Det är sjukt kul att bli gammal

(null)

Det här är fyra sjundedelar av min junta för snart tjugo år sedan. Det var på den tiden vi handarbetade. Länge sen alltså. Här broderade vi på samma duk. Någon, medlem nummer fem, skulle få den på sin födelsedag. Nummer sex var bortrest och fick ta över hela alltet när hon kom hem. Nummer sju var jag och jag var bakom kameran.
I går kväll var vi här hos mig allihop. Och gissa om vi pratade sjukdomar!
Herremin, vad vi har krämpor. Men rätt som det är ska nån bli mormor eller farmor och då först slås vi av tanken: Men är vi så gamla ...
Det känns inte så när vi träffas. Inte ens krämporna känns särskilt mycket då. Men det är när någon av oss ska få barnbarn som vi fattar att det tioårsjubileum vi har envisats med att fira ett antal gånger, eftersom vi inte riktigt minns när vi startade juntan, kanske måste uppgraderas.
När jag skulle leta fram ett foto av oss i den osorterade bildlådan, passerade jag flera som inte längre finns på jorden. Somliga dog unga, andra hade "åldern inne", så att säga. Men oj så många de var! Särskilt de som aldrig uppnådde den ålder vi är i nu. Vänner, klasskompisar, släktingar, grannar, arbetskamrater.
Det får mig att tänka. Och vara tacksam. Visst sjutton är jag lite ofrisk och visst tusan har jag knävligt ont i knät jag skadade när jag svimmade i duschen men jag lever! Och jag har roligt nästan jämt. Och jag har kärlek som gör mig så tacksam och lycklig.
Och jag har juntan. Sju stycken utan minne men med fullt fungerande talorgan. Vi tillåter oss att skratta både med och åt varann. Efter fyrtio år (faktiskt!) känner man varandras svagheter och det är dom som är roligast. Det behövs bara att någon säger: Minns ni när ... Så svarar de andra: Nää, gör du?
Med all respekt och medkänsla till alla som inte har det som vi, måste jag ändå få säga: Fasingen, det är sjukt kul att bli gammal! Förlåt.

Äntligen infaller pi-dagen!

(null)
Varje år, den 14 mars, infaller dagen för, kort sagt, 3,14. Pi är ett irrationellt tal. Gissa om jag känner samhörighet! Den samhörigheten är väl inte själva huvudanledningen till att det firas i dag i delar av världen, utan det är ju, smart nog, för att det är månad tre, dag fjorton i dag. 3,14.
Samma dag har jag namnsdag. Är inte det lite kusligt så säg.
Visserligen har Matilda, världens mysigaste systerdotterdotter, också namnsdag men den värsta konkurrenten om uppmärksamhet är systersonen, Jerker, som passar på att fylla år på pi-dagen. Det är ju lite pi-nsamt eftersom han absolut inte är det minsta irrationell och följaktligen inte har så mycket gemensamt med pi. Matilda är lite mer piaktig men inte som jag. 
Både pi och jag är avrundade, vi fortsätter att uppvisa brist på regelbundenhet, flera frågetecken är ouppklarade. Däremot finns det, när det gäller mig, inga som helst oklarheter om att jag är kursiv, medan det diskuteras om pi ska vara rakt eller kursivt.

Jag gillar pi. Mest för att det är det enda jag minns från matten i skolan. Ja, förstås, logaritmer glömmer jag ju aldrig. Ordet, alltså. Innebörden har jag aldrig haft användning för men jag glömmer aldrig gymnasielärarens uttal äällloggarrrritmärr. Så fastnar kunskap. Ordkunskap.

Maken är, dagen till ära, ledig. Vi ska fira med pi-roger och pi-rrvatten, som är ett familjenamn på kolsyrat vatten. Men till kvällen blir det annat ljud i skällan! Då är det hockey som gäller och inget annat. Då existerar inga andra bokstäver än AIK. Skellefteå AIK. 💛🖤

Man måste inte vara lång för att vara stor

(null)

