saltatochkryddat

I USA ödelägger naturkrafterna människoliv, byggnader och infrastruktur. Medan vi var nära att förlora mot Växjö.

 

I Malå sladdade en bilist in i en grupp människor på väg till pizzerian. En pojke dog och många skadades. Medan vi hade störningar på TV-sändningen från La ligamatchen.

 

Och VARFÖR kan inte Norranfolket lära sig att den tisdag som har varit, skrivs "på tisdagen" medan den kommande benämns "på tisdag"?? Upprörande! Skandal!

 

Vad då proportioner?

 

Jag känner mig liten som en lus. I min värld är en hackande TV-ruta ett problem. I min värld upprörs jag över att kungen vill ha ökat apanage inför nästa år, trots en privat förmögenhet på över 130 miljoner. I min värld är en värkande arm en begränsning av mitt liv. För jag lever ju i min värld.

 

I min värld hittar jag inga gardiner som passar i köket. Det stör mig jättemycket. I min värld blev jag generad - men glad - när jag köpte en ljusmanschett som heter Ernst. Glad för att den är så himla fin, generad eftersom jag i princip dissar allt som barfota-Ernst gör. Nu inbillar jag ju mig att det är en helt annan Ernst som har designat min ljusmanschett, det blir liksom mer rättfärdigt att glädjas över den då. I min värld.

 

Jag kan inte se när ett djur dödar ett annat djur. Men jag ser nyheterna på TV.

En gång såg jag när en skata jagade en småfågel och hackade på den med sin stora näbb. Till slut satte den klorna i den lilla fågelkroppen och började äta upp den - medan den fortfarande levde. Jag mådde fruktansvärt illa samtidigt som jag fick tårar i ögonen. Efter det har jag hatat skator. Varenda en.

"Ja, men det är naturens gång", säger någon. Jaga eller jagas. Äta eller ätas.

 

Vad då, är det naturens gång, det som sker i USA just nu? Eller att människor i tusental flyr från ett never ending- krig i Syrien och tvingas bosätta sig i flyktingläger där de fryser, svälter och drabbas av sjukdomar?

Och att jag inte hittar några köksgardiner.

Anna Karena Berglund. Det var vad jag ville heta när jag var i tonåren. Revolternas revolt. Var förnamnen kom ifrån, vet jag inte. Min farfar hette Berglund i efternamn men viktigare var nog ändå Axel Berglund, min farfarsfar. Inte för att jag träffat honom, därtill är jag alldeles för ung, men min fars berättelser om honom, fick mig att älska gubben. Busig och olydig som få, även som gammal, och trots det, strängt religiös lekmannapredikant.

 

I dag döps inte barn efter släktingar. Jo, kanske som andra eller tredje namn medan tilltalsnamnet är långt ifrån givet. Det ska vara ovanligt, kanske influerat av musik- eller filmvärlden och det ska passa till personen i fråga. Därför är jag glad för att min mors namnförslag på mig, Maude, blev bestämt och inte min fars, som var Inga-lill. Jag hade aldrig blivit någon Inga-lill.

 

Nu döps husdjuren till människonamn, vilket jag reagerar mot. Inte bara på grund av den kinesiska nakenhunden som heter Maud och som får mig att bli en väldigt lydig person så fort Maud och hennes husse är i närheten. Jag har svårt att fatta att hans kommandoord inte gäller mig, så jag sitter, stannar, går och kissar på befallning. Jag också.

Nej, jag tycker att man ska höra att det är ett djur man pratar om - eller med - och att inte kvarterets alla barn, hundar, katter och, det knäppaste av allt, tikar kommer rusande när någon ropar "Börje, kom hem nu!". Men så kan det bli.

