saltatochkryddat

Hej och hå, vilket sjå. I dag har jag transplanterat jordgubbsplantor, slitit upp ettusentvåhundratjugotre kvickrötter från Trollbacken, gjort fint i rabatten där de traditionella luktärtorna ska växa upp och sprida väldoft och sett Nadal spela tennis som en gud. Om nu gudar spelar tennis.

Så kommer jag hem till stan för att vila. Vad upptäcker jag då, väääldigt snabbt? Jo, att Snicke-Ricke står utanför vårt fönster och borrar genom husgrunden. Det låter! Och det låter mycket. Ingen vila blir det. Men så småningom blir det en balkong och då får man ju ha lite överseende med diverse olägenheter. Så himla storsint är jag.

Tro nu inte att vår lägenhet blir övergiven bara för att vi flyttar ut till stugan. Nejdå, det kommer en stockholmare som ska bo och trivas här, för fjärde året i rad. Hon har insett att det är i Skellefteå man ska vara på sommaren, här händer det så mycket trevligt. Har vi fått veta. Som vanligt nonchalerar man sin hembygd och tror att gräset är grönare någon annanstans men nu är faktiskt vår gräsmatta i stugan grönare än någon annan. Jag har tappat ut en burk målarfärg. Grön. Gräsmattan och mina kläder blev gröna i stället för ett öga som jag skulle måla på en träbit som liknar en ilsken fisk. Nu blev det en ganska så ilsken Maude i stället som gick raka vägen in och ställde sig i duschen - med kläderna på. Inte hjälpte det. Grön och förbaskad fick jag skrapa bort färgen från min hud och kläderna, ja de får jag väl skicka till klädhimlen. Men gräsmattan är fin. Behöver inte klippas heller. Perfekt eftersom klipparen vägrade starta i dag. Ibland faller liksom bitar på plats, man inser meningen med allt.

Jag hörde gocken i dag också. Den ko-koade i väster och eftersom jag inte är helt säker på väderstreck så kan väster vara överallt. Det tycker jag är väldigt praktiskt. Men jag insåg att den kanske ändå befann sig österut för vi hade Trisslotter som skulle ge oss möjligheten att köpa en åkgräsklippare alternativt en ny, stor, TV till stugan. Sättpotatis blev det. 3 kilo. Och tröstergöken den gol.

Nästa gång som vi ska skrapa Triss, ska jag försäkra mig om att göken låter från Forsbackahållet. Det är västerut, det är jag bombsäker på. Och då vore det väl rackarn om vi inte skulle få in nån liten miljon. Plötsligt händer det. Jepp, jag insåg det när jag tappade målarburken.

Jag har en ny hobby! Har börjat jaga fåglar. Inte med skjutvapen, förstås!, men med en bok.

Mycket är jag dålig på; handarbete, TV-spel, vissling (enligt syrran), matte, läsa och förstå manualer, teknik och så vidare men jag tor att jag är sämst på fåglar ändå. Detta skall rådas bot på nu.
Runt om stugan, i träden, på taket, i hängrännan, ja överallt låter det. Det visslas och tjoas dygnet runt, hittills utan att jag haft en aning om vem som låter hur. Storspoven känner jag igen. Min favorit! Kråkor, skator och björktrastar vet jag också hur de låter. Inte vackert. Resten blandar jag ihop i en salig röra. Men nu, NU har vi köpt en fågelbok med läten.

Det vore mycket enklare om jag såg fåglarna samtidigt som jag hör dem men så snälla är de inte. Alltså måste jag, för varje trudelutt jag hör, knappa fram över hundra olika ljud och det tar tid. Under den perioden har  sången jag hörde, blivit uppblandad med en massa andras lockrop, parnings- och varningsläten så det är inte en alltför enkel uppgift jag har tagit på mig.
Sädesärlorna på taket brukar vippa fram till kanten och se ner på mig, i dubbel bemärkelse, medan jag mödosamt försöker komma fram till en träff i boken. De till och med skrattade åt mig när jag, överlycklig, kunde identifiera bofinken en dag. "Bofinken", sa de och skakade på sina små huvuden, "den känner väl alla igen". Hmmm. Skrattar bäst som skrattar sist. Jag ska spela Kung i baren med Magnus Uggla för dem nån dag, få se om de känner igen honom. Det gör väl alla!

En fantastisk sommar, när det dessutom var fotbolls-VM, hände något märkligt varje kväll. När vi gick ut för att svalka oss efter dagens sista match, kom, efter exakt tre minuter, ett ljud som lät som när man som barn satte fast en flärrrp på cykelhjulet. Varje kväll! Vi kunde så småningom lokalisera ljudet och såg en lustig krabat som flög samma sträcka, avgivande samma ljud, vid samma tidpunkt - varje kväll.
Naturligtvis insåg vi att det var en fågel. Dummare än så är vi inte. En fotbollsintresserad fågel, dessutom. Som hade varit hos nån kompis, på puben eller nån annanstans och sett matcherna men som direkt efter det att sista slutsignalen ljöd, skyndade sig hem.

Vi frågade Anton från Grubban, en fotbollsspelande fågelkännare av rang, och han sa direkt: enkelbeckasin eller morkulla. Vi kommer inte ihåg vilket. Men efter att ha studerat de båda, är vi bombsäkra på att det är en morkulla. "Kallas även kvällsknort. Födoämnen: surdrog. (Alltså ser han matcherna på puben). Hanarnas spelflykt pågår i skymning, ibland långt in på sommarnätterna."
Solklart.

Det enda som stör oss är att just morkullan inte finns med i vår fågelljudsbok, medan enkelbeckasinen gör det. Och den låter som en flärrrp på cykelhjulet.