Jon Henrik Fjällgren. En av de största. 
Haha, kanske nån skrattar, han är väl bara 1,65  cirka. Jaha, och?
Jag pratar inte om nåt så obetydligt som längd, jag pratar om att vara människa. Och där är Jon Henrik bland de största jag vet.
Såg du när han besökte René Nyberg på hennes brygga? När han berättade om sin barndom och uppväxt? Om mobbningen? Om självmordstankarna på grund av mobbningen? Då såg och hörde du också att han nu ser det som en nödvändig erfarenhet för att han i dag ska kunna vara till stöd och hjälp för andra. Va? Hur stor och "förlåtande" mot sina plågoandar är man inte då? De som grävde ner honom i jorden, som spöade honom, som spikade upp hans kläder, som fick honom att inte vilja leva?
I dag når han ut till många, med sin musik, med sin medmänsklighet, med sitt budskap. Om han själv ville, skulle han garanterat kunna leva gott på sitt nya liv i rampljuset. Men se, det är han inte intresserad av, han är och förblir renskötare. Det är där, i skogen och bland renarna han lever. På riktigt. Han byter inte bort norrskenets och midnattssolens ljus mot strålkastarljuset på världens scener. Renarna kan skatta sig lyckliga.
Men nån gång då och då bör Jon Henrik besöka det offentliga rummet för att påminna oss om den lilla människans betydelse i det stora universum. Om kärlekens seger över hatet.
Och har du inte sett avsnittet av Renés Brygga där den, på alla sätt, vackra colombianska samen medverkar, försök, om du har möjlighet, att se det. Du lär inte ångra det.

Om Melodifestivalen har jag inget att säga.

Stjärnglans över Kusmark

(null)

Du har väl hört talas om Hackspetten från Kusmark? En av NHL:s bästa spelare just nu. Från Kusmark. Och Per Lindholm, hockeystjärna Over there. Från Kusmark. Och den bästa potatisen? Från Kusmark. Och den fantastiska sångaren/entertainern David Lindgren? Okej, från Ersmark men såå nära Kusmark. 
Alltså Kusmark. Det finns så mycket att säga om den byn och dess invånare och snacka om att de har satt byn på världskartan. 
Där finns tydligen allt. Min son, till exempel. Han är inte på något sätt världsberömd men inom vissa kretsar äger han en viss dignitet, har jag förstått. Han har även myntat uttrycket "Bor man i Kusmark, behöver man inte fara nån annanstans". I ärlighetens namn tror jag att han säger det, just för att slippa fara nån annanstans. Till sin mor, till exempel. Men jag ska testa honom jag. Nån dag ska jag göra stuvade makaroner och stekt bogfläsk, så nära mormors version som möjligt, och då ska vi se om han inte behöver fara nån annanstans . . .
I Kusmark finns också två av mina älskade barnbarn, Arwen och Mio, och det skulle förvåna mig mycket om inte en eller två av dem också skulle bidra till att sprida kännedom om sin by. Men på helt olika sätt. Min favoritkonstnär finns också där. Och hennes dotter som gör sin konst på ett annat, men inte mindre beundransvärt, sätt.
Trodde du kanske att det bara är storstäder som hyser intressanta och begåvade människor? Ibland misstänker jag att våra politiker i alla fall tror det. Här i Skellefteå, till exempel, beslutades att gatubelysningen skulle släckas i alla byar. Om inte byborna bekostade hela kittet själva. Lysande, va? Då reste de sig! Byborna. Och de styrande vågade inte annat än att riva upp beslutet. För i byarna finns det många begåvade människor. Som värnar sitt.
Därför är det inte konstigt alls att Viktor Arvidsson, 1,75 m, är bland de största i NHL. Han kommer ju  från en by, där man blir sedd. Där man får ta plats. Han är en stor stjärna nu. Per Lindholm också. De båda tyckte att även om man bor i Kusmark så kan man faktiskt fara nån annanstans.
Huvudsaken är ju ändå bara att man mår bra. Och har gatlyse. Trots att det finns så mycket annat som lyser. I våra byar. I våra hjärtan. Stjärnglans.

