Och där kommer våren flygande på sina jättevingar

(null)
Inte riktigt än. Men snart går den ner för landning. Som jag har längtat! Selsfors. Stugan. Sjungande fåglar. Skogen.
I går begick jag premiär. Staffan har varit dit ett par gånger för att kolla vad vintern, snömassorna och stormarna har ställt till med. Sånt kan jag vara utan.
Men i går var det ett sådant där väder, du vet. När balkongen i stan inte riktigt räcker till. När lungorna kräver skogens syre och öronen bara vill lyssna till fågelkvitter.
När vi kom dit, hoppade koltrasten fram på direkten och hälsade oss välkomna. Bara det! Man kan få tårar i ögonen för mindre.
Än kan vi inte flytta dit för sommaren. Vi kan inte få vatten till stugan än. Och än så länge kan jag inte köra bil på grund av mitt skadade knä och utan min kompis, kanonkulan, är jag inte där. Lite sällskap vill jag ju ändå ha när Staffan jobbar och kanonkulan är fortfarande insnöad i Kusmark. Så vi väntar. På både det ena och det andra. Men - plötsligt händer det!
(null)

Här uppe i norr är våren nämligen ett snabbt övergående tillstånd. Man lägger sig och sover en kväll på senvintern och när man vaknar nästa morron blommar syrenerna. Här dra vi int ut på nå.  Inte ens på orden. Vi flytt int. Jo, men ba ti stugan. Schjoooo o.

Nej, jag ger mig inte!

(null)

Om en lögn upprepas tillräckligt ofta, blir den en sanning. Det ligger mycket i det påståendet. Från början protesterar många, efter en tid blir de färre och till sist ingen alls. Då har man ryckt på axlarna och accepterat. Trots att det är en lögn!!
Jag tycker om bruk men inte missbruk. Just nu är det mycket missbruk av det svenska språket och jag blir så less. Att det kommer in nya ord är förståeligt och behövligt, i takt med tiden och utvecklingen. Men vad i hela fridens dagar är det som tillåter att ett slarv blir mode? Någon, med stort inflytande, började med att utesluta ordet "var" och ersatte det med vart. Det dröjde inte länge förrän media i alla former hakade på. Vart bor du? Vart finns då dessa? Vart kommer de ifrån? Och så vidare i alla former ända tills "var" i princip blev utrotat.

Nu, när Skellefteå AIK inte längre är med i slutspelet, kan jag erkänna en sak: Jag har aldrig sjungit med i AIKs kampsång. "Kom ihåg vem vi är, vart vi kommer ifrån . . .". Gissa varför! Tungan har slagit knut på sig själv och läpparna har slutits, som av ett blixtlås. Sån är jag.
Vart, med egentliga betydelsen var, kan vara ett dialektalt påfund, har jag läst. Det har nu spridit sig till den så kallade rikssvenskan.  Då ska jag inte bara lobba för att vårt dialektala vars (uttalas: varsch, och ersätter både var och vart) ska bli erkänt inom all media, utan även det suveränt användbara "he". He tallriken i diskmaskinen. Vars hedde jag nycklarna? Har du hett på överkastet på sängen? Användningsområdet är i stort sett obegränsat. He, hedde, hett. Kom ihåg vars du läste det först.
Men okej, jag är hyfsat nöjd om det blir ordning på var och vart. Till att börja med.

Att få bli serverad kaffe av John Norman

(null)

Jo, det är några år sen nu men minnet av kaffesmaken finns kvar. Vi stod i kö för att få gratisbiljetter till matchen. Det gäller att spara in på utgifterna . . . Kön var lång, mycket lång, och vi blev lite frusna. Då kom John! Och frågade om vi ville ha lite kaffe. "Jo, om jag får ta en bild av dig", svarade jag. Självklart, sa han, utan att säkert riktigt förstå vilken uppoffring jag gjorde. Jag skulle alltså inte ta emot en mugg värmande kaffe om inte han ställde upp på fotografering!
Ibland säger jag de knäppaste saker.
En annan gång mötte jag The Jimmie Ericsson på Ica. Vi skulle båda två bestämma oss för vilken mandelmassa vi skulle köpa. "Ska du baka?", sa jag sådär lite lagom spydigt, till den tuffaste av dom alla. "Jo," svarade han, "det trodde du inte om mig, va?", svarade han hur trevligt som helst. Och vad svarade då den gamla beskedliga damen? "Jo, om dig tror jag vad som helst". Lät det trevligt kanske? När jag i själva verket menade att han, i mina ögon, var fullkomlig. Men det kunde jag ju förstås inte säga.