Men tänk att den fågel, som jag i alla år har hört säga: HurmårduidagMisterBjul, är en bofink. Och jag som hela tiden trott att det varit en talgoxe som gått en kvällskurs i engelska. Tänk, vad jag får lära mig av fågelboken. Om jag bara har ork nog. Det litar på att springa efter ett ljud långt in i skogen, bärandes och bläddrandes en tung bok.

Och knipholken som vi fick i fjol, där vi trodde att någon sjöfågel alternativt uggla skulle bosätta sig, den har nu fått sina hyresgäster. Pyttesmå flugsnappare. "De behöver inte fälla ihop vingarna innan de flyger in genom hålet", har mannen konstaterat. Och så låter de som någon slags folkdans. Förutom när jag och boken kommer för nära. Då kommer ett skarpt "wit ...wit...". Det lär skrämma mig.

Nä, enklast är det med undulaten Brolle-Helge. När han säger: Jag är busig, då vet jag bombsäkert att det är han. Fastän han inte är med i fågelboken.

Så var den över då, provsemestern för Bloggen. Det gick så bra så. Mycket kanske tack vare vädret, som gjorde sommar över en natt. Då blev det stressigt, ska jag säga. Krattningen skulle påbörjas och avslutas och det snabbt eftersom grönskan jagade oss i hälarna. Frön skulle sås och placeras i växthuset som inte var urstädat och synnerligen tokfullt. Bryggan skulle rätas upp och lagas innan båten skulle sjösättas. Det blev liksom allt på en gång.

Så när söndagen och Mors dag kom, vilade - mannen. Han for på jobbet. Det behövde han.
Själv hade jag en lycklig förväntan i kroppen. Barn och barnbarn var på väg! Lite avkyld blev jag dock av en rejäl vattenstråle från ett bazookaliknande vapen. Han låtsades inte ens bli förskräck, Alfred. Jag skrek något som man definitivt inte bör skrika till sitt barnbarn, "men SKIT NER DEJ!!, men jag blev så överrumplad och blöt att jag inte riktigt hade kontroll över mig. Det var ändå tydligen den bästa reaktion jag kunde ha visat, eftersom Affes skratt steg högt bland tallarna, ackompanjerat av de övrigas fnissande.

Förr i tiden, har jag för mig, var Mors dag en dag då mödrar, inklusive far- och mormödrar, skulle ägnas uppvaktning och omsorg. Vart tog det vägen? I dag blir man skjuten med vattenvapen, åthutad av treåringen för att en tavla inte hänger som den borde, får en obehaglig sanning om ens ålder av sonsambon (som inte fullföljde meningen men den var ändå glasklar för alla) och annat som skulle ha varit otänkbart förr. Eller kanske även nu - i andra familjer . . .

Men det är därför jag älskar min familj så mycket. För att den är precis just vad den är. En familj som har väldigt nära till skratt. Jag hörde Gideon, åtta, säga till sin lillkusin Mio, tre, "vi går in och frågar mormor". "Mormor är inte här", svarade Mio. "Jo, min mormor är här men hon är din farmor och hon är här" pedagogiserade Gidde. Jag bara log. Varm i hjärtat.

Lite svårare blev det i morse, när Alfred ringde före åtta och jag inte hann svara. Jag såg ju att det var ett samtal från Adams telefon, så jag ringde upp på direkten. Då hörde jag:
Affe: Men det är inte hon som ringer!
Gidde: Jo, det är mormor, svara nu!
Affe: Nähä, varför står det då svärmor på telefon???

Men till slut fick vi kontakt. Han skulle meddela att hans klass hade våffelkafé i dag för mor- och farföräldrar. Åååå, och jag som ska till frissan just den tiden! Nu hotar mitt samvete att bryta ner mig. Men jag måste inse att Gun-Marie, min frissa, måste få prio ett. Det är för allas trevnad. Om jag äter våfflor i stället, kan jag än mindre krypa under grannens balkong. En jättebra genväg, enligt Gideon. Om man är liten och smal.

Mio, Arwen, Alfred, Gideon, tack för att jag får vara er farmor och mormor! Ted och Annie, tack för att jag får vara er mor! Lina och Adam, tack för att jag får vara er svärmor! Dessutom får jag vara extrafarmor och mormoster. Va? Är jag inte rikast i världen? Och - ibland - blötast . . .

Nu ska Bloggen prova på att vara ledig några dagar. Ett test inför den riktiga semestern för att se om någon sorts abstinens infinner sig eller inte.

Själv ska jag baka bullar, packa förnödenheter, vattna blommor, ta reda på tvätten, ladda mobilen och försöka utröna vilka kläder som är passande att ha på sig i dag, när det verkar bli riktigt varmt och skönt. Steget från långbyxor till caprilängd att alltid svårt att ta. Vita ben ska fram, som så länge varit i det fördolda och det är ångestfyllt. Jacka? Glöm det. Kofta? Hahaha. Men vad? Långärmat? Kortärmat? Å, vad jag längtar till stugan! Där kan jag se ut hur som helst, mannen har trots allt lovat att älska mig i nöd och lust.

Men först måste vi blanda oss med mänskligheten på Solbackens affärsområde och där är det viktigt hur man ser ut. Mannen säger att jag blir mer och mer lik min mor. Hon bytte kläder för att gå med soporna. Nån kunde ju se henne och de jeansen hon hade inomhus var faktiskt lite för korta. Gissa om jag skrattade åt henne. Då!

Vad är det som gör att jag får för mig att jag är världens medelpunkt och att alla ska studera mig in i minsta detalj? Är det så jag själv beter mig mot mina medmänniskor? Inte en chans. Jag ser på folks ansikten om de verkar glada eller inte. That´s it. Så, rent logiskt, om jag då själv går ut i mina inomhusmyskläder och ett leende på läpparna, borde det ju räcka för att känna mig fin. Om världen vore så enkel ändå. Suck.