Realisationsreaktion

(null)

Jag har hållit i mig. Försökt hålla igen. Men vad gör man när ens förmåga är starkt begränsad?
Förmågan att röra sig, alltså. Att köra bil. Att börja vårstäda. Att ha skor på sig.
Jo, man kollar på färggranna, lockande utskick och reklamblad samt, förstås, det alltid närvarande nätet. När det dessutom börjar närma sig dagen B som i Bokrea, då är jag strängt upptagen.
Nu är första laddningen bärgad. En hel hög med vänner. Som bara väntar på att få hålla mig sällskap.
Nu är det ju så här att alpint,  skid-VM och SHL-hockey också kräver min tid och uppmärksamhet. Snart också Skidskytte-VM, så det blir till att fördela gracerna men vissa dagar blir det faktiskt övertid. 
Mannen jobbar olika tider hela tiden så jag har inte heller nåt stadigt schema att luta mig mot. Jag vill ju kunna frigöra tid för hans spontana: Vill du ut och åka en sväng? Vilket kan innebära allt från en tur till Jula, till stugan för att kolla snöläget, till Hednäs för att se hur mycket som har förändrats i byn sen sist, eller till Piteå för att köpa snyggaste servetterna. Jag är med på det mesta, bara han inte säger Ikea, för då vet jag att han är sjuk.
Men så länge jag har det så här KNÄvligt i rörelseapparaten och stukat självförtroende samt tår, är jag fullt tillfreds med att veta att mitt bokförråd är välfyllt. Jag behöver inte känna mig stressad i jakten på ny läsning. Vilket dock inte gäller böcker av Marianne Cedervall. Hon skriver snabbare än jag hinner läsa. Det stressar mig. Lite.

Undrar om han skulle ha varit gammal?

(null)

I morron, den 20 februari, är det 101 år sedan han föddes. Min far.
Men - det är ju jättelänge sen! Om han var född för mer än etthundra år sedan, hur kan han då vara min pappa? Jag, som är så ung.
Ibland hinner verkligheten ikapp mig. Min dotter, som fyller 40!!, sa häromdagen " men nu ser du riktigt gammal ut" och så skrattade hon. Hon försökte fixa till det genom att förklara att det berodde på min haltande gång och försiktighet när det gällde att sätta ner fötterna på säkert underlag. Skadan var dock redan skedd.
När jag så räknade ut att det var 101 år sedan Thure Westerman föddes, slog blixten ner. I alla fall kändes det så. Men när jag tänker på hur han var som 80-åring, strax innan han gick bort, kändes framtiden inte längre så deprimerande för min egen del. Han var en spjuver. Han hade blixtsnabba kommentarer, oftast så att man behövde  tänka till ett par sekunder innan storskrattet bubblade ut. En oslagbar humor, en fantastisk berättare och förmedlare om en tid som hade gått, dock inte helt spårlöst förbi.
Vi betraktade inte honom som gammal. Inte ens hans dotterdotter som gav honom en haklapp och en påse skumtomtar i julklapp. Inte för att han var gammal och spillde på sig, utan för att han älskade skumtomtar men åt dem aldrig. Påstod han. Det vita "dammet" på hans tröja avslöjade honom dock. Gissa om han skrattade gott åt haklappen. Hans barnbarn också.
Barnbarnen var det bästa han visste. Dem behövde han inte uppfostra och ha ansvar för, vilket hade varit nog ansträngande med barnen. Så alla hyss hittades oftast på tillsammans med morfar. Han hade själv haft det så, med sin älskade farfar. Han mindes. Och såg till att traditionen följdes.

Om du tittar noga på bilden av honom från hans arbetsplats i kraftstationen, ser du att det står 1953 skrivet på baksidan. Varför? För att bilden är från det året? Kanske men inte troligt eftersom det är ett barns handstil. Jag vet inte vem som är boven men jag har mina misstankar. För jag var i alla fall inte skrivkunnig 1953. Och du, Gun, har ju alltid varit noga med att dokumentera. 😉
Hade far levt i dag, hade han haft en förklaring. Som absolut inte stämde med verkligheten. Men som stämde med honom. Fortfarande ung i sinnet men nog hade han kanske sett lite gammal ut när han gick . . .


Å plötsligt blev de kväller ....

(null)

