saltatochkryddat

 De finns överallt.

Det finns för många buttersmurfar och gnällspikar som påverkar oss. Självklart kan de har rätt i sina förutsägelser men lika självklart kan de ha fel. Allvarliga hot riktas mot oss från överallt, känns det som. Braskande rubriker säljer. Krig. Svält. Mord. Ungdomsbrottslighet modell grov. Narkotikans utbredning och makt. Det är inte svårt att "gräva ner sej" och se allt i hopplöshetens skugga.

Men - naturens skapelser har inte gett upp. De räknar både kallt och varmt med en fortsättning och delar med sig av den. Till och med mina växter i krukor här hemma är ovanligt livskraftiga. Så när snön är borta och jorden blir tillräckligt varm tänker jag, som vanligt, sätta frön och lökar. De blir alltid till glädje även om anledningarna varierar. Jag är tokbra på att misslyckas, jag har absolut inte gröna fingrar men jag har nåt annat; en orubblig tro på naturens krafter. Om jag sätter luktärtsfrön, kan det lika gärna komma en blandning odefinierat  gräs och dittills  okänd blomma som älskas av både humlor och harar. Och av mig.

Naturen har oanade krafter och en obändig vilja. Underskatta den inte! Makthungriga män och kvinnor har inte en chans. Inte ens meteorologerna med alla sina mätinstrument och kunskaper, kan förutspå vädret till hundra procent. Även om de försöker skyla det med att dela upp vårt land i tre delar, Götaland, Svealand OCH Norrland. Norrland är störst och bäst för där får alla samma väder! Ja, möjligen då med undantag för fjällen som kan få samma väder som Norge. Hela Norge. Nämen, nu var jag inte snäll och det brukar jag ju försöka vara men ibland misslyckas jag.

Nä, naturen gör som den vill, fråga bara mitt trädgårdsland. (Staffan har ett växthus, där han odlar gurka och Kalletomater. Han vill inte gärna att jag hjälper till där.)

Nyss, när vi gick över grannens tomt (=hyresvärdens) tittade flera gula och blå små blommor upp vid husväggen. Krokusar, antar jag. De där blommorna gör mej glad. Jäsingen , vilken livsgnista de har, år efter år. De kommer med en hälsning: Nudu, nu blir det snart andra bullar! Ha bara lite tålamod så försvinner de jättehöga snödrivorna och de gråa träden. Snart exploderar naturens färger. Var bara lugn.

Ibland känns det svårt. I går satt vi på balkongen och läste och drack kaffe i flera timmar, blev till och med lite bruna på kinderna. I dag blåser något vitt förbi fönstren. Och det är inte maskrosfjun.

Men i morgon kanske. Så fort nån otrevlig, skrämmande tanke har tagit sig in i mitt huvud, så tänker jag: Put in - Put out.

Japp, det löser sig. 

kanske . . .

Men nej, jag har provat. Det enda som händer är att det kommer mer snö. Så fruktansvärt, enormt, otroligt med snö!

Jag längtar till stugan. Till skogen. Till älven. Till solglittret på vågorna. Och till den totala avsaknaden av asfalt. Men nu finns inte ens skogsstigar där och än mindre hjulspår på gräsytor.

Vaddå gnällig? Jag?? Jajamän! Det står jag för. Åtminstone när jag tänker efter.

Här, i utkanten av stan, har vi TV-kanaler som visar slutspelshockey. Det har vi inte i stugan. Där har vi fått för oss att vi bara behöver få veta vilket väder det blir ett par dagar framåt. Förresten så spelas det ingen hockey på sommaren, ifall nu någon trodde det och att vi är synnerligen uppoffrande människor sommartid. Icket så. Då är det vädret som bestämmer! Regn och rusk, då eldar vi i öppna spisen och ser fotboll på TV. Sol och varmt, då tar vi ut TV-n på gräsmattan och ser på fotboll i skuggan. Allt är möjligt och mysigt på sommaren.