I går skulle jag bara kvista upp till min läkares underbara sköterska och kolla blodtrycket. Det kostade mig 200 kronor! Inte hade trycket gått ner nåt efter ett medicinbyte så jag var tvungen att träffa läkaren och han skrev ut ett nytt recept, en "tonårsdos", som han sa. Tidigare hade jag tydligen fått en barndos. Nu måste jag dit om tre veckor igen. Mitt i semestern då jag är som värst speedad. Det kan aldrig gå goda. Tänk om jag måste upp på en vuxendos, jag som är så barnslig.

Nu är bulldegen färdigjäst. Varför jag bakar bullar? För att Gideon sa "om jag inte får kakor och bullar hos mormor, då blir jag galen". Det vill jag inte riskera.

Röster och skratt. Jag fascineras av röster och skratt. Kände det väldigt tydligt alldeles nyss när jag hörde en låt med Idolerna, Här kommer sommaren. Dessa fyra ålderstigna herrar har kvar sin personliga klang i rösten. Om vi börjar med Tommy Blom, före detta sångare i Tages. Att lyssna på honom känns ungefär som att putsa lacken på en ny bil med svinto. Ljudet gör ont. Sen kommer Lalla Hansson, han med LP-n Upp till Ragvaldsträsk, och då putsar man bilen med en svamp. Det gnisslar till ibland men gör ingen skada.  Så följer Svenne Hedlund, Hep Stars. Vem putsar en bil med bomull? Kan man både ha och vara utan. Men till sist - Lennart Grahn, Shanes förgrundsfigur, där kommer sämskskinnet! Helt perfekt! Mjukt men ändå kraftfullt. Wow!

Jag har nåt i örat som kommer i perfekt samklang med hjärtat när jag hör vissa ljud. Medan andra ger mig huvudvärk och öroninflammation. Ett skratt kan skära sönder mina nervtrådar. Ett annat kan göra mig salig. Om jag nu försöker bortse ifrån barns skratt, vilket är svårt men nödvändigt för objektiviteten i min forskning, så finns det följande kategorier:
Det hjärtliga
Det pärlande
Det sensuella
Det smittande
Det väsande
Det hackande
Det hästgnäggsliknande
och
Det tysta.

Det är de generella grupperna. Naturligtvis finns det andra men de har så få utövare att de inte duger som underlag för mitt statistiskt säkerställda forskningsresultat.

Egentligen borde jag inte heller ta med Det tysta skrattet men då jag har en vän/kusin/storebror (beror på dagsformen) som använder sig av det, och för att det är fascinerande, får det ingå, som en bisats. Så här ter det sig: Först kommer en glimt av glädje i ögonen vilken följs av en mun som öppnas och förblir öppen i, beroende på hur roligt han har, några sekunder upp till en minut. Inget ljud kommer ut förrän Den Stora Inandningen hörs. En långdragen, ljudlig inandning och sen är det klart. Färdigskrattat.

Min forskning visar att det är det smittande skrattet som har störst betydelse. Det kan i princip låta hur som helst men det smittar! Andra kan inte hålla sig för skratt och livet blir roligare, dagen ljusare och vädret bättre.

När det gäller röster, är det svårare. Varför blir jag lycklig av att höra Elvis röst men inte Christer Sjögrens? Varför går jag igång på bas men hurvas åt falsett? Det kan inte ha med min barndom att göra. Pappas bästa vänner hade djupa basröster och dem var jag skiträdd för. Alltså har vi skrinlagt det antagandet. Kan det möjligen ha att göra med äkta kontra falskt? Naturligt eller onaturligt? Nu känner jag att jag har kommit sanningen mycket nära. Ska fortsätta att forska på det. Bli inte förvånad om du ser mig i en doktorshatt en dag.

Under tiden ska jag leta fram låtar från 60-talet. Konstatera om det var bättre förr. Eller om Tommy Blom alltid har varit en usel sångare men dolde det bakom ett fördelaktigt yttre? Då? Jag tyckte för övrigt aldrig att han var söt. Jag var ju trogen Benny Andersson.

Det är mycket nu. Estelles dop. Balkongbygge. Lövsprickning. Semifinal 1 i Melodifestivalen. Försenad krattning. Inköp av nödvändigheter till stugan. Och mitt i alltihop åker min måg till sin svåger på kusinträff! Det vore inte så märkvärdigt om det inte vore så att hans svåger är min son och följaktligen bror till min mågs fru. Och att min måg och min son inte alls är kusiner. Men, det visar sig att om man har samma typ av humor och samma intressen (läs: fiske) så blir man fort släkt och helt logiskt medlem i den kusinträff som har flera år på nacken. Någon släktforskning behövs inte, känner man att man är kusiner så är man.

Jag kikade lite grann på dopet i dag, inte för att jag är rojalist, utan för att jag är nyfiken. Mest på Carl Philips flickvän och Madeleines pojkvän, som inte var bjudna till dopet men som kom ändå. Och fick sitta långt bak. Men i TV4:s nyheter fick de en egen bildsekvens, tack för det, och de såg väl ut som vanliga människor tycker jag. Det behövs mer vanligt folk i kungahuset, titta bara på prins Daniel. Han var för söt i dag, kunde inte låta bli att pussa på sin lilla dotter i tid och otid. Dessutom lyckades han med något som är få förunnat. När ärkebiskopen förkunnade att "Jesus har kommit", då nickade Daniel glatt i samma ögonblick och sa "Hej" till någon som inte TV-bilden fångade. Det förvånar mig inte alls om han är du och hej med Jesus också, Ockelbosonen.