 

En person i min omgivning som i många år hade ett tjugotal draghundar, fick naturligtvis namnproblem varje gång flocken förnyades. De där tuffa, urstarka namnen på de vargliknande hundarna höll ju för de första två-tre omgångarna men sen blev det svårare. Men han fortsatte att hålla sig till teman så ett tag hette hundarna som halstabletter: Läkerol, Emser, Tulo, Figaro och så vidare. Tja, inte hade jag samma respekt för dem som för Shogun, det kan jag ju bara säga.

 

En annan, i samma bransch, löste problemet med att döpa alla sina hundar till ett och samma namn. Det tyckte jag var vansinnigt roligt.

 

Så - om jag vore ung i dag och skulle vänta barn, då skulle det nog få heta Pluto, om det blev en pojke, och Tussi om det blev en flicka. Med Berglund som efternamn.

När jag var liten var jag allergisk mot jordgubbar. Intressant, va? Nä, men det kommer mer.

Från cirka sex års ålder blev jag toksjuk om jag så bara åt en enda jordgubbe, feber, muskelvärk och kräkningar.

 

När jag hade fött mitt första barn, provade jag att äta en halv jordgubbe igen. Det gick! Från och med den dagen har jag kunnat äta hur mycket jordgubbar jag vill. Hur gick det till?

 

Jag var oerhört plågad av myggbett också. De djävulens blodsugare älskade mig och jag hade stora blaffor överallt som kliade nåt hemskt. När jag hade fött mitt andra barn, skydde myggen mig som pesten. Hur gick nu det till?

 

En stor och ståtlig man, som jag känner, hade en mycket kännbar så kallad hösnuva. En dag blev han sjuk och åkte in på lasarettet. Där konstaterade man att hans blindtarm var inflammerad och gjorde processen kort med den. Puts väck, bara. Och vad blev följden? Jo, hösnuvan försvann. Totalt. Hur gick det till då?

 

Nu för tiden är det mer regel än undantag bland barn med allergier av olika slag. Mjölk-, mjölksocker-, gluten-, husdjurs-, mögel- ja, det finns nästan obegränsat med allergier. Mer och mindre allvarliga.

En, för mig, hittills okänd variant, fick jag höra talas om härom dagen.

 

Storebror har efter tester påvisat någon sorts överkänslighet men de har inte kommit fram till vad han reagerar på.

- Det är nåt mer än elefanter, informerade hans lillebror sakkunnigt.

Antagligen. De har nämligen inte så många av den sorten vare sig hemma eller på skolan.

- Vad tror du själv att du är allergisk mot, frågade jag tredjeklassaren.

- Matte, svarade han utan någon längre betänktetid.

- Jag är också allergisk mot matte, avbröt lillebror.

- Jaså, på vilket sätt då, frågade jag.

- Jag blir så torr, sa han övertygande.

 

Nu förstår jag att jag själv har lidit av matteöverkänslighet hela livet utan att förstå det. Inte för att jag har fått snuva eller torra kinder, utan det har mest visat sig som hjärnsläpp med åtföljande andnöd. X och Y och logaritmer och pi. Pythagoras hit och ekvationer dit. Jag känner direkt hur det sväller igen i halsen . . .

Jaha, prinsessan Madeleine har förlovat sig. Ursäkta men jag kunde inte bry mig mindre. Jag har nämligen varit på en mycket mer betydelsefull bemärkelsedag, just i dag, den 25 oktober, dagen då kungahuset kom i skymundan.

 

Mitt äldsta barnbarn fyller nio år i dag. Det är stort. Och han har ett leende som förvandlar grus till guld. Som smälter is. Som gör mig unik. Jag är hans mormor. Du förstår väl att en kunglig förlovning inte bekommer mig ett dugg.

Alla fyra var samlade kring tårtan, två syskonpar, tillika fyra kusiner. Alla med så olika personligheter. Vi tar dem i kronologisk ordning:

Gideon. Sitt gärna och berätta någonting för honom och tro att bara för att hans ögon är fästa vid dig, så lyssnar han. Bli inte överraskad när han mitt i alltihop säger: Du vet, i Zelda, när man sitter i buren, nu vet jag hur man kan ta sig ut.

