saltatochkryddat

Nyårsafton. En upphaussad dag, eller heter det så egentligen? Det räcker väl med haussad (hå:sad), för det betyder väl att man har uppskruvade förväntningar på något? Äh, strunt samma, jag tycker att Nyårsaftonen ska vara glittrig, lyxig, vacker och spännande. Den skulle ha varit det i år också om inte om hade funnits. Och OM är detsamma som förkylning/influensa. Vi har den, Staffan och jag. Men vi har varsin. Vi, som skulle dela på allt, var det sagt.

Han lutar mer åt flunsan. Fick hög feber, tokvärk i kroppen och en hosta som låter som att den river sönder hans innandöme.
Jag då? Nej, mig är det inte speciellt synd om. Jag har bara ett stort "öppet sår" i halsen, blåsor på tungan och tungroten, täta bihålor och ont i skallen MEN jag har ingen feber! Däri ligger skillnaden!
Har man inte feber, orkar man vara uppe på benen, laga mat, gå ut med sopor etc. Eller hur?

I går gick mannen ut med sopor. En promenad på cirka sjutton meter, tur och retur, i minusgrader! Det skulle han inte ha gjort. Han har varit så sjuk i natt så att han (och nu citerar jag): har upplevt att sovrummet krympte, det liksom tryckte på från alla håll, jag kunde knappt andas . . .
Och jag, min hjärtlösa, feberfria varelse, jag bara sov. Fick jag veta.
Att jag vaknade flera gånger och inte vågade svälja, det sa jag adrig. Var liksom inte läge för det.

Det är ingen som har tagit mina smärtor genom livet på allvar. När jag, som barn, hade stuckit en sticknål genom fingret och Gun hade lindat gasbinda flera varv runt sticksåret så hörde jag genom sömnens dimma mamma säga:
- Men vad har hon nu hittat på? (skratt) Den här tar jag bort.
Och så tog hon bort gasbindan, det enda som höll mig vid liv just då. Min egen mor!

När jag fick njursten, vid sexton års ålder, sa läkaren "nej, du har inte njursten, det är du för ung för". Efter månader av plågor födde jag en taggig liten jävel och jag hade god lust att gå upp till den doktorn och slänga den mellan ögonen på honom. Han hade förstås inte märkt nåt, för den var inte stor och inte var den tung heller men en njursten var det! Och den var min.

Som barnaföderska var jag ett praktexemplar. Det sa alla barnmorskorna. Inte det minsta lilla kvidande kom över mina läppar. Men trodde de att jag inte hade vansinnigt ont för det? För det hade jag. Men jag visste att jag inte kunde konkurrera med barnens far, som led både svårt och hörbart.

Nä, jag har funnit mig i min lott och lider i det tysta. Och i kväll ska jag faktiskt fixa lite god mat för det är ju, trots allt, Nyårsafton. En kväll som vi skulle ha firat hos Ing-Marie och Lorentz med delikat mat och sprudlande dryck. Det är klart att jag orkar vara besviken. Men så har jag ju inte feber heller.

Nu har jag åkt dit igen! Jag har skrattat i stället för att bli irriterad, vilket jag borde ha blivit. Verkligen.
För att göra en kort historia lång:

I alla tider har jag älskat att läsa böcker. När jag var sex år tjuvläste jag deckare. Detta skriver jag inte för att skryta, utan bara som en förklaring till varför jag sedan inte läste deckare på hundra år. Har man en syster, som är sju år äldre, och man själv är fem år, bor i en by med fem hus, har inga kompisar där, bara gammelfolk och med en syster, som är uttråkad, då blir man lätt skolelev till en sträng och krävande lärare på tolv år. Och som lär mig läsa. Så när jag uppnått den aktningsvärda åldern av sex år, var Kalle Anka alldeles för barnslig och jag gick vidare till deckare, vilka jag inte fick läsa för mina föräldrar. Men serietidningar fick jag läsa och det gick alldeles utmärkt att gömma en pocket bakom en Kalle så vi var nöjda allihop. Ända tills jag stavade mig igenom ett svårt ord och ropade på mamma för att få en förklaring. Hon insåg direkt att ett sådant ord absolut inte kunde finnas med bland Kalle och hans vänner och avslöjade mig. Därför dröjde det tills jag var 40+ innan jag återupptog deckarläsandet men då blev det desto intensivare.
I flera år recenserade jag böcker. Höjdpunkten var när förlagens vår- och höstkataloger kom och man fick välja bland alla nyheter! Jag försökte att variera intaget så att det inte bara blev spänningsromaner men ibland gick jag på en nit. Jag prickade för en bok, som av den korta beskrivningen att döma såg både intressant och lagom kulturell ut.

Problemet med att recensera böcker är man också måste läsa dem . . . Tänk er en bok där handlingen består av en dialog men där bara den ena partens meningar finns med. Med hjälp av dem, ska man kunna förstå vad den andra har svarat och påstått. Inte direkt kul. Inte direkt min kopp av te. Vad jag led mig igenom den boken.

Nu läser jag bara för mitt eget nöjes skull och det är så himla roligt. Jag tokbeställer pocketböcker (snål) från Bokus  och njuter. Till i går! Jag hade beställt en roman som heter Att springa och som, kort sagt, handlar om vänskap. När jag slog upp första sidan, möttes jag av: Ät dig ner i vikt! Praktisk viktminskning för feta män och runda kvinnor.
Va?! Vilken fräckhet! Hur kan dom veta?
Men - det visar sig att de 32 första sidorna är början på en "bantningsbok" medan den på sidan 33 övergår till romanen Att springa, med orden : Nej, men låt henne vara hur som helst.

Som jag skrattade! Vilken ironi! Vilken sensmoral! Det är den bästa övergång jag har sett, från ett ämne till ett annat.
Bokus ska skicka en ny bok till mig med bara en enda roman i. Det tackar jag för. Även om den här versionen säkert gav mig mer skratt än Att springa kommer att ge, det känner jag på mig. Men för en gångs skull känner jag att jag skulle vilja recensera igen. Tänk, så kul, vad jag skulle bre på och "göra spektakel" av kombinationen och säkert undra till vilken av de båda som den citerade pressrösten hör: "Kristallklar bild av utsatthet".