Plötsligt en morron blev det kväll. Åtminstone svart. Men innan dess hade det varit förkylt. Först en riktig praktförkylning hos maken som tog ner hans krafter. När han blev bättre fick jag överta den, ytterst motvilligt, kan jag säga. Men då den verkade frodas, blomma och tyna bort under en och samma natt, med hela innehållet av halsont, tokhosta, kvalificerade nysningar en masse och snuva som både täppte till och rann, hela tiden följt av frossa och svettningar i skiftgång, kände jag att det passade utmärkt att stiga upp och duscha så fort som möjligt på morronen.
Det gick inte så bra.
Plötsligt blev det alldeles mörkt och natten gjorde ett återtåg.
Staffan kom inrusande i badrummet och såg sin hustru som en hög av armar och ben på duschkabinens golv. Det tog sin tid att reda ut härvan och inte var jag mycket till hjälp för underlaget var halkigt och både krafterna och det logiska tänkandet var borta. Men till slut var jag tillbaka i sängen, blodig, mörbultad och frågande. Vad var det som hände? Och varför?
Jag har valt att se det hela i logiska färger.
Svart - svimning
Rött - blod
Blått - båda fötterna
Grönt - illamående
Orange - brinnande smärta
men sen blir det bara rosarött som i kärlek och omtanke, helt överskuggande allt det andra. Jag känner mig så privilegierad och otroligt tacksam. Nästan så att det gör ont. Men så kom då messet från Kalle: Uttänjt ligament!!! Då är du förlorad för svensk fotboll.
Ett skratt som börjar i magen och väller upp genom kroppen och ut genom munnen. Kan något vara mer effektivt mot smärta och självömkan? Tack, Kalle! Även om jag inte kan spela fotboll så lever jag i alla fall på hoppet 😄👍🏼
Och tack alla ni. Ingen nämnd men absolut ingen glömd. ❤️🤗

Det går lika bra med Selleri

(null)

Alla som känner mig, vet att jag älskar troll. Tyvärr har deras namn solkats ner genom att begreppet "nättroll" har blivit synonymt med riktigt sjuka, elaka, illsnedu figurer som bara vill ont och som gömmer sig bakom anonymiteten i cyberspace.
Mina troll är raka motsatsen. De sprider glädje.
I stugan har vi, i flera år, haft en trollbacke med en hel berättelse invävd i trollens placeringar. Men efter flera somrar med skiftande väder, har många av dom förlorat sitt ursprungsutseende. Solen har blekt dom, regnet har till slut gjort dem skalliga och tidens tand har givetvis också gjort sitt.
Så i höstas bestämde jag mig, efter stor vånda, att Trollbacken ska få bli en spännande växtplats för allehanda överraskningar. Självklart har jag inte gjort mig av med mina små vänner, de har sin bostad i "glassboa" och där får de leva som de vill.

Men så hände något! För någon vecka sedan kom mitt favoritmänniskotroll med en stor och tung väska till mig. När jag kikade ner i väskan, kunde jag inte tro mina ögon. Så många, fantastiska troll!
Stentroll med underbara personligheter som bara log mot mig. 
Nu ska Staffan få planera, det gillar han, var dessa nya vänner ska placeras. I stugan, så klart, men också sol-,  vind- och vattenskyddade. Samtliga har rejäla kalufser, som inte får förstöras, de har färggranna, målade kläder som inte får blekas, det blir en delikat uppgift för maken att lösa deras bostadsbekymmer. Han kommer att klara det. 
Trollet på bilden har en speciell plats i mitt hjärta. Det påminner mig om givaren. "Hon med håret". Men också med det stora hjärtat. Och glada skrattet.
Därav den något märkliga rubriken. Men så är det. I väntan på sommarens troll, går det lika bra med @selleri. 😍

Det krävdes en månskensvarg till det

(null)

Man får sina favoriter. I åtskilliga år har förstaplatsen på min tio i topp-lista innehafts av en påve vid namn Johanna. Boken, alltså, Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross. Hur många böcker jag än har läst, och det har jag, har den varit en hittills ohotad favorit. Men så hände något.
Jag fick av en ren händelse syn på en pocket med lockande titel och omslag, Månskensvargen. En mörk, medeltida vintersaga, stod det. Del ett av tre. Okej, jag kollar väl ettan till att börja med så får vi se. Och OM jag fick se!
Tidigare hade jag plöjt genom ett antal blodiga deckare och hemskheter och tänkte väl att en vintersaga skulle vara ett lämpligt avbrott. Inte sedan påven Johanna har jag varit så rädd. Inte för min egen del men för huvudpersonernas. Det fanns inte den minsta lilla kommissarie med kvinnlig medhjälpare, eller tvärtom, som försökte lösa ett mordfall. Spänningen var en helt annan men icke desto mindre intensiv.
Nu har det hänt! Påven Johanna är inte detroniserad men hon har fått göra plats på prispallen för en månskensvarg, delad förstaplats minsann. 