Alfred. Världens enda sjuåring som är tonåring. Förutom att han kramas gärna.

Arwen. Min prinsessa och kompis. Vi pratar om saker som inte killar förstår. Mode och nagellack till exempel.

Mio. Traktorer och Star Wars. Behöver jag säga mer? Utseendet efter mamma, det ena intresset efter morfar och det andra är genetiskt betingat. Gissa vilket som är vilket.

 

Jag är lyckligt lottad att få ha en liten bonus-Molly också, på ett år och åtta månader. Hon är generös nog att slösa sin charm på alla och klok nog att få det att se ut som om man är den enda utvalda.

 

Att på samma dag som barn och barnbarn värmer upp ens hjärta farligt nära brännpunkten, köra den så kallade "gravrundan", det vill säga smycka nära och käras gravar inför Allhelgona, det får mig att känna mig som att jag är i mitten. För gammal för mycket och definitivt för ung för något annat. Egentligen ganska privilegierad. Jag gör som jag vill, har väldigt lite ansvar för andra människor, väljer och väljer bort som jag behagar. Det är faktiskt så att medelåldern är en helt fantastisk ålder!  Den andas frihet.

 

Men jag borde börja äta D-vitamin, säger dottern. Okej då, det ska jag göra. Bara för att du bryr dig.

Undrar om Madeleine har sagt det till Silvia. Eller de kanske har ett helt annat förhållande. Vad vet jag? Inte annat än att jag är tacksam över det sms jag fick för bra många år sen, och som jag har sparat, där det stod: Vill bara meddela att din dotter har förlovat sig och att vi inte vill bli störda. :-)

Silvia kunde inte ha blivit lyckligare.

 

 

 

 

I dag har jag fått årets första julklappsönskelista med en tillhörande längtanssuck: Ååå, vad jag längtar till jul!

Det är Arwen, sex år, som har börjat plita ner sina önskningar. Längst upp står "väckarklocka". Det tror jag att jag aldrig har önskat mig.

Lillebror Mio framförde en muntlig lista som mest innehöll lasersvärd.

 

I morron fyller Gideon nio år. Han önskar sig enbart pengar. Så snabbt går det ibland att bli stor. Men än så länge vill han i alla fall ha hembakta kakor på sin födelsedag. I år får jag själv välja vilken sort. Annat är det med Alfred. "Du vet vad jag vill ha, va, mormor?". Absolut. Dubbla knäckflarn med chokladkräm mellan. I april.

 

Min egen mor gjorde alltid en måntårta till mig när jag fyllde år. En nöt- och mandeltårta med smörkräm och "pennväss" på, som Annie trodde att det var när hon var liten. I själva verket var det flagad choklad. Mycket godare än pennväss.

 

Men åter till julen. Den är redan här, vill jag bara meddela. I år sträcker den sig från och med 15 oktober till och med den 25 december, då semlan gör sitt intåg. Den härskar fram till i början av februari, då den slås ut av geléhjärtat som kulminerar tillsammans med rosor i stora fång den 14 februari. Sen brukar en eller två veckor av extrapris på överblivna hjärtan råda.

 

Just nu kolliderar julens alla attribut med muggar och sockar med texten "Världens bästa pappa" på. Men nog finns väl även "Världens bästa bonuspappa", "Världens bästa extrapappa", "Världens bästa plastpappa"? Om inte, blir jag förvånad. Det brukar inte finnas någon hejd på uppfinningsrikedomen när det gäller att tillverka prylar som vi får dåligt samvete av att inte köpa.

 

Jag tycker faktiskt att det är lite knas att börja med julen innan vi ens gått över till vintertid. Rättare sagt; jag tycker det är mycket knas. Men vem bryr sig om vad jag tycker?

Listor däremot, tillverkade av barnbarns önskningar, det är min favoritläsning, vilken årstid det än är. De säger så mycket. Mycket mer än bara de ord som står skrivna.