Har i olika sammanhang haft intressanta diskussioner om övernaturliga ting och varelser. Jag blir så full i skratt när jag tänker på innebörden av ordet "övernaturligt". Redan där har vi erkänt oss besegrade. Vi accepterar allt som är naturligt, alltså sånt som vi kan förklara och vet, allt annat är övernaturligt. Så bekvämt.

Jag är dock lite för nyfiken för att bara acceptera och inte vilja försöka förstå. Min far och jag hade många och långa resonemang om fenomenet. Han var en mycket jordnära person MEN han erkände att han hade varit med om saker som inte hade någon "naturlig" förklaring. Gissa om det tilltalade mig och min fantasi! En av hans svågrar, som var så jordnära att han knappt lyfte fötterna när han gick, berättade en gång för sina, då, vuxna barn att han hade kommit in i ett stall och sett en liten, grå figur som gick och pysslade med djuren. Vad sägs om det, va?

Min syster Gun och jag upplevde en gång något som vi blev jätteskrämda av. I Selsfors, där vi bodde, fanns det en gigantisk jordkällare som fick nyttjas av hela byn, men som också skulle kunna användas som skyddsrum i händelse av krig. Eftersom vi levde vår ungdom i fredstid, bestod den enda striden i att försöka slippa gå och hämta potatis i jordkällaren - det var jättekallt där inne på sommaren och varmt och skönt på vintern men det var något obehagligt över den. Dessutom hade vi vår potatisbinge längst in, flera kilometer in, kändes det som. En dag, kring juletid, fick vi i uppdrag att gå och hämta potatis. Vi följdes åt, det var ju ändå jul och då är man extra snäll och medgörlig.

När vi stod och plockade upp "pärern", fick vi samtidigt, utan att vi sa ett ord, en känsla av att någon iakttog oss så vi rätade upp oss och tittade mot utgången. Då såg vi en gumma, gammaldags klädd och med huckle på huvudet stå i ljusinsläppet från dörren. Vi stelnade till, tittade på varann, vände på huvudena och såg mot gumman igen men - då var hon borta. Puts väck. Vi slängde igen locket på bingen och sprang ut och hem. Mamma tyckte att vi hade tagit för lite potatis med oss men vi påminde henne snabbt om att både vi och pappa ju tyckte bättre om makaroner.
- Till sill? Och sylta? frågade mor och såg lite misstänksamt på oss.
- Jo, det är jättegott, försäkrade vi.
Vi kunde inte berätta att något "övernaturligt" hade skrämt bort oss från jordkällaren. Inte då. Men sen, flera år senare.

Det där är bara ett exempel av många händelser som inte kan förklaras som - naturliga. En annan är att jag i alla år har fått höra att det är onaturligt att tycka allra bäst om körsbär i choklad i Aladdinasken. Men jag älskar den! Får jag välja, tar jag alltid den först. I år har jag inte träffat en enda Aladdinask. DET tycker jag är onaturligt . . .

Hur många lingon finns det i världen? Jo, nu har jag sett den. Filmen. Helt underbar. Trots att den bygger på en sann historia. Det finns glädje och värme i världen. Förutom en hel drös lingon.

Det är så här med filmer; jag ser inte många. Men när mannen och jag flyttade in till stan från garaget i Myckle, hade vi som föresats att gå på bio - ofta. Det är åtta år sedan nu och jag har varit på bio EN gång. Staffan ingen. Min dotter ringde och frågade för något år sedan om jag ville se Madagaskar 2 med henne och småpojkarna. Klart jag ville! Jag är väldigt förtjust i tecknat.
Annie och jag frustade av skratt filmen igenom, ibland vågade vi knappt titta på varann för då hade vi skrattat på fel ställe. Humorn i vissa, så kallade, barnfilmer är tämligen avancerad många gånger. Och grym. På gränsen till rå. Det gillar vi, dottern och jag, som ska föreställa vuxna medan pojkarna, tack och lov, inte uppfattade det roliga i vissa repliker och scener.
Efteråt sa Gidde: Den här var inge bra, den ska jag aldrig se mer.
Men än i dag, fast det har gått flera år, ringer de till mig och skriker:
- Mormor! Det är dina favoriter på TV, pingvinerna från Madagaskar!!
De är snälla, mina barnbarn, med de har ingen förståelse för min smak.

För att återgå till bristande filmtittande. Vi har inte tid! Antingen är det hockey eller fotboll eller någon dokumentär som stjäl all tid. Och skulle det förekomma att det inte är någon sport och vi kollar TV-programmet, då kan man ge sig sjutton på att Avatar eller Hämnden eller någon annan film som vi har sagt att vi "måste se", började för en halvtimme sedan.

Nu har vi alltså upptäckt att det går att hyra tre filmer i en vecka! Perfekt kring jul och nyår när det är katastrofalt lite sport på TV. I förrgår såg vi Glada Hudik-gänget och i går, när vi kommit hem efter ett jättemysigt julfirande, såg vi Änglagård 3. När vi ska se den tredje filmen vet jag inte. I morron börjar Elitserien om.

I går hade Lina feber och var jättedålig. Ett par timmar senare hade Alfred 39,5 graders feber. I morse var Arwen hängig. Jag har ont i halsen. Maggan hade en mörk, skrapig röst. Men Mio var pigg! Han for omkring med motorsågen i högsta hugg och jagade Gideon, som också var pigg. Undrar hur det här ska gå? Smittan hoppade säkert i glädjeyra bland oss alla tjugotalet julfirare. Frågan är: Hur kommer nyår att se ut? Och - kommer någon att sitta med en tärning hela veckan i hopp om att lära sig kasta fram något annat än en fyra? Det är frågor som är lika svåra att besvara som hur många lingon det finns i världen. . .

I går kväll var det tolv minusgrader. I morse plus två. Jag har varit ute i regn, hagel och regn igen. Vad är det här?? I morron är det julafton och då ska snön ligga som frostkristaller på träden, snödjupet ska vara cirka två decimeter och solen ska orka skicka sina strålar en kort stund på ett landskap som glittrar av tacksamhet.