Pontus Petterström hade jag också en pratstund med vid pastahyllan en gång. Jag tackade honom för det enorma slit han la ner på planen. Han tackade, log och sa att det var så roligt att få sån uppskattning av fansen. Sen la han lätt sin arm om mina axlar och lovade att hela laget skulle fortsätta att jobba så. Vid det laget hade jag slut saliv i munnen så tungan fastnade i gommen och jag sa: Blurreruppzozmmmsörff. Sen skildes vi.
Det är inte ofta jag gråter. Jag är en lycklig människa. Men när somliga spelare lämnar mitt AIK, då kommer tårarna. Då frossar jag riktigt i deppighet och spelar strofen "there goes my Hero, watch him as he goes" som bara har ett syfte; att vrida om kniven i hjärtat.
Nu är det dags igen. Bert Robertsson lämnar. Och som vi gråter. Han och jag.
Hadelöv, Marttinen, Antos, John, Erik F, Erik A, Bellan, Mackan, Kusmarkarna, listan kan göras lång. Många bäckar små, blir en stor å.
Men försvinner Jimmie då blir det översvämning.

Dom ger mig hopp

(null)

Tulpaner, tulpaner, tulpaner. Och så en och annan tulpan. Det är liksom det som behövs för att hoppet om en ljusare framtid ska spira. Nog för att snön är vit men det är ett helt annat ljus jag längtar efter.
En dag fanns ett blompaket vid vår dörr. En annan dag kom en vän med en ursäkt: Det skulle ju ha varit blåbärsris till tulpanerna men det fanns inte nånstans . . . Jo, men kära vän, videkissar är jättefina, jag älskar videkissar också. En tredje dag skulle vi köpa mjölk och frukt men då såg jag dom, tulpanerna. Orangea. Och vips blev det ljust i vårt hus. Eller vårt och vårt. Hus och hus. Men fint blev det. I vårt hem.
I dag är det ett grinigt, pissigt väder. (Eller Greenpeace väder, som mor sa)  Ute. Inne skiner solen efter AIKs vinst i går och tulpaner på bordet. Jag kan fortfarande inte gå så mycket, på grund av mitt skadade knä, men jag försöker att hålla uppe humöret ändå. Och väntar på en signal från Ortopeden. Tre månaders väntetid men det kan ju inträffa att de får ett återbud och då . . . Jag är redo.
Det är den första april i dag. Då vet vi ju alla att vi inte ska lita på någon eller något. Minst av allt på vädret. Men har man bara tulpaner, världens bästa make, världens roligaste familj, en framtidstro (trots restskatt) och böcker att läsa så känner man sig trygg. Då kan man till och med läsa en nyhet i Norran och studsa till vid ingressens början. Sen fattar man. Ler lite generat och skakar på skallen. Som om JAG skulle gå på . .
Ring gärna och säg att vi har vunnit ett par miljoner eller så, men inte i dag! I dag litar jag inte på någon eller något. Allra minst på mig själv. För ibland luras jag. Och går på det!! Men det talar jag inte om för nån.

Jag brinner för AIK men . . .

(null)