Okej, inte allt. Det finns fördelar med vintern. En fördel. Inga mygg. Men våra småfåglar tycker så mycket om allt gott som vi spiller omkring oss på sommaren så de har mer eller mindre har flyttat ihop med oss och när vi äter grillat kött, äter de mygg. It’s a Win-Win Situation.

Min mor hade aldrig problem med årstider. Hon gillade alla. Men blåsten tyckte hon inte om. Dels

"svarvade" den omkring i lövhögarna hon krattade ihop varje vår och höst, dels gjorde den så att det bildades tårar i hennes ögon som rann, ibland bakåt in i öronen. Då blev hon mäkta irriterad och på sitt grovhuggna sätt kunde hon till slut brista ut i ett: Denna blåst!!

Far hade väderväxlingsvärk och när den tog över hans kropp, sa han inte ett ord. Ibland på flera dagar. Som var och en förstår släktar jag inte på dem. Jo, jag är definitivt nära släkt med dem men jag har inte samma uttryckssätt som de hade. Jag klagar! Jajamänsan. Jag till och med svär. Om det hjälper? Självklart. Lika mycket som det hjälper att knäppa med fingrarna.

I dag strålar solen från en klarblå himmel. I dag blev det bilkö på gatan när traktorer lastade snö, som plogats ihop på mittsträngen, och sprutade över på flera lastbilsflak för bortforsling.

Jag säger ingenting jag.

Skärtorsdag. Långfredag. Påsklördag. Påskdagen. Annandag Påsk. De tre sista kan jag gå med på men Skärtorsdag och Långfredag? Eftersom jag är både glömsk och aningslös, vänder jag mig till Google: Skär betyder "ren" och syftar till att Jesus den dagen tvättade lärjungarnas fötter . . .

Glömsk, aningslös OCH med fotfobi , skulle jag ha tillagt. Hädanefter hoppar jag över skärtorsdag.

Långfredag minns jag som en tråkig dag när jag var barn. Jag fattade aldrig varför man inte fick gå ut och busa med kompisarna som alla andra dagar på året. Och syrran var sur för alla dansställen hade stängt och hon var hänvisad till mig alternativt böcker för sällskap. Hon valde böckerna.

Numera leker vi med varann oavsett dag, det tråkiga nu är att det skiljer 80 mil mellan oss men det finns ju telefon och sms så det funkar ändå någorlunda.

När det är hockey på TV refererar och kommenterar vi hela matchen igenom via sms till varann. Våra respektive varken får eller vill vara med.

När påsken är över väntar man med spänning på nästa högtid, pingsten, hänryckningens tid! 

Av alla de mängder av ord som anses synonyma med hänryckning, föredrar jag glädjerus för visst blir man alldeles kollrig av lycka över att sommaren är på g. 

Sommar och sol, eller regn som i fjol, nätter ljusa som dagen, skinnet brunt på magen, mygg som fastnar i fällan, (händer tyvärr alltför sällan), mat direkt från grillen och den växande dillen, älven som glittrar av silverstänk , regnet som faller som en skänk (från ovan), fåglar som återvänder, jordbruna händer, midsommar med sill och nubbe, en alldeles egen älskad gubbe. . .

Lyckligtvis finns han även när snön vräker ner och vinden viner en lång långfredag och det är flera dagar kvar till Skellefteå AIK har nästa match. Glädjefnatt var ordet en lång, mulen fredag.

Häromdagen fanns det hopp. Då var det sol och fint och vi kände dragningen till bilen som vi alltid känner vår, sommar och höst. Att packa en kaffekorg med goda mackor, sätta oss i bilen och dra. Vart? Spelar ingen roll, vi har säkert kört just den vägen tidigare men vi upptäcker ju nya och andra tjusigheter än förra gången. Nu blev det ingen färd just då, trots sol och vackert, men både Mellan- och Södra Sverige fick trafikkaos och andra svårigheter på grund av snö och kyla. Inte för att vi hade tänkt bege oss så långt bort men ett djupt lågtryck är icke att lita på. Helt plötsligt kan det ändra på det Nils och andra meteorologer har sagt och välja både annan kurs och intensitet och slänga in lite åska i stället och det är ju inte direkt njutbart, enligt min mening. Så vi stannade hemma.