Så var det alltid när man var liten. Lika säkert som att mamma var uppe och pysslade till sena timmen, kvällen före julafton. Hon lyssnade på radion, tände ljus och myste. Allt var klart, hon behövde inte vara uppe och vaken men hon ville. Sen var hon ju, lika självklart, först uppstigen på julaftonsmorgonen, pigg och klingerögd.

Det är liksom inte bara vädret som har ändrat sig.

Den här mamman har alltid varit kvällstrött OCH morgontrött. När den här mamman var liten och gick i skolan, vågade inte hennes mamma komma in och väcka henne, utan smög sig in med transistorradion på halvhög volym och skyndade sig ut. Gun och jag hade haft ett prat med henne om att hon inte fick komma in och säga sitt hurtiga: Flickorrr!!! Skolannn!!!, för det blev en tokfel start på vår dag. Hon kunde inte förstå, själv var hon pigg och glad varje dag, oavsett tid. Före klockan fem kunde hon ha bakat två sorters kakor. På morgonen! Efter vårt samtal blev hon den smygande, radiobärande väckaren. Vad hon inte tänkte på, var att vid den tiden som väckning skulle ske, sändes "Morgongymnastiken" med en fruktansvärt hemsk, speedad gympaledare med en röst som skar genom våra öron och gjorde oss direkt vansinniga. Stackars mamma. Hur hon än gjorde blev det fel.

Någon sådan hänsyn har jag aldrig visat mina egna barn. Det var bara att stiga upp och såg de inte till att hinna med skolbussen så - skjutsade jag dem. . .

Sonen flyttade i tonåren ut till en liten stuga på tomten och det installerades snabbtelefoner mellan hus och stuga för att jag skulle kunna väcka honom. Det slutade alltid med att jag tvingades gå ut och banka hårt på hans dörr. Men varje morgon upprepades proceduren. Att man aldrig lär sig.

Nu är min dotter själv mamma. Det händer att hon stiger upp en bra bit efter sin äldste son. Då hittar hon honom framför TV-n med en rejäl frukost framdukad. Saft, Ballerinakex, ostkrokar och russin. Det är rejält det! Att hon skulle sitta uppe i kväll, på uppesittarkvällen, är lika osannolikt som att södra Sverige får en meter snö i natt.
Men i morron är det nog säkrast att hon är tidig. Julklapparna ligger nämligen, vackert inslagna, under granen. Än så länge . . .

I dag är det dan före dan före dopparedan. Och jag har slagit av på takten, som dessförinnan inte heller varit särskilt hög. Allt behöver inte vara som förr även om jag blir upprörd när inte allt blir som förr. Var är julstjärnorna, till exempel? De ätbara, alltså. Inte en enda affär i mitt distrikt säljer dem i år. Då måste fru händig-klappat-och-klart naturligtvis se till att det ordnas ändå. Köper färdig smördeg, överlåter till mannen att kavla ut den, vilket gick sisådär. Sen la jag en klick gelé i mitten, skar snittar och vek enligt konstens alla regler. Den abstrakta konsten, alltså.
Har någon hört talas om julspindlar? Handikappade sådana? Inte? Om inte min kamera hade stått så långt bort, skulle jag ha publicerat ett foto men även rädslan för att jag skulle få oöverkomligt stort antal beställningar till nästa Halloween hindrar mig från att offentliggöra dem.

I tisdags hade Treenigheten sin julkväll. Vi tre, före detta arbetskamrater, som för det mesta är oeniga om det mesta men som är systrar i själen och hjärtat, har haft som tradition att träffas före jul, äta gott och byta julklappar. Ja, vi träffas ju naturligtvis året om men då utan paket.... De andra två fick för sig att de inte hade tid att lägga ner på inköp av klappar och att vi skulle skippa den delen.  Va? Hur skulle det se ut? Nähäpp, sa jag, då köper jag julklappar till oss alla från oss alla. De jublade. Då.
Nu har de lärt sig, efter några års erfarenhet, att de bör vara lite lätt nervösa inför paketens innehåll i allmänhet och de tillhörande verserna i synnerhet! De tvingas läsa sina "egna" verser, helt oförberedda, och de är inte alltid så snälla . . . Dessutom har de fått lära sig acceptera att jag alltid får de finaste gåvorna. Av någon outgrundlig anledning. Förmodligen för att jag är snällast men jag är inte helt säker. Men betala får dom, helt rättvist.

I år fick jag en fantastisk ängel i plåt och en glasren som skulle påminna mig om både Micke Renberg och Lee Goren. Men så långsökt! Inte har de mycket till fantasi minsann. Annat var det med Annikas tvålar. Och Åsas braständare. Det var både mening, djup och tanke bakom de verserna . . .

Nä, traditioner är till för att hållas. Möjligen moderniseras men aldrig tas bort helt. Jag tycker om att höra Jan Malmsjös intro till det nya året. Hoppas att aldrig Kristina Lugn får den äran, då hinner det bli påsk innan hon har ringt in alla klockorna. Det är viktigt att det är rätt person med rätt röst och utstrålning som står för ringandet ut och ringandet in. Malmsjö är på gränsen. Kulle var bättre. Krook - njaae. Vi får väl se vem som tar över nästa gång. Blir det Rolf Lassgård ska jag lyssna på radion i stället.

Nu ska jag upprätthålla traditionen med att äta tomtegröt till lunch och tjuvsmaka på julskinkan! Den ser i alla fall ut som den ska . . .

Då och då bestämmer jag mig för att vara arg en dag. När jag var yngre var jag arg tämligen ofta och fick mina adrenalinkickar, för att inte tala om tonåren, då hade jag mer adrenalin än blod i mina ådror. Men nu är jag aldrig arg, vilket gör mig lite deppad. Jag behöver en adrenalinrusch lite då och då för att må bra.