.... det finns annat som också brinner. Mitt knä, t ex.
Jag är förtvivlad.
Så gott som varje dag får jag veta att jag inte är en riktig AIK-supporter. Varför? Jo, en äkta supporter går på alla hemmamatcher och hejar på sitt lag. Annars är man en svikare.
Spelarna i laget vädjar till publiken, den sjätte utespelaren, att komma och stötta dem, att bära fram dem till vinst. Helt förståeligt och, faktiskt, lite rörande. Så mycket betyder "de riktiga" supportrarna, de som är på plats vid varje match.
Visst har vi varit på en del matcher, men på grund av en väsentligt betydande anledning, makens skiftjobb inom vården, har vi varit förhindrade på många. För att, som riktigt hockeyintresserade, kunna se samtliga SHL-matcher, har vi köpt abonnemang på C-more. Det kostar en slant. Det är det värt.
Inför slutspelet kollade vi med makens schema hur många matcher vi skulle kunna gå till Arenan och se. En! En enda hemmamatch mot Djurgården. Okej, men den chansen skulle vi ta, i alla fall.
DÅ inträffade ett oväntat inslag i vardagen. Jag drabbades, i en fallolycka, av två stukade fötter och ett ständigt värkande, stelt knä med lösa benbitar. Att gå i en vanlig trappa, är inget man ser fram emot. Att då tänka sig att gå i de jättehöga, icke-ergonomiska, trappstegen på Arenan är helt uteslutet. 
Som om inte det räckte, har jag drabbats av något annat plågsamt. Dåligt samvete. Skuldkänslor.
Jag kan inte hjälpa mitt älskade AIK. Jag är en av svikarna.
Snälla ni på Västra Stå, snälla North Power, klappa och sjung från mig också! Ni är helt suveräna! Peppar, sjunger, kör med specialskrivna hejaramsor till enskilda spelare, sprider glädje och tystar de självutnämnda "experterna" som svär, gormar och gnäller, ni får igång övrig publik samt laget. Helt enkelt ovärderliga.
Det är inte jag. Jo, av skatteverket förstås. 10.549 kronor i restskatt, bara för att jag har haft fräckheten att gå i pension. Från att ha varit sjukpensionär. Förmögenhetsskatt, alltså (obs! Ironi).
Jag försöker i alla fall sprida glädje och kärlek på Skellefteå AIKs fans facebooksida. Räknas det?
Heja AIK, laget i mitt hjärta, känn mitt stöd och min kärlek. Jag ber.

Det är sjukt kul att bli gammal

(null)

Det här är fyra sjundedelar av min junta för snart tjugo år sedan. Det var på den tiden vi handarbetade. Länge sen alltså. Här broderade vi på samma duk. Någon, medlem nummer fem, skulle få den på sin födelsedag. Nummer sex var bortrest och fick ta över hela alltet när hon kom hem. Nummer sju var jag och jag var bakom kameran.
I går kväll var vi här hos mig allihop. Och gissa om vi pratade sjukdomar!
Herremin, vad vi har krämpor. Men rätt som det är ska nån bli mormor eller farmor och då först slås vi av tanken: Men är vi så gamla ...
Det känns inte så när vi träffas. Inte ens krämporna känns särskilt mycket då. Men det är när någon av oss ska få barnbarn som vi fattar att det tioårsjubileum vi har envisats med att fira ett antal gånger, eftersom vi inte riktigt minns när vi startade juntan, kanske måste uppgraderas.
När jag skulle leta fram ett foto av oss i den osorterade bildlådan, passerade jag flera som inte längre finns på jorden. Somliga dog unga, andra hade "åldern inne", så att säga. Men oj så många de var! Särskilt de som aldrig uppnådde den ålder vi är i nu. Vänner, klasskompisar, släktingar, grannar, arbetskamrater.
Det får mig att tänka. Och vara tacksam. Visst sjutton är jag lite ofrisk och visst tusan har jag knävligt ont i knät jag skadade när jag svimmade i duschen men jag lever! Och jag har roligt nästan jämt. Och jag har kärlek som gör mig så tacksam och lycklig.
Och jag har juntan. Sju stycken utan minne men med fullt fungerande talorgan. Vi tillåter oss att skratta både med och åt varann. Efter fyrtio år (faktiskt!) känner man varandras svagheter och det är dom som är roligast. Det behövs bara att någon säger: Minns ni när ... Så svarar de andra: Nää, gör du?
Med all respekt och medkänsla till alla som inte har det som vi, måste jag ändå få säga: Fasingen, det är sjukt kul att bli gammal! Förlåt.

Äntligen infaller pi-dagen!

(null)
Varje år, den 14 mars, infaller dagen för, kort sagt, 3,14. Pi är ett irrationellt tal. Gissa om jag känner samhörighet! Den samhörigheten är väl inte själva huvudanledningen till att det firas i dag i delar av världen, utan det är ju, smart nog, för att det är månad tre, dag fjorton i dag. 3,14.
Samma dag har jag namnsdag. Är inte det lite kusligt så säg.
Visserligen har Matilda, världens mysigaste systerdotterdotter, också namnsdag men den värsta konkurrenten om uppmärksamhet är systersonen, Jerker, som passar på att fylla år på pi-dagen. Det är ju lite pi-nsamt eftersom han absolut inte är det minsta irrationell och följaktligen inte har så mycket gemensamt med pi. Matilda är lite mer piaktig men inte som jag. 
Både pi och jag är avrundade, vi fortsätter att uppvisa brist på regelbundenhet, flera frågetecken är ouppklarade. Däremot finns det, när det gäller mig, inga som helst oklarheter om att jag är kursiv, medan det diskuteras om pi ska vara rakt eller kursivt.