Planerande kan man ju alltid pyssla med. Det är kul att sätta fingret på kartan nånstans vid havet och låta det sakta förflyttas västerut, lite söderut men nej, vi pekar norrut i stället och så där håller vi på. Jag vill väldigt gärna till Norges fjordar och fjäll men det är för tidigt nu. Jag vill se och vandra i sol och norsk värme, som är sådär lagom. Men - det kan lika gärna resultera i Sundsvall, som också har vacker natur men betydligt fler affärer!

Innan snön är väck blir det dock inga turer, förutom tillsynsfärder till stugan.
 

Än är det långt till vår, säger mor . . .

Men när den kommer, då smäller det bara till och det blir sommar! Ljust dygnet runt och nåt rent otroligt vackert.

Åh, vad jag längtar. Jag måste nog hjälpa naturen på vägen och ta spaden och gräva fram våren, den stackarn.

Vad händer då? Jag ser dammtussar i varje hörn? Jag ser en grå "matta" som täcker vårt svarta bord? Absolut inte! Även om de skulle finnas där, är det bara ljuset jag ser! Solens gula sken. Vårens ljus. Lyckans skimmer.

Men det finns förstås ett Aber. I år är det större än på många år. En liten man. Eller ska jag säga en liten varelse av manligt ursprung. Du fattar, va?

Han är en liten figur som kastar en jättelik skugga över världen. Men i min värld väljer jag ljuset. Våren. Solen. Kärleken.

Mitt förstånd vet att hotet finns men som vanligt gör jag inte bruk av mitt förstånd. Jag lallar omkring och är lycklig. Nu ska jag dessutom snart kunna läsa böcker igen för sedan några dagar sitter det en sprillans ny lins i mitt vänstra öga och jag upptäcker världen på nytt.

Först kom bokrean. Sedan kom Ethel. Hon och Tore har rensat ut i sitt bibliotek. Till vår stora lycka och glädje. För att inte tala om girighet. Samma dag som vi skulle besöka våra vänner anlände ett paket, modell större, med böcker från Bokus. Vem kan motstå en bokrea? Vem kan motstå ett erbjudande om fler? Inte jag.

Men än är det nån vecka kvar innan jag kan sätta tänderna i någon av de väntande böckerna. Så OM det blir en regnig sommar eller OM det blir en tryckande het sommar eller OM det blir en helt vanlig sommar, då vet jag vad jag ska göra! 

Tänk om den där mannen i öster kunde fatta vad lycka är. Det är inte makt och herravälde. Det är där kärleken är. Till människor, till djur, till väder, till hälsa, till skrattet och, självklart, till friheten. Vaddå, räknar jag inte in bokläsningen i lyckan. Nja, den är faktiskt ett vågspel. Man kan bli besviken men då är det bara att våga på nytt. Den finns där! Jag garanterar.

Vi TYCKER om allting men vi tycker inte OM allting. När det gäller bilden ovan är det en smaksak medan annat kan vara mer obegripligt. Och vad är egentligen en smak?

En smak borde ju rimligtvis avgöras av tungans smaklökar men så enkelt är det inte. Det vore ju mer än konstigt, för att inte tala om äckligt, om jag, till exempel, ska köpa en ny blus och går in i affären och börjar slicka på kläderna, eller hur? Älskade mamma hade ärvt ett uttryck som är mycket bättre; att jöra öga e kalas. Trots det är det ju inte ögonen som har egen beslutsrätt, det finns många parametrar (fint ord, va) som ska stämma.

Men - när det gäller människor är det nåt helt annat som har avgörandet. Vad är det som avgör om jag tycker illa om en människa jag inte känner? Det finns folk som jag tycker genuint illa om fastän jag bara har sett dem på TV. Visst är det sjukt?  Lika knäppt borde det vara att jag kan skapa ett osynligt vänskapsband till människor som inte ens finns - annat än i böcker. 