Alltså bestämmer jag mig för en passande dag, exempelvis när mannen jobbar länge och jag inte har nåt barnbarnsbesök på gång. Då börjar jag med att vakna och blir direkt irriterad över att jag har sovit för länge. Hur ska jag nu hinna med allt? Steg nummer två är att inte trycka ner tesilen tillräckligt långt i kannan vilket får till följd att teet inte alls är färdigt när jag kommer från duschen. Nu blir jag väldigt gramse.

Steg tre är bomsäkert! Morgontidningen. Särskrivningar, stavfel och allmänt slarv kan få mig att gå i taket en sådan dag. Skönt! Men leverpastejmackorna med gurka hotar att fördärva min ilska, de är lika underbart goda varje morgon. Så snabbt iväg till text-TV-n innan allt är förstört. Har jag riktigt tur, kan någon politiker toppa med att ha varit riktigt osolidarisk och girig, då börjar det brusa i mina ådror. Efter en sån höjdare kan jag gå omkring och skälla hejdlöst på mina krukväxter som bara står där och ser molokna och svimfärdiga ut - varför, VARFÖR, skriker jag och ger dem en avhyvling. DÅ sprutar det upp en hel generation av blomflugor! Nu är råttet mågat (som en av mina favoriter i språkvård, Per Ledin, sa). Jag försöker mig på flera anfallstekniker, exempelvis att stå blick stilla och låta dem närma sig och precis när jag blir korsögd och bara ser min egen näsrot, försvinner de! Som om de aldrig funnits. Jäklar så arg jag blir! Det finns djur och kryp som jag är rädd för, de som irriterar mig och sådana som jag ignorerar, fast med hjärtklappning, men blomflugor. Blomflugor! Dom gör mig galen! Helt underbart, vansinnigt arg!

Min jakt på odjuren brukar, nästan alltid, innefatta att jag lyckas ha sönder något annat när jag med berått mod kastar mig raklång för att hinna slå ihjäl någon undflyende. Det gör mig inte mindre arg.

När jag nu känner att adrenalinet forsar i blodomloppet går jag till datorn och läser Aftonbladet eller Expressen. Jag kan alltid lita på att de har någon rubrik som tilltalar min ilska. "Vanliga värktabletter ger hjärtinfarkt", "Nu är vinterkräksjukan här- så här många beräknas dö", "Gör vårt test - se om du är i riskzonen för stroke", ja, så där håller de på i all oändlighet. OM de inte toppar förstasidan och löpsedeln med "Folkkär skådespelare skiljs".

Nu börjar min ilska vara hälsovådlig. Jag känner att jag har nått gränsen för vad jag klarar av och behöver.
Då sjunker jag ner i en fåtölj och tittar på dvd-n "Trolltider". Vips ersätts min aggression med förnöjsamhet, jag slappnar av, njuter och myser. Helt renad.

När mannen kommer hem säger han:
- Hur har du haft det i dag?
- Lugnt, svarar jag och ler ända upp till öronen.
- Så bra, det märks. Du ser så nöjd och harmonisk ut.

Jajamänsan.
- Men du, säger jag, kan du avvara lite snus och lägga i blomkrukorna? Jag såg en liten blomfluga i dag och jag har hört att snus är bra mot såna.
Och det gör han. För han är snäll.
Det är jag också. Tills nästa gång.

I fredags var det äntligen dags. Årets mest efterlängtade junta, juljuntan! Vädret hade inte varit snällt så det var med viss respekt jag närmade mig bilen för att köra de långa milen till julstugan. Mina passagerare hade fått en chans att yttra sig och resultatet blev ett föga lugnande "vågar du köra så vågar vi åka".

Staffan skickade med mig förhållningsorder att vidarebefordra till övriga vilka innebar att de inte skulle locka mig till skratt så att jag tappade koncentrationen över bilkörningen. Det hade liksom hänt förut att jag tvingats stanna för att klarna sikten då tårarna svämmade över, för ni har väl alla gråtit av skratt nån gång? Jaha, det sket sig ju rejält redan när den första medåkaren klev in i bilen och värre blev det ju fler platser som fylldes. Innan vi lämnat stan hade mina glasögon immat igen.

Väl framme mötte oss ett varmt välkomnande jullandskap med lampor och ljus överallt, precis som varje år. Jag säger bara Tvärtjärn.

Vad vi inte visste då var att vi skulle bli rejält chockade innan kvällen var över. Vi satt som vanligt och pratade förtroligt alla sju på en gång, bland annat om vi tillhörde kategorin skrynklare eller vikare. Jo, vi ÄR djupsinniga. Då hördes det efterlängtade knackandet på dörren och samma, kära röst som alla år tidigare. Men - vad var det som kom in? Vår egen jultomte iförd långkjol och en blus som absolut ingenting gjorde för att dölja de enorma behagen som fanns därunder! Den röda luvan satt på plats men frisyren var definitivt annorlunda. Flätor! Den här jultomten kom inte, som vanligt, från skogen utan, som han sa "direkt från garderoben" . . .

Gissa hur hemfärden blev efter den upplevelsen?

Men lördagen kom trots allt, efter en vaknatt, och den innehöll alla våra sammanlagda fem barnbarn! Först åkte vi till Arwen och Mio för att gratta deras mamma. Ursäkta jag säger det men gulligare barn finns inte! Sen, när vi kom hem igen, kom Staffans son och sondotter Molly. Ursäkta jag säger det men gulligare barn finns inte. En stund senare kom bröderna Dalton, Gideon och Alfred. Ursäkta jag säger det men gulligare barn finns inte.

Efter en dag fylld med vrålande traktorljud, röstprov av en tiomånaders ung dam, prat i kvadrat för att överrösta varann, sjönk vi ner i soffan för att avnjuta en (okej då, faktiskt två) fotbollsmatch. De cirka femtiotusen personerna i publiken busvisslade, skrek, sjöng och levde om men vi två i soffan - upplevde det som en besvärande tystnad . . .
Det finns ingenting som glada barnröster och definitivt ingenting som barnskratt! Inte ens ett chockat gapflabb från en junta som tappat tron på jultomten.

Ja, jag tror på tomten!
Mina barnbarn försöker tala om för mig att jultomten bara är en utklädd människa men när jag då försöker förklara för dem att det inte är jultomten jag tror på, utan tomten, då tittar de konstigt på mig.