Jag är så glad över att jag inte stod med på gästlistan till dopet i dag. Vilka förskräckliga hattar damerna tvingades bära! Fru Tarras-Wahlberg hade en knallcerise parasoll på huvudet. Vad kronprinsessan Mary av Danmark (jag har läst på!) hade på sitt vackra huvud, kan jag inte med bästa vilja i världen utröna. Men nåt högt, mycket högt, var det. Ensidigt dessutom.

På tal om högt så har jag sett en yrkesgrupp i dag som jag innerligt hoppas att jag inte kommer att tillhöra i mitt nästa liv. Någon sorts restaurering av Skellefteå landsförsamlings kyrka pågår. Kyrkan har varit täckt av något som sett ut som ett storartat verk av häggspinnlarver men som förmodligen varit någon sorts nät. I dag började nedmonteringen av byggnadsställningarna, upptäckte jag. Längst upp finns en tupp. Jag har min poetiska ådra i dag. Om den har fått sin fjäderdräkt putsad eller förgylld vet jag inte men den skiner och blänker så att solen blir avundsjuk. Där uppe, alltså nu snackar vi läskigt högt, fanns en man klädd i reflexkläder i neonfärger, vilket är synnerligen klokt eftersom flygkaptenerna då lätt kan upptäcka honom, som monterade ned ställningar genom att slå med något verktyg på någonting så att rören lossnade från varann. Tänk om han missat! Tänk om han med full kraft slagit ett slag i luften i stället och tappat balansen. Han hade ingen säkerhetslina. Åtminstone såg inte jag till någon. Jag fick sura uppstötningar av nervositet.
För att slippa pinan, gick jag snabbt därifrån. Jag hade ju utfört mitt ärende och är minsann inte utbildad livräddare för folk som faller från kyrktuppar.

Så, till sist: Fick en minusräkning från Telia i dag. Minus åtta kronor. De har tjafsat med mitt abonnemang och tycks nu ha fått rätsida på det, vilket innebär att de är skyldiga mig åtta kronor. Utbetalningskort kommer att skickas separat, stod det. NEJ, snälla Telia, skicka inget utbetalningskort! Det kostar tjugo kronor att ta ut åtta kronor. Jag blir alltså tolv kronor fattigare genom att få tillbaka åtta kronor från er. Snälla, låt bli, jag har nog ansträngd ekonomi som det är. Ta mina pengar och lägg dem i er kaffekassa i stället. Det tjänar vi båda på.

Det är mycket nu.

I går var vi, tillsammans med åttaåringen, sjuåringen och lillhunden, i stugan. Eller var vi det? Något som vi trodde skulle bli en lång och hädelselös tid med tråkiga utejobb och ännu tråkigare innejobb för de små, visade sig bli en färd genom olika världar med skrattet som gemensam reskompis.

Det började direkt när Gideon fick klartecken att frigöra Cassi från kopplet. Tjong! Så var hon i skogen och drog en repa i överljudshastighet så blåbärsris och kottar yrde. Pojkarna skrattade förtjust åt hennes tokerier. Sen fick de nycklarna till förråden och plötsligt fanns där saker som vida överträffade TV-spel och Pokemon. Gissa vad?

När jag stod inne och tvättade fönster såg jag först en svart, liten lurvetuss som hade fällt ner svansen och sprang runt huset i raketfart. Efter henne kom en mycket förvånad trehjuling som inte hade en aning om att den hade så höga hastigheter i sig. På trehjulingen satt sjuåringen och baktill sprang åttaåringen och sköt på. De tjöt av skratt när hunden som de jagade, varvade dem trots att de körde med blixtens hastighet. Nästa gång de passerade satt åttaåringen på den lilla trehjulingen och lillebror sprang och puttade på för glatta livet. Tänk om vi hade föreslagit att de skulle ta ut trehjulingen och köra med den! Hur dissade hade vi inte blivit?

Tyvärr började det regna så sällskapet tvingades avbryta leken och komma in. Jag hade väntat mig "vad ska vi gööööra?" med uttråkade röster men icket så. Helt plötsligt byggdes en arena på golvet, varifrån de utgick. Sen ett högkvarter i den övre våningssängen. Efter en stund hörde jag Alfreds röst i hallen:
- Okej, jag är här. Ge mig koordinaten.
- Behövs inte. Jag är på plats.. svarade Gideon från högkvarteret.
- Jamen om jag springer deras väg, blir jag ju sprängd.
- Nej, jag har ett elområde under min rustning. Det är lugnt.

Från trehjuling till koordinater på mindre än en minut. Jag insåg min mormorbegränsning och fortsatte att tvätta fönster. Mannen var ute och eldade kvarlämnade avverkningsprodukter, helt ovetande om den spänning som rådde inomhus. När han kom in för att få sig något till livs, väste jag: Jag behöver koordinater . . . Efter att i ett par sekunder sett på mig med tvivelaktig blick, sa han:
- Men du sa att du behövde en skruvmejsel . . .

Så går det när man är ute och eldar i stället för att befinna sig i utkanten av händelsernas centrum. För här blir till och med fönstertvätt rolig! Och liite orolig när en flugsmällare i helt rätt passande giftgrön färg, görs om till ett lasersvärd. Tänk om det kommer en fluga. Då har jag bara den resterande fyrkanten att slå med. Tur att de inte kom ihåg vår elektriska getingdödare. Vi har också ett elområde i vår rustning. Mot fienden!

Den lilla dockvagnen som gjordes om till ett stridsfordon, lär behöva tid på sig för återhämtning. Aldrig har den kört över en hög tröskel med en så tung passagerare förut. Men tamme sjutton om inte den också såg ut att ha roligt i sin nya, ihopklämda skepnad.

Två mycket nöjda grabbar åkte hem på eftermiddagen med varsin flugsmällare, den bästa present de kunde få. Tänk om vi hade vetat det i julas . . .