För att återknyta till surströmmingen så tycker jag inte att den är lika god som den var en gång. Tänk dej att, som min kompis och jag, äta dig proppmätt på surströmmingsklämmor och sedan åka iväg på dans! Jodå, fullt möjligt om man inte är så förtjust i att dansa, för vem vill kinda med en som avger en odör, inte bara via munnens prat utan också via hudens alla porer.

Jag är ganska tolerant mot de flesta dofter men fruktansvärt intolerant mot lukter av olika slag. Ingen nämnd, ingen glömd.

Luktintolerans kan gå i arv. Det är faktiskt väldigt mycket som kan gå i arv. Somligt verkar helt naturligt, utseende och humör, till exempel. Men en sprucken tumnagel! Vari ligger troligheten i att den ärvs? Far hade en sådan som aldrig helades. Ibland lånade han mors ofärgade nagellack för att försöka stärka nageln och dessutom förhoppningsvis bilda en sorts helhet så inte nagelsprickan skulle fastna i hans stickade tröja och orsaka att en lång tråd drogs ut. Vi döttrar retades med honom gällande hans bruk av lacket men han bara log och lackade vidare. Som om han lurade på nån hemlis, liksom. 

Nu lackar både syster Gun och jag varsin tumnagel ofta och mycket. Annars fastnar vi lite överallt där man helst inte ska fastna. Och pappa, han skrattar gott i sin himmel.

Hur är det möjligt att ärva en spricka i en nagel? Eller är det helt och hållet slumpen som har lite roligt? Men smaken, hur är det med den? Och när gör den premiär? Finns den redan programmerad i en nyfödd liten människa?  Eller ger den sig tillkänna samtidigt som viljan?

Äh, det finns mycket att fundera på i stället för att städa. Till exempel. Och resultaten brukar bli desamma. Man nöjer sig med att energiskt engagera kroppen en stund men efter ett tag finns det nåt annat som dyker upp och tar över. Nåt viktigare. En kopp kaffe och ett olöst korsord, till exempel. Var sak har sin tid.

att hitta ett oöppnat paket isglass i frysen. Därför hamnade det i slasken. 

När det är minus 29 grader ute och man tänker att "vi kanske har nåt gott i frysen som vi kan laga till och njuta av åtminstone" och förhoppningsfullt börjar rota, med vantar på, och leta, VAD hittar man väl då?! Ett oöppnat paket isglass! Men när har det kommit dit? Hade vi så varmt nån stund i somras att idén om att köpa hem isglass till barnbarnen dök upp som en god idé dessutom?

 Vilken miss! Glassarna fick ligga i "slasken" och tina bort i sin egen takt men pinnarna tog jag givetvis reda på. Som vanligt såg jag framför mig Odlaren Maude, som skulle sätta frön i bänkar vid sommarstugan. Tack vare det nyfunna förrådet av märkpinnar ska det nu bli en rejäl satsning till våren! Eller? Blir det som vanligt?  Staffan gör i ordning jorden enligt konstens alla regler och jag går med stor energi in för jobbet med att så in frön; morötter, sallad, dill, persilja, you name it . . .

Sedan är det dags för vädret att göra sitt. Oftast missköter det sina uppgifter och synen om en dignade skörd bleknar mer och mer. Det där med vattning vid behov och ogräsrensning avtar med tiden och tillväxten liksom stannar av. Höstens skörd är inget att tala om. (Man ska inte prata om dem som inte är närvarande). 

Nu har vi fått meddelande om att älgar har synts på vår stugtomt i vinter. Bra, då kanske de har tuktat våra buskar och träd, som kommer att ge rikliga skördar kanske redan till hösten. I fjol fick vi ett äpple på äppelträdet. Skulle vi få två stycken detta år, är det en dubblering av skörden, skulle vi få tre stycken är det ett under! 

Nej, det är bara att krypa till korset och erkänna att mina fingrar inte är det minsta gröna men mina intentioner är goda. Tyvärr kan man inte äta dem.