Tomtar, vittra, väsen, you name it. Klart att de finns. Eller åtminstone fanns. Då - när det fanns plats för dem. När det fanns sysslor för dem att uträtta. När människorna var jordade. Nu är vi spejsade. Klart att de inte hänger med.

Att sätta likhetstecken mellan tomten och jultomten är lika långsökt som att påstå att Elvis och Lasse Berghagen är samma person. Ja, eller. Äsch, ni fattar. Det är helt skilda saker. Jultomten är en skapad varelse, vars moder heter Mammon och fader Pappon.
Tomten, däremot, är en varelse som funnits i människors och djurs närhet i alla tider. Han är liten, gråklädd och har ett hetsigt humör men han är en sjutusan till arbetskarl. Dock - det finns två saker som man inte får göra om man vill ha fortsatt hjälp av honom. Ett: Glöm för allt i världen inte bort att ställa fram ett stort grötfat med en rejäl klick smör till honom på julaftonen. Två: Visa inte tacksamhet genom att ge honom nya kläder. Då blir han så fåfäng att han står framför spegeln hela dagar och kråmar sig i stället för att arbeta.

Nej, det är inget hittepå. Det har jag läst i en bok av Ebbe Schön, folklivsforskare, och honom tror jag på. Också.

Nu finns en möjlighet att tomtarna och de andra är på g igen. Skellefte Kraft och kommun hjälper till genom att släcka en massa gatlysen och skapa mer mörker. I mörker trivs de. Och i skugglandet mellan ljus och mörker.
Och NU kommer avslöjandet som mina barn helst inte vill att jag ska prata om; Jag har sett en! I ärlighetens namn måste jag säga att jag har inte sett en hel. Bara luvan och huvudet men det räcker som bevis.
Mina barn säger inte som alla andra: Vi tror dig, du har ju tomtar på loftet. De säger bara: Tänk på vårat rykte!

Ändå var det sonen som, helt självpåtaget, varje julafton gick ut med ett grötfat, långt upp i tonåren . . . Jag sa ingenting men jag var rörd till tårar.
Annat var det när han var skuld till att jag höll på att skrämma ihjäl hans klasskompisar på gymnasiet. Mig helt ovetande. Jag besökte skolan på en Öppet husdag och gick fram till en grupp killar som satt runt ett bord och pratade snöskotrar. De svor och bannade snöbristen som omintetgjorde den för livskvalitén så nödvändiga skoterkörningen.
- Men, sa jag efter en stund, glatt och med glimten i ögat (trodde jag), det kan jag fixa! Jag kan dansa en snödans.
De skrattade inte. I stället såg de på mig med skräck i ögonen.

När sonen kom hem på eftermiddagen frågade jag varför de hade reagerat så på mitt försök till skämt.
- Jag har för länge sen berättat för dem att om du hade levt på 1800-talet, hade du varit bränd på bål . . . sa han och log så rart.

Men bar ut gröten, det gjorde han.

I natt drömde jag att jag var tillbaka på ett jobb som jag tidigare hade haft, tydligen flera år tidigare för det var inte mycket jag kom ihåg. Men jag skulle svara i telefonen och ge människor service och hjälp. Ja, det verkade ju passa mig utmärkt i ett företag som, hade jag fått veta, hanterade metaller. Det ringde och jag svarade, skötte mitt jobb så långt i alla fall.
- Ni måste komma, sa en desperat mansröst i luren.
- Vart och varför? frågade jag, hur proffsigt som helst.
- Det är Sigge i Malå och vi har tvåhundratjugotvå kilo äpplen på lastbryggan som snart fryser. Det finns ingen som kan köra hit dem.
- Ja men, det är ju ingenting som vi kan avhjälpa, försökte jag med, vi handhar ju bara metaller.
- Ni måste komma, det finns inga transporter längre i Malå och vi behöver frukten i vinter.
- JA, just ja, svarade jag, för jag hade fått en snilleblixt, äpplen innehåller ju mycket järn så det är klart att vi kan hjälpa till. Jag skickar den starkaste av dom alla. Han kan bära tvåhundratjugotvå kilo med en hand.
Så gestikulerade jag mot "den starkaste" men han bara log och skakade på huvudet:
- Jag har gått i pension, viskade han.
- När då, frågade jag med mina ögonbryn.
- Nu, svarade han och försvann.

Jag hoppas verkligen att jag hittade någon annan att skicka för Malåborna behöver sitt järn och sina vitaminer för att hålla sig friska nu när landstinget har bestämt att de inte längre ska få ha någon ambulans . . .

I går fick jag en julskiva som Sommarstugegrannejanne hade egenkomponerat. Helt magisk! Tänk att få höra Bob Dylan sjunga "Here comes Santa Claus". Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Och nu har jag den på en jul-CD: Snön faller med Ulf Lundell. Lycka.

Vi får rå om Staffans barnbarn i dag, en tiomånaders ljuvligt snäll tjej som kan pussas. Hon kan uppmuntra också. Jag visslade en julsång och då applåderade hon. Det skulle aldrig min syster Gun göra. Varför förstår jag inte.
Mina två äldsta barnbarn, åttaåringen och sexåringen, var förbi en sväng en dag. Båda stoltserade i nya frisyrer. Jag blev lite betänksam men sa ingenting till att börja med, jag vet ju att det är det asymmetriska modet som gäller nu. Men till slut kunde jag inte hålla mig:
- Har du klippt dig, Alfred?
- Nej, det har Gideon gjort, svarade han.
Då vände jag mig till den nyklippte Gideon:
- Har du tänkt bli frisör, när du blir stor?
- Jag vet inte. Kanske, svarade han. På fullt allvar.
Ja, varför inte? Nu har han ju i alla fall idkat praktisk arbetslivsorientering. Tänk att dom har infört det redan i tvåan.

Vissa dagar borde man stanna kvar i sängen. I fredags var det en sån dag. Men eftersom man inte vet det innan, stiger man ju upp. Dessutom gick det ovanligt lätt, för mannen och jag skulle göra en massa ärenden, bland annat slutklämmen på barnbarnens julklappar, och det är ju roligt. Vi hade annat också. Blommor, Systemet, en julmatta, lösa ut biljetter till Maria Möllers show i februari och - naturligtvis - mat. Denna mat.