Jag gillar pi. Mest för att det är det enda jag minns från matten i skolan. Ja, förstås, logaritmer glömmer jag ju aldrig. Ordet, alltså. Innebörden har jag aldrig haft användning för men jag glömmer aldrig gymnasielärarens uttal äällloggarrrritmärr. Så fastnar kunskap. Ordkunskap.

Maken är, dagen till ära, ledig. Vi ska fira med pi-roger och pi-rrvatten, som är ett familjenamn på kolsyrat vatten. Men till kvällen blir det annat ljud i skällan! Då är det hockey som gäller och inget annat. Då existerar inga andra bokstäver än AIK. Skellefteå AIK. 💛🖤

Man måste inte vara lång för att vara stor

(null)

Jon Henrik Fjällgren. En av de största. 
Haha, kanske nån skrattar, han är väl bara 1,65  cirka. Jaha, och?
Jag pratar inte om nåt så obetydligt som längd, jag pratar om att vara människa. Och där är Jon Henrik bland de största jag vet.
Såg du när han besökte René Nyberg på hennes brygga? När han berättade om sin barndom och uppväxt? Om mobbningen? Om självmordstankarna på grund av mobbningen? Då såg och hörde du också att han nu ser det som en nödvändig erfarenhet för att han i dag ska kunna vara till stöd och hjälp för andra. Va? Hur stor och "förlåtande" mot sina plågoandar är man inte då? De som grävde ner honom i jorden, som spöade honom, som spikade upp hans kläder, som fick honom att inte vilja leva?
I dag når han ut till många, med sin musik, med sin medmänsklighet, med sitt budskap. Om han själv ville, skulle han garanterat kunna leva gott på sitt nya liv i rampljuset. Men se, det är han inte intresserad av, han är och förblir renskötare. Det är där, i skogen och bland renarna han lever. På riktigt. Han byter inte bort norrskenets och midnattssolens ljus mot strålkastarljuset på världens scener. Renarna kan skatta sig lyckliga.
Men nån gång då och då bör Jon Henrik besöka det offentliga rummet för att påminna oss om den lilla människans betydelse i det stora universum. Om kärlekens seger över hatet.
Och har du inte sett avsnittet av Renés Brygga där den, på alla sätt, vackra colombianska samen medverkar, försök, om du har möjlighet, att se det. Du lär inte ångra det.

Om Melodifestivalen har jag inget att säga.

Stjärnglans över Kusmark

(null)

Du har väl hört talas om Hackspetten från Kusmark? En av NHL:s bästa spelare just nu. Från Kusmark. Och Per Lindholm, hockeystjärna Over there. Från Kusmark. Och den bästa potatisen? Från Kusmark. Och den fantastiska sångaren/entertainern David Lindgren? Okej, från Ersmark men såå nära Kusmark. 
Alltså Kusmark. Det finns så mycket att säga om den byn och dess invånare och snacka om att de har satt byn på världskartan. 
Där finns tydligen allt. Min son, till exempel. Han är inte på något sätt världsberömd men inom vissa kretsar äger han en viss dignitet, har jag förstått. Han har även myntat uttrycket "Bor man i Kusmark, behöver man inte fara nån annanstans". I ärlighetens namn tror jag att han säger det, just för att slippa fara nån annanstans. Till sin mor, till exempel. Men jag ska testa honom jag. Nån dag ska jag göra stuvade makaroner och stekt bogfläsk, så nära mormors version som möjligt, och då ska vi se om han inte behöver fara nån annanstans . . .
I Kusmark finns också två av mina älskade barnbarn, Arwen och Mio, och det skulle förvåna mig mycket om inte en eller två av dem också skulle bidra till att sprida kännedom om sin by. Men på helt olika sätt. Min favoritkonstnär finns också där. Och hennes dotter som gör sin konst på ett annat, men inte mindre beundransvärt, sätt.
Trodde du kanske att det bara är storstäder som hyser intressanta och begåvade människor? Ibland misstänker jag att våra politiker i alla fall tror det. Här i Skellefteå, till exempel, beslutades att gatubelysningen skulle släckas i alla byar. Om inte byborna bekostade hela kittet själva. Lysande, va? Då reste de sig! Byborna. Och de styrande vågade inte annat än att riva upp beslutet. För i byarna finns det många begåvade människor. Som värnar sitt.
Därför är det inte konstigt alls att Viktor Arvidsson, 1,75 m, är bland de största i NHL. Han kommer ju  från en by, där man blir sedd. Där man får ta plats. Han är en stor stjärna nu. Per Lindholm också. De båda tyckte att även om man bor i Kusmark så kan man faktiskt fara nån annanstans.
Huvudsaken är ju ändå bara att man mår bra. Och har gatlyse. Trots att det finns så mycket annat som lyser. I våra byar. I våra hjärtan. Stjärnglans.