Just nu är det långt till vår. Termometern visar minus tjugo och drygt det och snön bildar alpina höjder på våra tomter.  Det blåser så att blodet isar sig MEN den ljusa dagen i dag är 5 minuter och 56 sekunder längre än i går! WOW! Vi har 155 dagar på oss innan det vänder åt andra hållet.

Hoppas att vi hinner njuta av en glass eller två innan dess. Men ingen isglass! Aldrig i livet!!

I dubbla filtar dessutom, då är det inte bara kallt utan KALLT!

Antingen har vi för litet frysskåp inne i köket eller så har vi för mycket mat däri. Allt ryms inte. Bakverk, säger maken. Jo, jag vet att jag går loss på bakning redan ett par månader innan jul men det är mest för att slippa annat, tråkigare, jobb. Och för att "ifall det skulle komma nån".

Alltså behöver vi en frysbox ute på balkongen. Dagens boxar tål inte så mycket kyla som de gjorde förr. Jo, invändigt men inte den påträngande utifrån kommande kylan. Alltså bäddar vi om boxen med dubbla filtar. När det är riktigt kallt, då 1) kommer ingen på besök, 2) har den eller de som mot förmodan kommer, inte tid att stanna. Posten, som numera delas ut varannan dag, hinner knappt in i huset innan den, förmodar jag, utan värme i den lilla bilen redan har vänt och är på väg till nästa.

Reklamutdelarna kommer vid tretiden på natten! Då bjuds här icket på kaffe!

De enda som skulle tänkas trotsa kylan för några kakor är barnbarnen. Men de har ju så mycket annat för sig, jobb, skola, träning, dataspel, kompisar, flick- och pojkvänner, ja, det begriper ju var och en att ett fika hos                   "gamlern" inte har högsta prioritet. Jag klagar inte, man har ju själv varit ung en gång och lite minns man ju från den tiden.

När min käre make och jag dricker vårt tvåkaffe (visst lät det där gammalt 😱) tar vi nåt som redan finns inomhus, en skorpa eller nåt annat läckert som är lättåtkomligt. Dock inte en sockerbit som var vanligt förr i tiden. Då hade inte varningarna för socker nått ut till folket, möjligen den skämtsamma varianten: Ät inte för mycket socker, då kan du bli äckligt söt!

Men bilden av pappa och morbror John med varsin sockerbit mellan läpparna och en kopp kaffe utan fat, är fortfarande levande och frestar till att ta efter. Ändå häftigare var när de hällde ut kaffet på fatet, blåste på det och sörplade sakta in det i munnen via sockerbiten. Nu blev jag frestad! Men nej, inget socker för mig. Då kan jag ju bli äcklig, jag som redan är så söt. Förlåt, FÖR söt ska det vara. Diabetes typ 2.

Minus 33 i fredags, plus 5 i dag, alltså fyra dagar senare. Problemet är nu att jag inte vet om jag har influensa eller väderverk. Bara att jag mår dåligt och har tokvärk i hela kroppen.

Varm ibland, kall ibland. Svettas så det ångar från kroppen, fryser så jag skakar. Feber? Vem vet, inte jag. Febertermometern, den digitala muntermometern, har lagt av och nån annan vägrar jag att befatta mig med!

Allt vi får göra är att vänta och se. Och känna. Staffan har panschohandlat på egen hand i dag och förutom det som stod på listan, har han köpt pariserkorv med tillhörande bröd. Jojo, det gäller att se om sitt hus, ifall hustrun nu skulle vara sjuk. 😍

Men nog minskar våra nyuppkomna problem om man jämför med dem som ledningen för landets försvar ser komma. Eventuellt. Men ganska säkert. Jag förstår mig inte på krig. Förutom snöbollskrig som jag aldrig har deltagit i av rädsla för att få snö innanför kragen. Så fruktansvärt kallt och dessutom obehagligt när den smälter och rinner i strida bäckar nerför ryggen. Och det är tjugofem grader kallt i luften. Tur att man, oftast, fick välja själv om man ville delta i ett sånt krig eller ej. Nu är tiderna förändrade och vårt neutrala land ska inte räknas som neutralt längre. Jag förstår inte. Vi ska ingå i en försvarspakt som ska göra oss trygga. Hittills har vi varit trygga genom att vara ett neutralt land. Nä, det är inte mycket jag fattar.