Allt gick bra tills jag skulle betala på Maxi. Mannen stod redan och packade varor, fullt koncentrerad på sin uppgift. Han såg alltså inte det som schwischade förbi mig och landade på golvet framför mig. En punschflaska! Krossad. Snäll som jag är, bad jag kassörskan om papper för att torka upp kletet så inte någon skulle fastna där och bli varande över helgen. Jag gnuggade och gnuggade. När jag var klar och skulle fortsätta med betalningsproceduren, kom en kvinna från ingenstans och sa försiktigt:
- Ursäkta men jag tor du tappade något....
Och så pekade hon på golvet. Men vad i hela??!?!? En punschflaska till! Var kom de ifrån? Krossad, även den. Vem ville mig så ont? Det var bara att börja torka igen. Nu hade jag punschklet på fingrarna och plånboken också och det gick inte inte att torka bort med papper, naturligtvis.
- Här stannar jag inte en minut till, sa jag till kassörskan sedan jag lyckats öppna plånboken och göra rätt för mig.
Jag gick med raska steg till mannen, som nu var medveten om de flygande attackerna mot mig och såg på mig med en förbryllad blick.
- Det var det jäkligaste, började jag, samtidigt som jag skulle kolla att jag hade dragit igen blixtlåset på handväskan och frös till is!!
I väskan låg - två punschflaskor!! Som jag inte hade köpt och definitivt inte betalat.
Kassörskan var snäll. Hon tog emot flaskorna utan att göra en polisanmälan, hon ville nog bara att jag skulle försvinna fortast möjligt innan hela affären började lukta punsch och var nerkletad.

Resterande ärenden gick bra. Trodde jag. Men när vi kom hem var min väska okey-ad. Ja, onycklad, alltså. Min nyckelknippa var borta! Nu blev det riktigt jobbigt. Jag ringde runt till alla ställen vi hade varit på men ingen hade sett till mina nycklar. Jag kunde inte tänka på annat. Gick igenom mina förehavanden från dagen innan men kunde inte hitta lösningen någonstans. Så fruktansvärt frustrerande! Jag sjönk mer och mer ner i självömkans dal och tyckte att livet var orättvist. Först hade man blivit attackerad av flygande punschflaskor och sen förlorat sin nyckelknippa.
Mannen försökte muntra upp mig och sa:
- Nu är det snart trav och Dagens Dubbel, nu ska du se att vi vinner!
För första gången sedan jag börjat intressera mig för trav, ställde de in allt utom första loppet! På grund av dåligt väder. Vem blev förvånad?

Men lördagen kom och jag bestämde mig för en rundringning igen. Började med Maxi så klart. Men nej, inga nycklar inlämnade. När jag kände att bristningsgränsen var nära, hörde jag plötsligt en röst i telefonen som sa:
- Hur ser knippan ut?
Jag fick hjärtklappning.
När jag började den detaljerade redogörelsen, tyckte jag mig höra ett positivt hummande och till slut sa hon, denna underbara människa:
- Jo, den ligger här!
Nu vände det! AIK slog Djurgården med 8-1, Barcelona slog Real Madrid i El Clasico och vi träffade fantastiska vänner på kvällen! Och, det bästa av allt, mina nycklar låg i väskan. Bara dom. Inga punschflaskor.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle få höra Hosianna Davids son i en version som "Hu sån andedräkt min son" men det har jag gjort i dag. Sexåringen filade länge och oavbrutet på originalet, bytte ut ord och prövade tills han var nöjd och då höjde han sin volym några snäpp och såg mäkta nöjd ut.

Jag tycker mycket om julmusik och jag har samlat på mig en drös CD som jag spelar från första advent till julafton - sen tar det tvärt slut! Då är julstämningen borta och jag ser bara fram emot tills jag får klartecken att ta bort allt som påminner om julen. Efter nyår är det bara tulpaner och vårlängtan som gäller. Men än så länge frossar jag i julstämning och köper på mig nya skivor. Ett felköp har redan hunnits med men den CD-n ska jag skicka till syrran i Småland/Östergötland för där passar den nog.

Okej, jag lär mig aldrig om hon bor i det ena eller det andra länet, när vi åker dit hinner vi snurra runt i minst fyra olika län innan vi hittar den lilla vägen som leder till deras hus. Nu vågar vi inte åka dit längre för nu har vildsvinen tagit över! Det är konstigt egentligen, den ena systern bor i, ja, var det nu är men nära Valdemarsvik är det, och den andra bor utanför Stockholm och båda har stora problem med vilda djur! Jag, som bor där isbjörnar förväntas gå på gatorna, har inga problem alls med vilda djur. Renar? Äh, dom är inte vilda, dom är bara korkade. Inte är de rädda för bilar men kliver man ur bilen då kastar de sig i vild galopp därifrån, rakt fram, till höger och till vänster och alla krockar med varann.
Jag provade en gång att öppna sidorutan på bilen och spela Creedece jättehögt men det skulle jag inte ha gjort. Då kom alla rusande mot bilen! De må vara dumma men musiksmak har de. Jag var inte helt medveten om att jag offentliggjort min åsikt om renar till en dag, när min då fyraårige son, pekade ut mot skogen och sa: Mamma, mamma, titta, det står en idiot i skogen! Hoppsan . . .

Syrran, som bor utanför Stockholm, har stora bekymmer med rådjur. Jag säger "råjur" men det är tydligen fel, de heter visst "råd-jur". Varför? Är de inte djur som alla andra djur? Eller är det som med cykel och motorcykel? Vi norrlänningar lägger gärna in ett sche-ljud i motorschykeln men inte säger vi schykel för det.

Men tillbaka till rådjuren. De äter upp alla syrrans vackra blommor, det löns inte ens att sätta upp ett två meter högt nät framför rosenrabatten. På nåt sätt lyckas de ändå komma åt blommorna. Såna problem har inte jag. Men om jag nån gång skulle lyckas driva upp några rosor, kanske de lockar dit rådjuren. Inklusive fästingarna, som de bär med sig överallt. Nä, huvva, egentligen är det inte så dumt med vinter. Och advent. Och snön.