Realisationsreaktion

(null)

Jag har hållit i mig. Försökt hålla igen. Men vad gör man när ens förmåga är starkt begränsad?
Förmågan att röra sig, alltså. Att köra bil. Att börja vårstäda. Att ha skor på sig.
Jo, man kollar på färggranna, lockande utskick och reklamblad samt, förstås, det alltid närvarande nätet. När det dessutom börjar närma sig dagen B som i Bokrea, då är jag strängt upptagen.
Nu är första laddningen bärgad. En hel hög med vänner. Som bara väntar på att få hålla mig sällskap.
Nu är det ju så här att alpint,  skid-VM och SHL-hockey också kräver min tid och uppmärksamhet. Snart också Skidskytte-VM, så det blir till att fördela gracerna men vissa dagar blir det faktiskt övertid. 
Mannen jobbar olika tider hela tiden så jag har inte heller nåt stadigt schema att luta mig mot. Jag vill ju kunna frigöra tid för hans spontana: Vill du ut och åka en sväng? Vilket kan innebära allt från en tur till Jula, till stugan för att kolla snöläget, till Hednäs för att se hur mycket som har förändrats i byn sen sist, eller till Piteå för att köpa snyggaste servetterna. Jag är med på det mesta, bara han inte säger Ikea, för då vet jag att han är sjuk.
Men så länge jag har det så här KNÄvligt i rörelseapparaten och stukat självförtroende samt tår, är jag fullt tillfreds med att veta att mitt bokförråd är välfyllt. Jag behöver inte känna mig stressad i jakten på ny läsning. Vilket dock inte gäller böcker av Marianne Cedervall. Hon skriver snabbare än jag hinner läsa. Det stressar mig. Lite.

Undrar om han skulle ha varit gammal?

(null)

I morron, den 20 februari, är det 101 år sedan han föddes. Min far.
Men - det är ju jättelänge sen! Om han var född för mer än etthundra år sedan, hur kan han då vara min pappa? Jag, som är så ung.
Ibland hinner verkligheten ikapp mig. Min dotter, som fyller 40!!, sa häromdagen " men nu ser du riktigt gammal ut" och så skrattade hon. Hon försökte fixa till det genom att förklara att det berodde på min haltande gång och försiktighet när det gällde att sätta ner fötterna på säkert underlag. Skadan var dock redan skedd.
När jag så räknade ut att det var 101 år sedan Thure Westerman föddes, slog blixten ner. I alla fall kändes det så. Men när jag tänker på hur han var som 80-åring, strax innan han gick bort, kändes framtiden inte längre så deprimerande för min egen del. Han var en spjuver. Han hade blixtsnabba kommentarer, oftast så att man behövde  tänka till ett par sekunder innan storskrattet bubblade ut. En oslagbar humor, en fantastisk berättare och förmedlare om en tid som hade gått, dock inte helt spårlöst förbi.
Vi betraktade inte honom som gammal. Inte ens hans dotterdotter som gav honom en haklapp och en påse skumtomtar i julklapp. Inte för att han var gammal och spillde på sig, utan för att han älskade skumtomtar men åt dem aldrig. Påstod han. Det vita "dammet" på hans tröja avslöjade honom dock. Gissa om han skrattade gott åt haklappen. Hans barnbarn också.
Barnbarnen var det bästa han visste. Dem behövde han inte uppfostra och ha ansvar för, vilket hade varit nog ansträngande med barnen. Så alla hyss hittades oftast på tillsammans med morfar. Han hade själv haft det så, med sin älskade farfar. Han mindes. Och såg till att traditionen följdes.