På tal om ofattbart. Vi har inte haft nån julgran i år. Dagen innan vi skulle åka och tjuvhugga en liten gran som stod alldeles förfärligt jättenära vår stugtomt och som säkerligen skulle börja ge skugga på vår gräsmatta om en femtio-sextio år, då började det toksnöa. Och det slutade aldrig. Så vi skrinlade våra planer på julgran och upptäckte att vi inte ens skulle ha haft plats för den! Vad hade hänt?! Jo, förnuftet hade fått plats!

Plötsligt händer det.

Jag skulle önska att det hände fler på vår jord. 

Ja, tjugohundratjugotre, vilket betyg kan man ge? Det vete katten, blir nog ömsom vin ömsom vatten. Sommarens väder, vissa

 "landsfäder", de får låga betyg, tro fördenskull inte jag är dryg, som vågar, fast i smyg, döma ut dem som kompletta idioter, som ständigt efter noter, som klingar falskt och illa, ständigt hörs dilla att stad och land tillhör dem, men rätten till liv och lem, vem äger den? Jo, var och en!!

Nu ska jag sluta tjata, om de rabiata och tro att tjugotjugofyra, ska ge en glädjeyra, till var och en, som förtjänar den.

Så var det det där med nyårslöften, som man oftast skjuter från höften, motionera mer, hjälpa fler, äta mindre sött, dricka mindre rött,

höra av sig till vänner och andra som man känner, kämpa för miljön, åtminstone be en bön, värna vår natur och alla vilda djur, förutom spindlar och en och annan råtta, det får ju faktiskt vara någon måtta.

Nä, jag inser min begränsning och gör en riktig rensning: Jag lovar att försöka vara positiv, jag har ju ett mycket bra liv, och om alla krigsherrar kunde besinna sig, skulle det räcka för mig.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag dig som läser det här, vi får se vad bloggen i  framtiden bär. 🤗

Jo, jag har läst mig till att det finns en skillnad.

"Brandgult är flammande och hetsigt och lämpar sig för höstlöv och solnedgångar medan orange är en färg för mode och inredning".

Vad dom hittar på.

Förr i tiden, jodå, jag var med då också, fanns det bara brandgult. Och mörkblått och ljusblått. Vitt var enbart vitt, förutom i den eminente kommentatorn Bengt Grives värld. Han var så precis att han skilde på vitt och ljusvitt gällande konståkarnas dräkter.

I dag måste man se med egna ögon för att avgöra. Nu duger det inte med ljusgrönt och mörkgrönt. Nej, nu ska du veta skillnaden mellan aquagrön, olivgrön, skogsgrön, giftgrön, ja, det finns en oändlig mängd av grönfärger, faktum är att det är den färg som det finns flest varianter av, har jag läst.

Jag har också läst att svart är den mest populära färgen i Sverige men det visade sig vara fel då svart inte är en färg. Läste jag också.

Det är inte tvärgjort att hålla sig ajour med verkligheten för vem bestämmer om den? Egentligen?

Jag har ingen aning. Så jag fortsätter med min egen verklighet. Det jag vill tro på, det tror jag på. Det jag inte vill tro på, det dissar jag. Tills någon överbevisar mig.

När det gäller färger så gillar jag orange (inte brandgul), lila, turkos och svart, som alltså inte är en färg men det struntar jag i.

Det är inte turkos heller. Så det så. 

Ena dagen var det som jag ville ha det, när advent närmar sig. Lite pudersnö på gräsmattan och på de envist kvarhängande löven på träden. Det är vackert. 

Men så kom den! Smockan! Och aldrig ger den sig. Med sig har den dessutom blåst utöver den vanliga. Vår gata hann snösvängen aldrig med så den enda bil som vågade sig in på gatan, tog sig cirka en meter av bara farten. Så överraskad han måste ha blivit, chauffören i träskor! Varifrån kom han? Söderhavsöarna, eller? Nu hade ju han en kolossal otur som skulle just till Skellefteå - den här gången. Normalt brukar människor jubla av hänförelse över att komma hit. Jodå, jag har hört det. 