Om det inte vore som Ulf Lundell sjunger: Snön faller och vi med den . . . Undrar om den finns på någon jul-CD förresten?

Jag förstod att mina kunskaper och min erfarenhet skulle bli efterfrågade. Fick ett desperat mejl från en ännu mer desperat LHC-supporter med vädjan om hjälp! Hela Linköping med omnejd skakar i sina grundvalar. Folket är upprört, kritiskt, krävande och frustrerat. Det går inte så bra för Linköping i hockey. Då vänder man sig till mig!

Rätt så. I vanliga fall. Men nu är inte fallen vanliga, nu råder spel på hög nivå och inga intressekonflikter tillåts. Om jag hjälper LHC, kan ju mitt kära SAIK få lida för det och se, det går inte an. Här är vi oss själva närmast och håller inne med eventuella tips.

En av frågorna som ställdes var "Ska vi behålla Säcken eller inte?". Jag tycker nog att man ska hålla på traditionerna och behålla säcken. Det är mycket trevligare att samla julklapparna i en sån i stället för en gräll plastväska. Sen är det ju lättare att knyta ihop säcken än väskan och det är nödvändigt, har jag hört. Alla bara pratar om det: "Nu gäller det bara att knyta ihop säcken". Visst, jag förstår. Ingen ska kunna tjuvkika på paketen, det är helt rätt.

Jag kände mig ganska nöjd med mitt genomtänkta och kloka svar till LHC-supportern, som jag hoppas tar till sig min visdom.

Men så dök en annan fråga upp från ett annat håll: Vad tycker du om skidskytte och TV4?

Vill man få mig upprörd är det just den rätta frågan att ställa! Hur i helsicke kan den idrottsförstörande kanalen fått lägga beslag på den populäraste vintersporten och trasa sönder sändningarna med en massa idiotisk reklam?? De stackarna som betalar för dyr reklamplats, har bitit sig i svansen. Varje gång ett inslag bryter en skidskyttesändning, lovar jag och SVÄR att jag aldrig ska köpa något från dem. Alltså, ärligt talat, är det viktigare att se Mia Skäringer i underkläder göra reklam för sin show som nu finns på DVD, än att se Björndalen missa?

Skidskytte ska vara i SVTs Vinterstudion. Vinterstudion ska ledas av Årets sportjournalist, André Pops. André Pops ska lämna över till Ulfbåge och Grenemark. Som tar vid. Med samma, samma "till topps", "från stav till stav", "nu kommer tankarna", "Landertinger. Men uttalas det inte Landertinger? Ja, kanske det men nu kommer Landertinger in på skjutvallen", "Nej. Nej. Nej. Det här ska inte behöva hända" och så vidare i all oändlighet. Inget ont om Johan Edlund och David Ekholm men nog känns det lite knäppt att höra herr Ekholm kommentera sin fru med både hennes för- och efternamn. Som om min man skulle säga: Och nu kommer Maude Westerman ut från shoppingcentret med två fulla kassar på bara tio komma två minuter. Från start till stopp. Det måste vara nytt rekord!

Nej, skidskyttet tillbaka till SVT och Vinterstudion, där det hör hemma, det är mitt krav!

Och Chrille, för att Linköping ska komma till topps, bör eran hejarklack lyssna på North Power. Det tipset bjuder jag på.

Nu är jag arg! Och lite skamsen . . Jag borde veta bättre men, va sjutton, ibland glömmer jag att vara på min vakt.

Fick ett mejl från en matklubb som servar mig med recept, utan att jag har bett om det men det kostar inget så jag har låtit dem hållas. Nu presenterade de en tävling där man kunde vinna mat för 10 000 kronor. Alltså, tänk va, att få tiotusen över till annat. Såklart jag fastnade. Och - det enda jag behövde göra, var att svara på en enkät om mina vanor. Okej, det kan ju inte vara så svårt, tänkte jag och klickade vidare. Och vidare. Och vidare. Jag känner att de har vänt ut och in på mig och mina vanor så att jag inte har någon integritet kvar, men va fasen, tio tusen kronor . . .

När jag, helt utmattad efter att ha svarat på hundratals frågor, äntligen var klar, satte jag mig ner och väntade på pengarna. Jo, jag skulle också motivera varför just jag skulle vinna och jag tyckte att jag hade den bästa motiveringen - utan att ha läst de andras.

Ett par dagar senare började eländet. Det ringde och ringde på min mobil.
- Hej Maude, mitt namn är (nånting) och jag vill säga direkt att jag inte ringer för att sälja något, utan för att tacka dig för att du har svarat på vår enkät och därför vill vi skicka dig en present som tack.
- Vänta, vänta, har jag svarat på en enkät från er??
- Jaa, visst är det Maude Westerman?

Jaha, nu visade det sig att bakom varje fråga i enkäten, lurade ett företag! Godtrogna jag hade inte begripit att jag hade släppt in de hungriga vargarna till mig, fårskallen i hagen.

I morse blev jag tvärförbaskad! Då ringde en "HejMaudemittnamnär(nånting)ochjagringerfrånblubbblubbblubbbokklubb". Så följde den vanliga visan om hur vansinnnigt snäll jag hade varit som svarat på frågor i deras enkät och som tack skulle jag nu få två böcker - helt gratis.
- Var är haken? frågade jag.
- Vad menar du, sa hon (nånting), och lät stött.
- Man får ingenting gratis, sa jag och suckade luttrat.
- Joooodå, du får två böcker helt gratis och naturligtvis skickar jag med vår medlemstidning också så att du får se vad vi har att erbjuda. Nu ska jag bara banda vårt samtal så att vi har dina rätta adressuppgifter.
Och så började hon rabbla, tvärfort, men efter adressen sa hon, supertvärfort, "och nu är du medlem i vår bokklubb"...
- Men stopp, stopp, vrålade jag. Jag har inte sagt att jag vill bli medlem!
- Jo men det ingick ju i det jag sa tidigare, sa hon (nånting) och lät än mer stött, på gränsen till förorättad.
- Nehej du, du sa bara att du skulle skicka medlemstidningen och jag vill absolut inte vara medlem i er bokklubb!!
- Varför vill du inte det? sa hon då, men då var mitt berömda tålamod slut.
- Det behöver jag inte motivera. Glöm bara mina så kallade gratisböcker och allt. Hejdå!
- Ja, då har jag väl inte mer att säga då, sa den förslagna kvinnan.