Om du tittar noga på bilden av honom från hans arbetsplats i kraftstationen, ser du att det står 1953 skrivet på baksidan. Varför? För att bilden är från det året? Kanske men inte troligt eftersom det är ett barns handstil. Jag vet inte vem som är boven men jag har mina misstankar. För jag var i alla fall inte skrivkunnig 1953. Och du, Gun, har ju alltid varit noga med att dokumentera. 😉
Hade far levt i dag, hade han haft en förklaring. Som absolut inte stämde med verkligheten. Men som stämde med honom. Fortfarande ung i sinnet men nog hade han kanske sett lite gammal ut när han gick . . .


Å plötsligt blev de kväller ....

(null)

Plötsligt en morron blev det kväll. Åtminstone svart. Men innan dess hade det varit förkylt. Först en riktig praktförkylning hos maken som tog ner hans krafter. När han blev bättre fick jag överta den, ytterst motvilligt, kan jag säga. Men då den verkade frodas, blomma och tyna bort under en och samma natt, med hela innehållet av halsont, tokhosta, kvalificerade nysningar en masse och snuva som både täppte till och rann, hela tiden följt av frossa och svettningar i skiftgång, kände jag att det passade utmärkt att stiga upp och duscha så fort som möjligt på morronen.
Det gick inte så bra.
Plötsligt blev det alldeles mörkt och natten gjorde ett återtåg.
Staffan kom inrusande i badrummet och såg sin hustru som en hög av armar och ben på duschkabinens golv. Det tog sin tid att reda ut härvan och inte var jag mycket till hjälp för underlaget var halkigt och både krafterna och det logiska tänkandet var borta. Men till slut var jag tillbaka i sängen, blodig, mörbultad och frågande. Vad var det som hände? Och varför?
Jag har valt att se det hela i logiska färger.
Svart - svimning
Rött - blod
Blått - båda fötterna
Grönt - illamående
Orange - brinnande smärta
men sen blir det bara rosarött som i kärlek och omtanke, helt överskuggande allt det andra. Jag känner mig så privilegierad och otroligt tacksam. Nästan så att det gör ont. Men så kom då messet från Kalle: Uttänjt ligament!!! Då är du förlorad för svensk fotboll.
Ett skratt som börjar i magen och väller upp genom kroppen och ut genom munnen. Kan något vara mer effektivt mot smärta och självömkan? Tack, Kalle! Även om jag inte kan spela fotboll så lever jag i alla fall på hoppet 😄👍🏼
Och tack alla ni. Ingen nämnd men absolut ingen glömd. ❤️🤗

Det går lika bra med Selleri

(null)

Alla som känner mig, vet att jag älskar troll. Tyvärr har deras namn solkats ner genom att begreppet "nättroll" har blivit synonymt med riktigt sjuka, elaka, illsnedu figurer som bara vill ont och som gömmer sig bakom anonymiteten i cyberspace.
Mina troll är raka motsatsen. De sprider glädje.
I stugan har vi, i flera år, haft en trollbacke med en hel berättelse invävd i trollens placeringar. Men efter flera somrar med skiftande väder, har många av dom förlorat sitt ursprungsutseende. Solen har blekt dom, regnet har till slut gjort dem skalliga och tidens tand har givetvis också gjort sitt.
Så i höstas bestämde jag mig, efter stor vånda, att Trollbacken ska få bli en spännande växtplats för allehanda överraskningar. Självklart har jag inte gjort mig av med mina små vänner, de har sin bostad i "glassboa" och där får de leva som de vill.

