått dig nån karl än?", eller "Finns det ingen kvinna som vill ha dig?".
Alla kanske inte har ett val men väldigt många har det. Är de konstiga då? Om de väljer att leva som singlar?  I skolan fanns det en gång "Fritt valt arbete". WOW, vilken lycka, att få välja fritt. Precis det jag själv ville - och kunde. 
Så är det med förhållanden också. Fritt val. Eller borde vara. Det finns de som lever i utanförskap och som inte har så stora möjligheter till val. Som kanske är utan bostad, jobb, vänner och pengar. Kolla in orden: vänskap, äktenskap, föräldraskap, gemenskap, utanförskap. Den gemensamma nämnaren är efterleden -skap. Men vilken skillnad i betydelse det gömmer sig där, i det sista ordet.
Jag skulle önska att alla människor fick leva i det "skap" de själva valt. Själv lever jag i ett mycket lyckligt äktenskap, i ett vackert landskap med en talande blomma som sällskap. Tänk om alla hade en sån välkommen hem-blomma.

Man har inte roligare än man gör sig

(null)

Humor är en märklig uppfinning. Det finns inte mycket annat som kan konkurrera om mångfalden i ett ord, som just det ordet. Vi har så många olika sorters humor, vi människor. Ibland har jag en alldeles egen sort. Tidningsrubriker, till exempel, kan ofta sätta igång min knäppa humor. Den som du ser ovan, var självklart inte så kul för alla andra, utom för mig. Om man, som jag, är gift med världens tryggaste, lugnaste, goaste man som heter Staffan, blir ovanstående rubrik hejdlöst rolig. För mig.

Sån är jag. 
I går hade jag också roligt. Kolla bara:
(null)

Tror du man kan ha tråkigt i sällskap med de här smittsamma stollarna? Icket!
Vi åt, drack (enbart vatten), glömde, drack (kaffe), mindes och skrattade. Så vi tjöt. Ingen annan skulle nog ha förstått. Ibland krävs det både ett gemensamt förflutet plus en hel del vetskap om varandras personligheter, för att begripa. Och exakt lika "dålig" humor.
Eller, om man, som jag, har en vän som är gift med en Kerstin men som kärleksfullt kallar henne Kärran, och man, som jag, hittar den här rubriken:
(null)

Då blir man, om man är jag, så hejdlöst glad och måste genast vidarebefordra den. Gissa till vem!
Det finns ett talesätt som säger: Litet roar barn. Jag undrar om vi inte ska skapa ett liknande för pensionärer också. Då menar jag inte att alla skulle skratta åt samma saker som jag, därtill har humorn, tack och lov, mycket vidare ramar och innehåll. Men visst vore det fint med: Mycket roar pensionärer?

Nu måste jag ta igen mig en stund. Hittade nämligen den här på nätet alldeles nyss och jag skrattar fortfarande och alldeles själv:
(null)

VA??!!!? Zlatan? Inbunden? 😂😂😂
Okej, jag vet att jag är ding. Men man har inte roligare än man gör sig.
Zlatan. Inbunden? Ja, jag säger då det . . . 🤣

Vad händer med mitt älskade språk?

(null)

Okej, jag vill inte vara en petimäter men ibland blir jag upprörd.
I en sammanställning av sju av världens värsta seriemördare, läser jag om Andrej Tjikatilo, med smeknamnet Uppskäraren från Rostov. Smeknamn? Ser vi framför oss någon som med kärleksfull blick ler mot Andrej och tänker/säger: Min lilla uppskärare från Rostov. . .
Eller Gary Ridgway, som mördade 48 människor och fick smeknamnet "The Green River Killer", vem gullade med honom?