Jag är så stolt, glad och tacksam. Jag har människor som bryr sig om mig. Men ibland får det mig att skämmas.
Ta bara den glada figuren i lila jacka och limegrön keps som kom cyklande på stan sist jag var där. Hon log upp till öronen när hon såg mig och gav mig en stor kram när hon hoppat av cykeln. Sen frågade hon hur det var med mig. Hon frågade mig! Själv har hon haft en stroke som delvis, men förhoppningsvis tillfälligt, förändrat hennes liv. Hon kan inte komma sig till sin älskade sommarstuga för hon får inte köra bil efter stroken och avståndet är alldeles för långt för att ta sig dit med cykel. Hur knäppt är det egentligen? Hon får inte köra en bil med fyra hjul men några restriktioner för att framföra ett tvåhjuligt fordon, som kräver balanssinne, finns inte.
Tur att hon är den människa hon är. Det formligen sprutar känslor omkring henne. Glädje, bus, ilska, sorg, allt i en sfär som omger henne med sprakande livsfärger.
Hon frågar mig hur jag mår.

Det finns en annan "strokekompis" också. Hennes liv har också förändrats. Hon har alltid varit duktig men nu är hon superduktig. Inte bara för att hon pluggar på gamla dar, utan mest för att hon har slutat röka. Stroken tvingade henne. Hon kämpar varje dag mot begäret. Livet har förlorat en tjusning. Att gå ut på balkongen i trettiogradig kyla för att hinna röka fyra bloss innan du fryser ihjäl, brukar jag fråga henne, är det det du saknar? Då skrattar hon. Både för att hon inser hur knäppt det låter men  också för att jag inte kan förstå hur det känns att sakna något så mycket som hon saknar sina cigaretter. Stunderna, smaken, golukten, belöningen.
Nej, det är sant, jag kan inte riktigt förstå. Jag kan inte förstå hur hon orkar ge så mycket av sig själv till andra.
Hon frågar mig hur jag mår.

Den gången jag inte behöver skämmas, är när jag ringer min dotter för att tala om att jag har ont på något nytt ställe, eller ont på ett nytt sätt och hon, efter att ha lyssnat i max två minuter, säger: Ja, ja nog pratat om dig. Nu pratar vi om mig.
Hon får mig att skratta. Hon och alla andra som bryr sig om mig men som visar det på olika sätt.
Jag bryr mig också om människor men jag är så förbaskat l-a-t. Tänker men handlar inte. Tar inte telefonen och slår det där numret som hon eller han har, som jag tänkt på så mycket. Nu skäms jag verkligen.

Att jag skulle tänka men inte handla, protesterar nog mannen emot. Han tycker nog att jag handlar tillräckligt. Utan att tänka.

Röd dag i dag. Klämdag i morron. Yeah, långhelg!! Trodde du ja. Om man, som jag, lever ihop med en som jobbar inom vården, får man aldrig räkna som andra. I stället blir jag helt förvirrad. Blandar ihop dagar, har lördag på måndag och torsdag två gånger i veckan.
Eftersom mannen skulle arbeta i dag och vädret skulle vara dåligt, bestämde jag mig i går för att ha en lång och skön sovmorgon i morse. I ett anfall av övermod och storsinthet lovade jag dock att stiga upp tidigt och skjutsa mannen om det regnade mycket. Nu visar sig ju faktiskt det mesta vara en bedömningsfråga.

Han kom insmygande i morse och frågade med sin mjukaste röst om jag stod fast vid erbjudandet. Självklart, mumlade jag och steg upp. Drog på mig de kläder som var närmast till hands, gick förbi spegeln och hoppade högt! Har du sett Pingvinerna från Madagaskar? Där finns en figur som heter Kung Julian. Han har en spretig hatt, eller frisyr eller vad det nu ska vara, som står hejvilt åt alla håll. Det var honom jag såg i spegeln! Järnspikar så rädd jag blev.

Störtregnet plattar nog till mitt hår, tänkte jag och tackade högre makter för att "alla" andra var lediga denna röda dag och alltså inte ute och kunde se mig i mitt tillstånd. Jag hade kanske gått tre meter innan jag upptäckte att jag inte blev ett dugg blöt av det myckna regnandet. Vaddå regn? Mannen såg lite skuldmedveten ut, men bara lite, och jag sa ingenting. Det är på tidiga morgnar som jag pratar allra minst. Nu var jag ju ändå uppe, ute och relativt vaken så skadan var redan skedd.

På väg tillbaka, med den sköna sängen som mål, ringde mobilen. En kvittrande röst meddelade att det var fotbollscup i dag och att första matchen var klockan åtta. Bara så att jag visste . . .
En snabb dusch, två koppar te och två leverpastejmackor senare satt jag i bilen igen. Tio grader kallare än i går och nu, minsann, ökade nederbörden markant. Många generationer fanns på plats vid fotbollsplanerna, de flesta verkade tacka sin lyckliga stjärna för att de inte hunnit hänga bort vinterkläderna. Pyttesmå spelare ilade omkring i klungor. "Min" spelare såg ut att längta tills det hela var över och han fick köpa lotter i stället. Efter den matchen var det storebrors tur. Han var inte heller i toppform, förutom när pausmusiken spelades. Han har rytmen i blodet, den grabben. Normalt också fotbollsliret. Men i dag var det si och så, som han själv sa.

Stelfrusen men varm i hjärtat, bestämde jag mig för att åka hem - so here I am. Tänk så skönt det kan vara att vara inomhus. Stackars storebror har två matcher kvar. Jag tror att hans mormor lägger sig under filten och läser en deckare. Det är ju ändå röd dag i dag och visst betyder det vilodag? I morron är det . . . ääää . . . ja, en annan dag, kan vara i princip vilken som helst. Jag chansar på fredag för i så fall ska jag på junta och mannen ska få njuta av en favoriträtt som tröst, chorizo och dillstuvad potatis. Gusis, vad jag skämmer bort honom.