Men så hände något! För någon vecka sedan kom mitt favoritmänniskotroll med en stor och tung väska till mig. När jag kikade ner i väskan, kunde jag inte tro mina ögon. Så många, fantastiska troll!
Stentroll med underbara personligheter som bara log mot mig. 
Nu ska Staffan få planera, det gillar han, var dessa nya vänner ska placeras. I stugan, så klart, men också sol-,  vind- och vattenskyddade. Samtliga har rejäla kalufser, som inte får förstöras, de har färggranna, målade kläder som inte får blekas, det blir en delikat uppgift för maken att lösa deras bostadsbekymmer. Han kommer att klara det. 
Trollet på bilden har en speciell plats i mitt hjärta. Det påminner mig om givaren. "Hon med håret". Men också med det stora hjärtat. Och glada skrattet.
Därav den något märkliga rubriken. Men så är det. I väntan på sommarens troll, går det lika bra med @selleri. 😍

Det krävdes en månskensvarg till det

(null)

Man får sina favoriter. I åtskilliga år har förstaplatsen på min tio i topp-lista innehafts av en påve vid namn Johanna. Boken, alltså, Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross. Hur många böcker jag än har läst, och det har jag, har den varit en hittills ohotad favorit. Men så hände något.
Jag fick av en ren händelse syn på en pocket med lockande titel och omslag, Månskensvargen. En mörk, medeltida vintersaga, stod det. Del ett av tre. Okej, jag kollar väl ettan till att börja med så får vi se. Och OM jag fick se!
Tidigare hade jag plöjt genom ett antal blodiga deckare och hemskheter och tänkte väl att en vintersaga skulle vara ett lämpligt avbrott. Inte sedan påven Johanna har jag varit så rädd. Inte för min egen del men för huvudpersonernas. Det fanns inte den minsta lilla kommissarie med kvinnlig medhjälpare, eller tvärtom, som försökte lösa ett mordfall. Spänningen var en helt annan men icke desto mindre intensiv.
Nu har det hänt! Påven Johanna är inte detroniserad men hon har fått göra plats på prispallen för en månskensvarg, delad förstaplats minsann. 

Eftersom mina armar inte klarar av inbundna böcker, måste jag vänta till pocketupplagan kommer. Ibland är väntan olidlig. Talbok, sa någon. Inte en chans! Mina romanfigurer måste få tala med sina egna röster, nåt annat funkar inte. Så jag får vänta. Och medan jag väntar, hinner Marianne Cedervall ge ut ytterligare en ny bok. Hon är produktiv, den damen. Och inte förstår jag när hon hinner skriva heller, hon som är i elden jämt och överallt. Nu väntar jag på pocketen där min förebild, Hervor, är en av huvudpersonerna. Där händer det grejer där hon drar fram. Så innan jag har läst den, har det kommit en ny Cedervallare. Har jag det inte stressigt så säg 😉
Jag älskar böcker! Medeltidsskildringar, deckare, feelgood och Hervor med sällskap. De är med mig när maken jobbar kväll eller, fyfördenlede, natt. Och när han är hemma - då läser vi båda två! Kan det bli bättre? Nix. 😍

Tell us about Tellus

(null)

Mickel and The Fox were sittning at the Top of the World.
Äh, vi tar det på svenska. 
De båda polarna, Mickel och Räven satt högst uppe på jordklotet och filosoferade.
- Du vet, min kusin Polar, sa Mickel. Han ringde i går och var orolig över klimatet. 
-Jaså, varför det, frågade Räven.
-Jo, för där han och hans polare bor, håller isen på att smälta bort och det blir mer och mer vatten. Polarna tycker om att springa och jaga över is men inte att simma för att få mat för dagen. Då berättade jag för honom att det påverkar oss alla, det som människor kallar för klimat. Det blir olidligt varmt för oss som har päls och dessutom brinner våra hem och skafferier i skogarna upp.
- Men hur kan det ha blivit så?
-Det beror på dom som tror sig vara de intelligentaste varelserna på hela jorden. De har uppfunnit så mycket som underlättar livet för dom, flygplan som på bara några timmar tar dom långt bort till länder där dom inte vill bo , bara besöka för solens och de billiga prisernas skull. För att inte tala om  plasten! Materialet som har obegränsade möjligheter och användningsområden. Och inte går den att göra sig av med heller. Därför slängs miljarder ton plast i haven för att innevånarna där ska kunna tillverka regnkläder åt sig. Nåt dom verkligen behöver.
Räven skrattade.
- Men är dom dumma på riktigt?
-Ja, inte är dom listiga som vi, direkt.
- Men varför får dom bestämma då?
- Därför att dom är människor och vi är djur.
- Vad är det för skillnad?
- Vi lever med och i naturen medan dom lever onaturligt.
- Men varför kan dom inte lära sig av oss då?
- Det har dom inte förstånd till.
- Surt. Sa räven.

Om

Min profilbild

RSS 2.0