Eftersom mina armar inte klarar av inbundna böcker, måste jag vänta till pocketupplagan kommer. Ibland är väntan olidlig. Talbok, sa någon. Inte en chans! Mina romanfigurer måste få tala med sina egna röster, nåt annat funkar inte. Så jag får vänta. Och medan jag väntar, hinner Marianne Cedervall ge ut ytterligare en ny bok. Hon är produktiv, den damen. Och inte förstår jag när hon hinner skriva heller, hon som är i elden jämt och överallt. Nu väntar jag på pocketen där min förebild, Hervor, är en av huvudpersonerna. Där händer det grejer där hon drar fram. Så innan jag har läst den, har det kommit en ny Cedervallare. Har jag det inte stressigt så säg 😉
Jag älskar böcker! Medeltidsskildringar, deckare, feelgood och Hervor med sällskap. De är med mig när maken jobbar kväll eller, fyfördenlede, natt. Och när han är hemma - då läser vi båda två! Kan det bli bättre? Nix. 😍

Tell us about Tellus

(null)

Mickel and The Fox were sittning at the Top of the World.
Äh, vi tar det på svenska. 
De båda polarna, Mickel och Räven satt högst uppe på jordklotet och filosoferade.
- Du vet, min kusin Polar, sa Mickel. Han ringde i går och var orolig över klimatet. 
-Jaså, varför det, frågade Räven.
-Jo, för där han och hans polare bor, håller isen på att smälta bort och det blir mer och mer vatten. Polarna tycker om att springa och jaga över is men inte att simma för att få mat för dagen. Då berättade jag för honom att det påverkar oss alla, det som människor kallar för klimat. Det blir olidligt varmt för oss som har päls och dessutom brinner våra hem och skafferier i skogarna upp.
- Men hur kan det ha blivit så?
-Det beror på dom som tror sig vara de intelligentaste varelserna på hela jorden. De har uppfunnit så mycket som underlättar livet för dom, flygplan som på bara några timmar tar dom långt bort till länder där dom inte vill bo , bara besöka för solens och de billiga prisernas skull. För att inte tala om  plasten! Materialet som har obegränsade möjligheter och användningsområden. Och inte går den att göra sig av med heller. Därför slängs miljarder ton plast i haven för att innevånarna där ska kunna tillverka regnkläder åt sig. Nåt dom verkligen behöver.
Räven skrattade.
- Men är dom dumma på riktigt?
-Ja, inte är dom listiga som vi, direkt.
- Men varför får dom bestämma då?
- Därför att dom är människor och vi är djur.
- Vad är det för skillnad?
- Vi lever med och i naturen medan dom lever onaturligt.
- Men varför kan dom inte lära sig av oss då?
- Det har dom inte förstånd till.
- Surt. Sa räven.

Skönt att vi är som olika

(null)

Här sitter jag och väntar. Ja, inte just nu förstås för nu är det inte mitt väder. Vad jag väntar på? Våren och sommaren förstås!
Det slog mig att vi skulle kunna fylla en hel riksdagssal med förespråkare för olika väder. Faktiskt enbart från min bekantskapskrets. Ove älskar snö och skidåkning. Sandra älskar snö och skoterkörning. Hans B älskar mycket snö, massor så att man kan köra fast med skotern. Lunkan hatar snö, är less på att skotta fram postlådor ur plogvallar. Annie har inget emot snö bara den inte hör till den mörka årstiden. Hon har ändrat sig lite sen hon var tre år och kom neddansande i pyjamas, sedan hon hört sin mor utbrista: Vilket skitväder! Då log hon med hela ansiktet och sa: Jag älskaj vädej!
Hennes bror, Ted, tycker inte om vintern men gillar sommaren, fast bara om det regnar! Så där lagom så att fiskarna nappar, inte för mycket för då slutar de nappa, viktigpettrarna där. Om de bara visste att det räcker med att de nappar en gång för då blir de fotograferade, pussade och tillbakasläppta i vattnet igen. Det kan dom väl bjussa på, laxarna och öringarna, Oavsett väder.
Yvonne är inte så kräsen, bara våren, sommaren och hösten innehåller perfekt bärväder. Och svamp. Rikliga skördar av allt, då är hon nöjd. Jo, och så om hon får åka skidor på vintern och träffa trevliga och hjälpsamma människor längs spåret.
Syster Gun vill inte ha snö på vintern alls. Inte på sommaren heller. Men så bor hon ju i Stockholm också. Syster Ima fullkomligt älskar snön - i Skellefteå. Själv bor hon i Linköping och slipper den.
Jag vill ha en kruttorr vår och försommar, utan vattenpölar där mygglarverna kläcks.
Om vi skulle ta och bilda en väderriksdag och -regering och ena oss om vädret. Vi kan ju börja att bestämma om sommartidens vara eller icke vara. Ajdå, där sprack det på direkten.
Det kan inte vara lätt att tillgodose allas viljor och önskningar men det skulle ju räcka med mina. 😉 Jädrans så perfekt det skulle bli!