Twittrar fåglarna? Messar prästerna? Måste jag lära mig ett nytt tänk?

Förr, när det svenska språket var ett eget språk, fanns det på varje tidning med självaktning ett korrektur. Det hade som uppgift att kontrollera att varje stavelse i tidningen var rättstavad, att varje faktauppgift var väl underbyggd, att alla namn var korrekta, att grammatiken var oklanderlig och så vidare.

I takt med tiden, dataålderns intåg och besparingarnas frammarsch, försvann korrekturläsarna, eller textgranskarna som de började kallas i stället, och självaktningen gömdes i en mörk garderob.
Nu har vi ett skriftspråk som inte skiljer sig från talspråket och som anammar nymodigheter och modetrender som vore de ett måste för att göra sig förstådd.

"Mannen dömdes på tisdag till fängelse för misshandel av X-stad tingsrätt". På tisdag??? Hur vet tidningen det? Är de synska på redaktionen? Och - hur kunde mannen misshandla hela X-stads tingsrätt? Utan att någon ingrep? Det var fegt, tycker jag.

Vart är du? Vart vill du bo? Han glömde vart han hade parkerat bilen. MEN SKA DET VARA SÅ SVÅRT???? Någon trendsättare inom media, utan vidare språkkunskaper, började. Andra följde efter. Nu säger "alla" vart i stället för var. Det börjar bli accepterat! Snart kommer det väl i Svenska Akademiens Ordlista. Och jag ryser.

På tal om det så kollade jag förslagen till nya, accepterade ord i SAOL. Skräppost, var ett. Soffpotatis, ett annat. Men att både sunkig och dissa redan finns med, förvånade mig. Sommarprata är ett nytt verb och det tycker jag är roligt. Jag har faktiskt sommarpratat ett år, i P4, om livets pusselbitar. Att få prata fritt och dessutom välja sin egen musik, vilket innebar Creedence, Eric Clapton, ELO och Björn J:son Lindh, bland annat, var jättekul. Jag antar att det är det som menas med verbet sommarprata. Annars kan jag nog påstå att jag vinterpratar också. För att inte tala om när jag vårpratar, då kan det gå hetsigt till. Inte kan jag låta bli att prata på hösten heller.

SAOL har plockat bort en massa ord också, bland annat närhetsbutik. Fullt förståeligt för hur skulle dagens uppväxande släkte kunna veta vad det är? De har aldrig kunnat gå in i moster Ingrids affär och köpa en tvåöreskola. Nittioelfte, finns inte heller längre. Vad ska jag nu säga när jag om och om igen påpekar skillnaden mellan vart och var? Vart anger riktning, var anger befintlighet. För nittioelfte gången.

Men det värsta, det absolut värsta, är att ordet "språkfördärv" inte längre ska finnas med. Det tycker jag är sunkigt.

Jag har insett att det är Skellefteå AIKs smala lycka att jag aldrig kommer att bli tillfrågad om att ta en plats i styrelsen. Det skulle nämligen bli klubbens snabba ekonomiska undergång och detta beroende på ett stort antal övertaliga spelare.

Aldrig i livet jag skulle låta Hade, Crippe och Antos gå. Att inte förnya ett kontrakt med en omtyckt spelare, skulle vara en omöjlighet för mitt veka samvete. På något sätt skulle jag kämpa för att hitta nya sysselsättningar för dem. Crippe, t ex, skulle passa perfekt som presstalesman för föreningen. Det skulle aldrig innebära några tråkiga standardsvar på tråkiga standardfrågor exempelvis. Han är en gudagåva för hockeyälskare som vet svaren på journalisternas frågor långt innan de har ställt dem. Han går helt utanför mallen. Tack och lov.

Nu lär han fara till Timrå. Katastrof! De har ju redan Jonte Hedström, som är den andre i Sverige som ger svar på tal utan att hemfalla till klyschor eller börja varje svar med: "Nej ... " Det låter ju faktiskt dumt när en spelare får frågan om han är nöjd med sina två mål och tre målgivande pass under matchen och han svarar: "Nej ... det har gått riktigt bra i dag". Så gör inte Jonte eller Crippe.

Nu pågår förhandlingar med Lee Goren utan att jag är inblandad. Annars hade de varit klara nu.

I går åkte vi till stugan och betraktade eländet. Nu när snön, faktiskt, mestadels är försvunnen, har något som gömts under den, kommit fram. I höstas avverkades några träd. Stooora träd. Med många grenar. Stammarna är borta men grenarna ligger kvar. Hovendroven. Jobb, jobb, jobb. Tråkigt och slitsamt. Sen ska det krattas barr, löv, småkvistar och kottar. Och sättas upp nya fågelholkar. De återvändande pippifåglarna är utan bostad just nu och det skrämmer mig. Tänk, om de flyttar ifrån oss bara för att vi är sega och inte har hunnit fixa nya lägenheter åt dem. Tänk, om de flyttar, precis som Hade och Crippe. Och kanske Antos.

HALLÅ! Gubben! Upp och hoppa! Vi ska iväg till stugan och du ska spika upp fågelholkar, trots den isiga blåsten!
Och jag? Jag ska skriva nya kontrakt med sädesärlorna, flugsnapparna och de där gråbruna och de kontrakten ska vara på livstid. De har ju förgyllt alla våra somrar där. Sånt kan man inte bara kasta bort.

Obs! Känsliga läsare varnas. Detta avsnitt kan innehålla inslag av sjuk humor.

Som barn bodde min far i Slut. Hur detta byanamn har tillkommit, vet jag inte riktigt. Det är då inte så att byn ligger vid vägs ände, tvärtom, vägen fortsätter och delar sig i två förgreningar varav den ena går till Klutmarks station och den andra till Orrliden, bland annat.