Ovanstående finns att läsa i en sammanställning av sju av världens värsta seriemördare, publicerad av TT Nyhetsbyrån.
Smeknamn på någon betyder att den som gett personen namnet har gjort det i förtrolighet, ett bevis på att man har intima relationer och en stark tillhörighet. Det är alltså ett positivt laddat binamn.
Jahapp. Så älskling, gullunge, momme, gounge, exempelvis, ingår i samma gäng som Doktor död, Monstret från Genova och andra fruktansvärda brottslingar? Självklart inte men utarmningen av svenska språket och slöhet gör att de benämns lika. Smeknamn. Ordet i sig borde sätta självklara gränser.
I en del fall kan det vara svårare än det självklara. Ta "Hackspetten från Kusmark" till exempel. Då måste man vara insatt i hockeyvärlden för att veta att det verkligen är ett positivt binamn. Det har ingenting med hans utseende att göra, utan det har med hans sätt att "hacka" klubban i isen för att hans medspelare ska veta var han befinner sig och att han är redo att ta emot en passning i full fart att göra. En riktig arbetsmyra. Smeknamn, alltså.
Men massmördare förtjänar inga smeknamn.
På tal om hockey och språkvård:
(null)

Korrekturläsarna avskaffades och blev textgranskare. Textgranskarna avskaffades och ersattes av rättstavningsprogram. Som om korrekturet enbart rättade stavfel. Datorer är inte allmänbildade, kollar aldrig upp faktauppgifter, ser aldrig om bild och bildtext överensstämmer, reagerar inte om en person har fått två olika namn i en text. Bara som några exempel. 
Jag får nog fortsätta att sitta på min kammare och uppröras över bristen på respekt för tidningsläsare, TV-tittare och annat löst folk som bryr sig om något så föråldrat som språkvård.
Och OM jag inte hade läst igenom det här, hade det stått sombrero i stället för "som bryr sig".
Var den nu fick det ifrån, datasnillet?

Vaddå för söt? Jag??

(null)

I hela mitt liv har jag älskat godis. Från ettöreskolorna som moster Ingrid hade på affären i Forsbacka, till skumfyllda prickar som Markgrens affär i Medle saluförde och den knallhårda nötspäckade och chokladöverdragna godbiten som hette Bitte och som fanns på kiosken på busstorget.
Ändå var de där bara en försmak av vad som komma skulle. Den dagen jag la en Polly på tungan, förändrades världen! Jorden jag gick på blev rena Paradiset och tillsammans med Pollygodisarna skulle jag vandra genom livet som en fullkomnad varelse. Ibland gjorde jag avstickare och njöt av det godaste i Aladdinaskarna, körsbär i likör (joodå, fantastiskt goda), Nonstop (en handfull åt gången) och, när jag skulle verka som belevad, en Budapestbakelse till kaffet.

Men - även i mitt paradis kom det en orm. I form av ett provsvar. För högt blodsocker!! Jag? Som varit så skötsam. Som inte hade det i släkten. Som hade motionerat med kompis Ing-Marie i massor med år, massor av mil. Som . . . Hade fått fibromyalgi, troligen av yttre och inre stress, och inte längre kunde leva som förr. Men jag hade ju Polly! Och sedermera även Staffan. Barn och barnbarn. Livet var ändå mer än underbart. Tills provsvaret kom.

När jag förstod vidden av det hela, slut med godis, slut med fikabröd, slut med "allt" gott, var jag på vippen att bli deppad. Tills diabetessköterskan sa: Nån enstaka gång kan du unna dig en bulle till kaffet men se då till att det är en RIKTIGT god bulle. Jag förstod vad hon menade. Och om jag någon gång faller ner i självömkan, kan jag unna mig en hel påse Polly. Nä, så sa hon naturligtvis inte.
Nu kan jag, utan problem, gå in på Rusta, se deras jättepåsar med Polly och gå förbi utan att få ett hugg i hjärtat. Jag får inte ens ökad salivutsöndring, så kallat snålvatten. Jag minns smaken och att den var söt. Mycket söt.
Ibland händer det att jag tokbusar och tar en bit mörk choklad. Med Sea Salt.
(null)

Och en vacker dag kanske jag hittar den. Bullen! Undrar förresten om det går lika bra med en Budapestbakelse . . .

Om

Min profilbild

RSS 2.0