Nej, men det har jag! Dock tänker jag inte trötta ut er med det, utan säger bara: Var på er vakt! Bakom varje så kallat erbjudande, döljer sig en baktanke. Och även om min baktanke var att få shoppa loss på annat än mat så struntar jag högaktningsfullt i det, bara de nu låter mig vara ifred!! En fåfäng önskan med tanke på att det säkerligen är kvar en oherrans massa företag som bara ligger och väntar på sin tur att få "ge" mig nånting.
Jag ska aldrig, aldrig mer fylla i en enkät!

Men min motivering var bra. Skitbra, faktiskt.

Hemma i min familj har vi alltid haft en rå men hjärtlig stämning. Pappa var ju värst - förstås. Men även mamma, som var mjukheten personifierad, kunde bidra. Så det är ju inte konstigt att man har blivit som man har blivit.

Om syrran och jag, till exempel, nån gång sa nåt i stil med: Jamen, när vi bodde hemma ... då kom det blixtsnabbt från far:
- Va? Har ni flyttat?
Eller om det small och levde om nånstans så att far inte kunde sova sin middagsslummer, utan kom upp och ifrågasatte oväsendet, då kunde mamma svara:
- Det är bara Maude som kör kakdegen i köttkvarnen!
Hmpf! Bara för att det hände en gång.

Jag kom hem en gång med en påse vetemjöl, för mamma hade lovat baka åt mig. Pappa satt vid sitt köksbord och såg mild ut:
- Ja, ni flickor, ni är så generösa. I går kom Gun med vatten till paltsmeten.

Hur mycket har jag inte skrattat i mina dagar och inte minst tillsammans med mina föräldrar. Om man kan skämta om det mesta, öppnar man porten för att också kunna prata om det mesta. Det gjorde vi.

Mamma visade en gång ett vykort som hon hittat i sina gömmor, ett vykort till mig från pappa! Han var på kurs i Stockholm och överraskade - stort! - med att skicka ett vykort. Där var allt skrivet i en enda låååång mening, utan några som helst skiljetecken men efteråt kom en hel drös med punkt, komma, frågetecken och utropstecken, plus en parentes med "att utplaceras efter egna önskemål".
När jag nu, som vuxen, återsåg detta vykort, skrattade jag gott och sa:
- Ja, nu vet jag vad som ska stå på din gravsten, pappa. "Nu har han äntligen satt punkt".
Då skrattade han så att magen hoppade.

Jargongen har överförts till nästa generation också. Mormors dotterdotter stod gömd bakom en dörr och när mormor kom ångande i full fart, hoppade barnbarnet fram och skrämde henne. Mormor blev jätterädd, tog sig för hjärtat och sa:
- Men har du tänkt skrämma ihjäl din egen mormor?
- Jo, det är den där puderdosan, du vet, som du har sagt att jag ska få ärva . . .

Mina barnbarn älskar att skrämma mig också, trots att jag bedyrat att de inte ska få en enda pinal efter mig! Och Alfred, som ska bli polis, ger mig noll framtidshopp om trygghet och skydd. "Mormor, när jag är polis, då är du så gammal så att du inte orkar gå ut så då behöver du inte vara rädd för att bli överfallen."
Rått men hjärtligt, var det.

Ibland blir jag så full i skratt och inte alltid vid rätt tillfälle. För inte så länge sedan hände det - igen.
När jag kom in i en läkares väntrum satt där redan en dam, något äldre än jag. MYCKET äldre än jag! Men parant och tidlös. Hon besvarade inte mitt hej, tittade inte ens upp från den tidning hon höll i. När jag hängde upp min jacka såg jag, som jag antog, hennes jacka hänga där, en jättesnygg sådan.

- Men åh, vilken snygg jacka, sa jag spontant. Är den din?
- Ja a (hur beskriver man ett ja med ett "hack mellan första och andra a-et?)
- Den var riktigt fin - och ovanlig, sa jag och satte mig ner.

Damen fortsatte att titta ner i sin tidning men plötsligt sa hon:
- Jag tycker det är så tråkigt med svart, svart, svart. Alla går ju bara klädda i svart.
Nu hade jag ju nyss hängt upp min svarta jacka och smygtittade ner på min övriga klädsel. Svarta byxor, svart blus och svart tröja . . .
- Och hur dom klär sig sen, fortsatte damen med blicken fastnaglad vid tidningen. Lager på lager, det ser så ovårdat och hafsigt ut.
Där satt jag med lager på lager i form av linne med spetskant längst ner som syntes under blusen som syntes under tröjan. Hoppsan!

Efter det att hon bläddrat en sida, klämde hon till med:
- Och frisyrerna sen! Eller, rättare sagt, bristen på dem. Nu ska man helst se ut som om man inte kammat sig på flera dagar, det ska spreta och vara ojämnt långt. Usch.
Jag visste på ett ungefär hur jag såg ut i håret efter att ha gått till läkarmottagningen i tämligen vildsint blåst men blåsten brukade vara min frisyrs bästa vän, då blev den som jag och min frissa ville att den skulle se ut.

Om inte en sköterska hade kommit och bjudit in damen till läkaren i det ögonblicket, hade jag kreverat. Av skratt!

Jag är inte ens säker på att hon hade sett på mig ordentligt, men hennes kritik var på pricken mot mig. Det var det som gjorde det hela så roligt, att hon bara satt där och stirrade ner i en blaska medan hon fällde den ena dräpande kommentaren efter den andra. Precis som om hon pratade för sig själv. Eller med mig. Vad vet jag?

Hon var ju bara en riktigt äkta snipa. Men med en förbaskat snygg jacka.