Inga bilar, inga bussar, inga postfordon, ingen sophämtning men Hemtjänsten kom till ett av grannhusen! Var de hade övergett sitt fordon, förtäljer inte historien. Inte inom synhåll i alla fall. Snyggt jobbat 👏🏼👏🏼

Vi hann inte till stugan för att "fixa" en julgran, som vi hade planerat men det känns inte på något sätt upprörande. Det behövs ingen grön gran för att fixa julstämning. Den vi har i lilla bokhyllan och som är i silver, duger mer än väl. Den och renen i glas, nu snackar vi julstämning.

Vi går ofta en promenad genom Bonnstan, de gamla, timrade små stugorna som kyrkobesökare från långt bort, kunde bo i och övernatta i vid speciella kyrkhelger. Nedanför finns finaste "Hälsans stig" längs Skellefteälven, min älv. Men nu är det, som bekant och med all oönskad tydlighet, vinter.

Då sitter man inne, mer insnöad än någonsin, och börjar tänka på julen. När jag borde tänka på Ukraina och andra krigshärjade länders folk. Men jag vill inte bara gräva ner mig i bekymmer. Jag tar julen med en klackspark, insnöad som man är, och kan inte annat än att hålla med allas vår guru, Kalle Anka, om förvandlingen av vår stad:

Ibland blir jag sugen på te och rostat bröd. När det händer, har vi sällan nån fralla i frysen men den här gången inträffade undret! En skivad franska till och med, det kunde inte bli bättre, jublade aningslösa jag. Det hade nämligen kunnat bli oherrans mycket bättre om inte brödskivorna, samtliga,  haft stora hål i mitten!

Har jag missat nåt?? Kan det ha varit innefolkets senaste uppfinning; Känn doften av rostad fralla - den blir du inte fet av!

Jag menar, finns det hål i produktgranskningen? (Ursäkta ordvalet)

Kan vad som helst lämna en produktionslinje med stämpeln "Klar"? En bil utan ratt. Klar! En hårborste utan piggar. Klar! En flaska mineralvatten utan vatten med med kolsyra? Klar!

Jag hänger inte med i svängarna för jag tillhör inte innefolket. The Influencers! Om jag hade tillhört en hängiven beundrarskara till någon sådan, kanske jag redan innan jag köpte den skivade frallan, varit medveten om dess fördelar; Doften utan fett!

Jag känner att jag har tagit klivet in i den så länge föraktade gruppen: gnällkärringar! Men - vet du vad det är för skillnad på ordet käring (med ett r) och ordet kärring (med två r). Det är faktiskt lika stor skillnad som en frallaskiva som är hel och en som har ett gigantiskt hål!

Den ena älskar man och den andra blir man rasande på. Tänk vilken skillnad det kan bli på grund av en liten bokstav.

Det är därför det finns korrekturläsare, förlåt FANNS korrekturläsare. Och när de fanns, tolererades inte, till exempel, Vart bor du? Det heter VAR bor du?!  Vart har att göra med riktning! Var anger befintlighet!

Exempel: Var var hålen? Svar: I frallan.

Vart var de på väg? Svar: Till brödrosten.

Hur gick det? Svar: Åt fanders!

Att skrapa Trisslotter, är det samma sak som att dra på trissor?  Nej, självklart inte men när använder vi uttrycket "dra på trissor" då? Svaret är: så gott som aldrig. I stället säger vi, typ, "Det var som fan" eller "Åh, fan!"  Så erbarmligt urvattnat har vårt språk blivit.

Jag har alltid gillat att lyssna på äldre folks uttryck. Nu är jag ju för sjutton i den kategorin själv och den här generationen, som jag tillhör, har inget festligt språk som jag fascineras av. Ungdomar av i dag har ett språk som tar sin tid att lära sig, om man överhuvudtaget kan. Det gäller ju också att förstå innebörden så man inte gör bort sig totalt.