Det finns två saker värda att uppmärksamma när det gäller Klutmarks station. För det första finns där ingen station och för det andra har Alice Timander ramlat i ett dike där och brutit handen. I rättvisans namn ska jag säga att det har funnits en station i Klutmarks station. En järnvägssådan. Medan persontrafiken ännu existerade och var lönsam. Eller den var förmodligen inte alls lönsam men det struntade man i för då såg man till folks bästa och det bästa var att åka tåg till stan från Röjnoret, Finnfors, Krångfors och andra byar. Sen började man kolla på lönsamhet och då drogs persontrafiken in på järnvägen så att folk kunde köra bil till stan i stället. En och en. I stället för att umgås på tåget. Miljön brydde man sig inte så mycket om. Den fick framtida generationer fixa.

Men nu var det ju Slut jag skulle skriva om. Den byaskylten är välfotograferad. Jag hoppas att byssborna i de fem-sex husen är stolta över att bo där. Värre var det väl för invånarna i Kräkångersnoret. Den platsen fick faktiskt byta namn till Södra Lövsele. Jag kan förstå varför.

På kyrkogården här i stan finns en gravsten där det står "(Förnamn) Westerman - Slut".  Ja, tydligen.

Ortsnamn är spännande. De är en del av huvudattraktionerna på våra bilresor genom Sverige. Just nu håller jag på att undersöka eventuella resrutter och ramlar då över en massa konstigheter. En del väcker nyfikenhet, andra stryker jag direkt från resplanen. Till Kusbölehelvetet eller Skitåsen ska vi inte! Njutånger ligger inte heller i topp på besökslistan. Men att åka till London, Danmark eller Hålland utan att lämna Sveriges gränser, det låter som en kanonidé.

Det finns en by som är berömd för sin loppis. Folk vallfärdar dit på sommaren. Den byn heter Hej. Det byanamnet måste, utan konkurrens, vara det mest omnämnda i Sveriges historia. Men säkerligen ett elände för människor boende i trakten som får frågan om var de bor. Här i ett fiktivt telefonsamtal:
- Hej
- Ääähum, ja, hej men jag frågade var du bor?
- Hej
- Vi har redan hälsat flera gånger. Vill du inte tala om var du bor?
- Jag säger ju det, i Hej
- Va? Heter stället Hej?
- Ja, så du fattar till slut. Var bor du själv?
- Slut
- Jaha. Ja, hej då. (Oartig typ den där)
- (Men det var då en oartig typ den där)


Hej!
Slut.

Jag har satt mig på avvänjning!
Så fort jag får ett mejl från Bokus, tar jag bort det. Oläst. Det skär i hjärtat men jag vet att jag måste. Inga fler bokinköp innan jag har läst alla nya jag har i bokhyllan! Men som de flesta slavar under sina laster, har jag en reserv - utifall att. Underst i en pappershög vid datorn har jag skrivit upp tre boktitlar som jag skulle kunna beställa, utan att läsa mejlen om nyutgivna frestelser. Om abstinensen blir för svår. Det känns tryggt.

Så är det det där med 112.
112 - på liv och död.
112 - luftens hjältar.

Klockan 18 går gamla avsnitt i repris på 4:an. Klockan 20 går nya avsnitt på 7:an. Och på söndagar körs veckans avsnitt på 7:an i repris mellan 14 och 16.

Jag har försökt se allt! Vill inte vara utan mina kompisar i helikoptern, ambulansen, brandbilen eller på sjukhuset. De personifierar, för mig, det allra bästa i den mänskliga naturen. Sån vill jag också vara! Men jag är flygrädd. Har fotfobi. Skulle aldrig kunna göra konstgjord andning på en främling - kräsmagad. Bacillskräcken sätter också ett hinder. Om jag träffar någon som lider av, exempelvis, malaria så får jag också genast malaria.

Som brandman skulle jag också vara värdelös. Det där med rökdykning skulle inte vara min grej. Kanske beror det på min cellskräck? Att dessutom komma till trafikolyckor först av alla, skulle ge mig panikkänslor och jag skulle förmodligen tuta och köra förbi i hög fart.

Och poliser sen. Hur mycket elände får de inte se och uppleva? Hur mycket skäll, spott och spe får de som enda tack? Hur mycket tålamod måste de inte besitta för att kunna prata lugnt med fulla och otrevliga knäppskallar? Där faller jag genast genom lämplighetsfiltret.

Nu är det länge sedan Magnus från Gävle var med. Han ser råhård ut men har det härligaste skratt man kan tänka sig och det använder han, säkert omedvetet, för att avväpna bråkstakar. Han är ordentligt sträng när det behövs men jättesjysst för det mesta. Min idol. En av dom.

Ibland flyger luftens hjältar över vårt hustak. Då vinkar jag till mina polare i samhörighet. Två gånger har de kommit in för landning från ett annat håll än det vanliga, på kvällen då jag har suttit i vår TV-soffa, och då har en stark strålkastare lyst in genom fönstret och träffat mig som en spotlight på en världskändis. Det gör mig delaktig i deras arbete, känner jag.

Men nu försöker jag trappa ner. Får inte binda upp mig så hårt eftersom jag inser att TV-tablåerna kommer att ändras över sommaren och då jag för övrigt ändå bara har tänkt se fotbolls-EM, inget annat. Men för säkerhets skull ska jag gömma några avsnitt i Boxern. Bara som en trygghet. Utifall att.

Undrar om 3:an kör sitt "Sjukhuset" hela sommaren? Måste kolla.

Rapport från Nordpolen den 7 maj i nådens år 2012.