Utsikterna för morgondagen är. . .

(null)

. . . svaga men i nordöstra hörnet måttliga. Om man ställer sig på en stol.
Men hörru, vädret, vad är det med dig? Du velar ju som den värsta politiker. Ena dagen är det klart, men kyligt. Andra dagen är allting på plus och man anar ljusare tider. Men då, just då, smäller det till igen och allting fryser. Det blir osäkert vilken väg man ska gå för att inte halka åt ena eller andra sidan. När utsikten att se längre fram än näsan räcker, anas på förmiddagen, kan det vara hur frostigt som helst och bara mörker i sikte på eftermiddagen.
Hur ska du ha det, vädret? Bestäm dig nån gång!
Om det snöar på bilar som står ute, brukar man kunna sopa av dem. Nu måste man ha rödsprit och rakblad för att få rutorna rena. Snön har nämligen hunnit smälta och bildat ett ispansar på hela bilen. Under natten! Samma natt som det snöat flera decimeter och som lagt sig på bilarna.
Jag tror de har en regeringskris där uppe, där vädrets makter sitter.
Det får vara slut med det nu! Bestäm er, kom överens med allas bästa för ögonen. Det är ju alla vi som går här på jorden som drabbas. Inte ni, ni har ju en egen värld att leva i.
Ja, jag vet inte hur det här ska gå. Jag hoppas bara att det slutar. Nån jävla ordning får det väl ändå vara. Va? Var det en politiker som sa så? Ja visst ja, så var det, det borde jag ju ha begripit. Det kunde självklart inte ha varit nån beslutsfattare. Sådana verkar inte tro på ordning och reda. Som vädergudarna, till exempel.

En mugg kärlek

(null)

Från minus 14 grader på morgonen till plus tre på kvällen. Vädret är inte snällt mot min kropp. Som de flesta "värkliga" personer, kan jag känna redan flera timmar innan att det blir väderomslag. Gör det mest ont i handlederna, blir det nederbörd inom några timmar, även om himlen inte visar minsta tecken på det. Nacken och huvudet brukar förebåda temperaturväxling. Influensavärk i hela kroppen kan innebära vad som helst som har med väder att göra.
När vi var i Spanien i höstas var allting rätt. Beständigt väder, jämn, varm temperatur, lagom luftfuktighet, skön och regelbunden motion. Jag mådde bra hela tiden. Värkligen bra 😉
Min far åkte aldrig till Spanien. Hans onda lindrades inte av värmen, tvärtom. Däremot var han mycket bättre än SMHI på att förutsäga vädret. Jag minns speciellt en midsommarafton när det regnade massor och dimman låg tät. Eftersom midsommarfirande förutsätter utomhusaktiviteter, blev jag mer och mer desperat och till slut ringde jag och frågade pappa om dåligvädret skulle bestå hela dagen. Nej, svarade han på sitt kortfattade sätt, som han alltid tog till i telefon. Det var inte hans favoritsysselsättning nämligen, att prata i telefon. Jamen, när slutar det regna då? Jag ville verkligen få ett mer detaljerat besked. "Fem i fem" sa han bestämt.
Klockan 16.55 befann jag mig i skogen och rastade hunden. Jag fick med egna ögon se hur regnet upphörde, solen bröt fram och dimman lättade från marken och försvann. Exakt fem i fem.
Jamen, jag sa ju det, var faderns enda kommentar.
Ibland behövs inga stora under. Ibland räcker det med att man får en mugg kärlek. Ett gott, nybryggt kaffe med en skvätt mjölk i, precis som jag vill ha det. Det vet han. Kryddat med kärlek. Bästa botemedlet mot allt som är "värksamt". 