När mina barn var i tonåren, gällde det att analysera tonfallet på deras svar mer än ordet självt. Om jag, typ, frågade: Vill du följa med och handla? och sonen svarade "Gärna" så var det tonfallet man fick lyssna till för att förstå innebörden. Och tonfallet sa: Tror du att jag är typ tre år, eller?

Om jag frågade min dotter: Visst har du gjort dina läxor? så kunde svaret mycket väl bli: Jo, säkert.

Vilket självklart innebar att den läxan tänkte hon vänta länge med, hon hade annat att göra som var viktigare.

I dag har Staffan och jag, med förenade krafter, fått ihop sju barnbarn i åldrarna från 20 år till åtta månader. Jag måste säga att det är minstingen man förstår bäst. Inga ord, bara känslor.

Men kramas gör de, allihop. Det säger mer än ord.

Jag har arbetat och trivts som korrekturläsare. Visst kallades vi för "knorret" och ansågs väl lite besvärliga men när vi upptäckte fatala (ödesdigra) felaktigheter och rättade till dem var ändå oftast tacksamheten stor. Tyvärr försvinner det yrket mer och mer, vilket är helt fel, tycker jag. Rättstavningsprogram löser inte faktafel, till exempel. Särskrivning, som har blivit så "populärt", kan ge ödesdigra konsekvenser. Nu kommer tiden då en och annan skum tomte blir uppäten. Kanske lika bra det.

Jag anser mig inte vara en petimäter men jag morrar åt media av alla slag, samtidigt som jag själv slarvar med ord när jag pratar. Och det gör jag ofta och mycket, påstår en del. Förresten, ordet påstår, vad menas med det? Kan det vara det te jag avnjuter på morgonen? 

Ord är underbara. Jag dissar bara de fula. Ordet "traska" till exempel, vilket numera också betyder "någon som köper en dyr flaska champagne på en nattklubb och sedan låter den stå kvar på bardisken utan att dricka upp den". Ingen risk att jag ska ut och traska på stan i dag. Därtill är det för dåligt väder. 😉

När jag var barn var det en given sak att pappas semester skulle tillbringas i bilen, i tält och på fina rastplatser. Det viktigaste i packningen, förutom tältet, var spritköket, plasttallrikarna och konservöppnaren. Och burkarna: Salta biten, Bullens varmkorv och andra lättlagade maträtter men, framför allt: Köttsoppan! 

Nu, när både Staffan och jag har ständig "semester" och bor i stugan hela sommaren är det självklart en annan meny som gäller. Men det ska alltid finnas ett par köttsoppaburkar på hyllan att ta till om behovet av snabbmat uppstår. Vilket det gjorde en dag. Alltså värmde jag köttsoppa och fixade varsin ljusugnsbrödmacka med ost. Räknade med att lunchen inte skulle ta många minuter. Men . . .

Ve och fasa och ännu värre än så. Det uppdagades snabbt att jag hade köpt fel märke på burken och i denna soppa fanns - gröna ärtor! Vilka inte överhuvudtaget får finnas. Det blev en tidskrävande, minutiös genomgång av soppan och varenda liten ärta lyftes ut och placerades på ett hushållspapper. Hade vi inte tidsnöd och bråttom värre? Sånt kan man tydligen förbise om nödläge av en annan form uppstår. Liten, rund och grön.

Man ska, som par, inte vara alltför lika, sägs det. Det är en jädrans tur att vi har gröna ärtor som skiljer oss åt för i övrigt är vi skrämmande lika. Inte utseendemässigt förstås för då skulle vi ju ha verkliga problem, utan de små differenser som finns, kan exempelvis vara snooker. Han skulle, om han fick,  sitta i timmar och se på snooker på TV. Jag kan vara fascinerad i högst femton sekunder. Sen somnar jag sittande, vilket han inte tycker är bra för då vaknar jag efter en kort stund. Det är mycket bättre om du ligger och ser på snooker, tipsar han. Omtänksamt. Förmodligen tänker han på min onda nacke.

Vi kämpar på med våra olikheter.