Utsikt åt väster: Grannen sitter på balkongen, endast iförd bh. Nedre delen av klädseln är okänd på grund av, eller tack vare, ett staket. Solen gassar från en molnfri himmel.

Utsikt åt söder: Gräsmatta full med gamla löv och kvistar. Små ulltussar till moln på himlen.

Utsikt åt norr: Stora snödrivor under köksfönstret. Grannen har planterat penséer, som fortfarande hukar sig i rädsla och frossbrytningar sedan snöstormen i lördags. Rönnarnas knoppar sväller. En avblåst flaggstång vilar sig i grenverket hos en björk. Grå moln syns i fjärran.

Mot öster har vi inget fönster så där kan det vara vad som helst.

Termometern visar 11,2 grader. PLUS!

Lördagen den 5 maj i nådens år 2012 går till historien. Inte bara för att vi åt jättegod mat på restaurang. Inte bara för att portionerna var så väl tilltagna att Lorentz "inte fick ner en bloddroppe mer". Han gillar blodiga biffar, ifall du undrar. Nej, det var som vanligt vädret som blev det stora samtalsämnet. Åtminstone i början av kvällen. Sen blev det mer och mer surrigt i en blandning av hockey, älgjakt, hemtjänst, antal sovtimmar, barnbarn . . . Herremin, det låter som om vi befann oss på ett ädreboende, när jag nu blickar tillbaka. Var var musiken? Var var dansen? Var var röjet? Har vi verkligen blivit så gamla? Nej, det måste ha varit en tillfällig svacka. Vänta bara till R har fått sin hörapparat. Då blir det livat igen!

Alltså, vädret. Under dagen blåste det småspik och den regnblandade snön gjorde oss genomvåta om vi så bara tittade ut genom fönstret. Det stängda, alltså. Mot kvällen blev det mer och mer vitt i luften men, som vi sa, "den lägger sig aldrig på marken". Snön, alltså. Vid 22-tiden föll lapphandskar stora som lovikkavantar. Marken blev vit. När våra vänner åkte hem, vid halv ettiden, var det full vinter. Jag kröp ner under täcket och svor på att jag aldrig skulle stiga upp mer.

Vid sextiden steg jag upp. Nödd och tvungen. I ett anfall av självdestruktivitet, vickade jag upp persiennen. Vitt, vitt, vitt. Det var så vitt att det gjorde ont i ögonen. Och själen. Jag kröp ner i sängen igen och svor på att jag aldrig skulle stiga upp igen. Tjugo över nio steg jag upp. Te och leverpastejmackor, you know. Deras dragningskraft är starkare än jordens.

Nu smäller det och exploderar överallt, det är fullt krig. Vintern slåss för sin överlevnad mot en ung och, förhoppningsvis, myckt starkare vår. När kriget är över, om max en vecka, står sommaren där som segrare! När två slåss, vinner den tredje. Men jag lär mig aldrig. Jag tror varje år att vintern ska vinna fastän den hittills aldrig gjort det. Alla eventuella liknelser med Skellefteå AIK undanbedes för vi vann 1978. Och 2013. Och yr.no säger att det ska vara 19 grader i slutet av nästa vecka.

Här händer det saker!
I går var jag till Miami i två timmar, softade i solen, drack paraplydrink och njöt. Sen kom jag hem, varm och trött. Då ringde telefonen och kusin Eva sa piggt: Vill ni ha hämtning? Tjugotvå frågetecken hann samlas i hjärnan med tanke på att de hade bjudit hem oss nästa fredag, så jag svarade, med strängare röst än jag hade tänkt, "Vad pratar du om?".

- Maten är klar och huset är städat, svarade hon glatt.
På något sätt lyckades jag få henne att stanna upp och tänka till, möjligen beroende på min tystnad som hon inte är van vid.
- För visst är det i dag vi har bjudit er? sa hon lite försiktigt.
Jag skrattade gott och rått. En dusch och sen iväg till dukat bord, ja, det skulle sitta fint, insåg jag, så vi tackade ja till både hämtning och middag en vecka tidigare än beräknat.

Så - både Miami och Skellefteå södra på en och samma dag. Inte illa.

Illa är dock bara förnamnet på hur det är i dag. Nu är vi på Nordpolen nämligen. Snön faller vit, det mesta liknar skit, himlen är surt grå, gräset får ett täcke ovanpå, vita är alla bilar, som i modden ilar, flingor faller som sjok ena minuten, för att i nästa blåsas runt knuten, grannen tvättar fönster och byter gardiner, jo, passa på nu när inte solen skiner (obs ironi - men det förstod ni), jag vill ha sommar med kräm i - jag tror jag åker tillbaka till Majämi . . .

Jag kanske måste förklara det där med Miami, förresten. Vi firade ett födelsedagsbarn (ja, barn och barn ...) med att hyra in oss på ett ställe med relaxrum och ett solrum där man får välja mellan att vara i Miami, på Maldiverna eller Bali. Vi skippade kvällssolen, som ingick i Maldiverna, och morgonsolen på Bali och kastade oss rakt ut i hetluften i Miami. 33 grader och strålande sol! Ibland var vi tvungna att uppöka skugga och svalkande parasolldrinkar.
I kväll fortsätter firandet med restaurangbesök och efterfest. I två graders värme och snöglopp. Den femte maj.

År 1976 snöade det den 29:de maj. År 1972 snöade det den 8 juni. Vi hade korts, stretchstövlar och t-shirt på skolavslutningen och höll på att frysa ihjäl. Men det blev sommar både -76 och -72. Antagligen blir det sommar i år också. Men vår? Nä, den är bara att glömma, den hinns inte med. Det kan bli Nordpolen i dag - Miami i morron. Fast - jag åker hellre till Selsfors och ser om det finns några musöron. På björkarna alltså. De andra vill jag helst slippa se.