Den legala latardagen

(null)
Kolla! Märker du skillnaden? Nej, jag menar självklart inte dukningen av samma bord, nyårsafton kontra nyårsdagen. Skillnaden utgörs av lugnet. L U G N E T.
Nyårsdagen är hos många jag känner, den legala latardagen. Man får sova länge, det blev ju väldigt sent i natt, man får äta en långsam frukost med ett korsord bredvid sig, sen kommer njutningen av att på TV se andra idrotta för sitt liv, medan man själv halvligger i soffan och har åsikter. Hur underbart som helst!
Om man, som vi den här gången, har haft värdskapet för det traditionella gänget, finns det alltid några matrester i kylskåpet, som vi kan värma utan större ansträngning. I år lockar inte ens vädret till en så kallad uppfriskande promenad, det blåser småspik nämligen.
Men det mest rogivande av allt är ändå: tulpanbuketten! Våren har tagit sitt första ministeg som gett oss en tro på den. Den kommer, det gör den. Tulpaner ljuger inte.

Jag vet att det blir stressigare i morron. Då inleds den stora nedrustningen av julen! Eller inleds och inleds förresten, här tar vi det inte varligt och pö om pö, nej, allt ska bort på en enda gång. Ingenting får stå i vägen för våren!

I förmiddags ringde en av gårdagens gäster och tackade för senast och samtidigt ville hon veta om vi hade sett till hennes läsglasögon. Det hade vi inte men vi lovade att leta efter dem. En stund senare ringde hon igen och sa att hon hade hittat dem. Så bra, sa jag, och frågade var? I makens sko, svarade hon. Ibland måste man vila efter ett skrattanfall också.
Staffan sa nyss, på tal om glasögon, att förr, när vi hade haft nyårsfirande hemma hos oss, hade vi alltid en uppsjö av glasögon kvar lite överallt dagen efter. Skillnaden nu är att alla har sina glasögon på näsan hela tiden. Ja, utom en då. Åldern tar tydligen ut sin rätt. Vilket inte märks annars minsann. Samma härliga jargong, rå men hjärtlig, precis som det ska vara mellan goda vänner. 
Och alla helgar vi vilodagen. Nyårsdagen. 
God fortsättning på det nya året, mina bloggläsarvänner! Nu går vi mot våren, sakta men säkert. 👍🏼

Julstressad? Jag vet inte det jag.

(null)

Min äskade mor hade en stor, flätad korg i sovrummet, där hon förvarade garn och färggranna sockar som hon stickat. Hon "klagade" ofta över att det på kvällarna blev ett fasligt liv i korgen och hon kunde inte, trots idogt detektivarbete,  förstå varför.
Nu, när jag läser i Tomteboken: "... och det som är nästan roligast av allt är att gömma sig i korgar fulla med nystan ...", blir det glasklart.
Tomtar är vegetarianer. Detta efter en överenskommelse med kaninerna år 762. Aha, då fattar jag.
De har 21 förnamn som de använder, bl a Stina, Maja, Jon, Anton, Holger, Per och Frans.  
Just det här med tomtenamnet Frans tycker jag är intressant. "I gamla smedjan bakom jultomtarnas loge har Finurlige Frans sin verkstad. Smeknamnet har han fått för att han är så uppfinningsrik. Eftersom Finurlige Frans är finurligare än alla andra tomtar är det han som får i uppdrag att tillverka alla nya saker som tomtarna behöver."
Denne tomte känner jag personligen! Och visst heter han Frans. Men inte som tilltalsnamn 😉
Jag kan förlora mig länge i böcker om tomtar och deras ursprung och historia. Den som tror att tomtar bara finns "på loftet" har fel. Den som tror på jultomten har också fel. Men den som har hittat en rad med sallad mitt inne i djupa skogen och har läst Tomteboken, den vet. Självförsörjande vegetarianer, you know.
  (null)

Och den som har en korg med garn som lever om, kan känna sig trygg.
Men den som hör röster från fläkten, får fortsätta att fundera. För fläkttomtar har jag inte sett nåt om i någon enda av de vetenskapliga böcker jag har läst.
Nu ska jag ge mig på korsordet om Birgit Nilsson och operans värld. Helt verklighetsfrämmande,

En stor julkram till dig, bloggläsare, och en önskan till var och en om en Fröjdefull Jul 🤗❤️

Om

Min profilbild

RSS 2.0