Are you pig and cry?

Yes, it bangs and walks.

 

I min alltmer desperata jakt på, av mig själv, eventuellt gömda och glömda guldsmycken, kom jag i dag till lådan med stort E. Som i Egotripp. Den är stor den. Och tung.

Där finns de flesta av mina publicerade alster, där finns också resedagböcker från alla mina resor runt hela världen, det vill säga en från Skottland och en från Kreta. De andra resorna är inte dokumenterade, av någon anledning. Jag har också läst vykort och skrattat, små lappar som jag hittade på mitt skrivbord när jag jobbade på Norran, många var undertecknade "din älskvärda dotter". Sånt måste man ju spara.

 

Så hittade jag också en pärm med journalgrodor, skyltar med syftningsfel, ursäkter till försäkringsbolag och en helt fantastisk sida med svengelska. Det påminde mig om någon som jag känner och som en gång i tiden var på besök hos en familj i England där han blev bjuden på fisk. För att förekomma, inledde han med: "When I eat fish, I put the legs on the table" . . .

Undrar om den engelska värdfamiljen vågade skratta så högt och brutalt som jag gjorde när jag fick det berättat för mig? Bones, för sjutton, fiskben heter bones!!

Då blev jag också påmind om den svenska tjejen som vi träffade på Kreta och som hade begått det klassiska klavertrampet när någon hade frågat henne om vilket yrke hon hade. "I´m a cock in Sweden". Jag tror att de fick svårt att riktigt förstå vad hon arbetade med hemma i Sverige..

 

Journalgrodorna är vansinnigt underhållande - om man, som jag, har sjuk humor. "Uppjagad man som håller huvudet i vänster hand". Eller vad sägs om "Under en semestervistelse i USA som varade från mitten av februari tills för några dagar sedan då pat och hans hustru tillsammans med deras dotter och hennes man och deras barn + en syster till dottern och en mormor till dotterns man, så har det definitivt skurit sig mellan pat och dotterns man". Jag undrar om det var en skärskada de sökte för???

Då är det ju en baggis, det som står i min journal: "Ramlat från en ölback i platåskor". Dessutom är det en grov förvanskning av olycksförloppet.

 

Mina guldsmycken är fortfarande borta. Men jag har jätteroligt medan jag letar efter dem. Jag är inte ens säker på att jag har gömt dem och om jag har gjort det; hur tänkte jag då? Frågor utan svar. Men jag fortsätter min genomgång av lådan med stort E. Jag sitter där och bredvid mig finns en skylt där det står "Ingen parkering förbjuden". Jamen då så.

 

Du som inte gillar hockey, blunda från och med nu! Jag säger till när du kan öppna ögonen igen. 

 

I dag har den släppts, Skellefteå AIKs nya "kampsång". Den fastnar direkt! Videon är jättemysig. Spelare i omklädningsrummet, spelare på plan och spelare i avbytarbåset. Men det som hände i avbytarbåset i går, fick de ju av naturliga skäl inte med. Oscar Möller pussade Bud Holloway på visiret efter det att han - äntligen - gjort mål. Jag blev kär.

Det finns med en sekvens från bänken i videon med just de två polarna men där klappar Oscar Bud på hjälmen och bara det är ju ett hjärtslag extra. Det är omöjligt att inte vara förälskad i SAIK!

I går spelade Bud Holloway så fantastiskt, mycket beroende på att hans "mum and dad are i stan", som han sa i intervju efter matchen. Lämna aldrig stan, Mr and Mrs Holloway! Nu väntar jag bara på att Bellemare ska bli helt återställd och komma tillbaka. Det kan inte bli mer perfekt än så.

 

Okej, nu kan du titta igen. Men nu ska det handla om städning. Se där, vad du får stå ut med när du inte gillar hockey.

Jag har haft roligt i smyg åt en granne som städar ofta. Rätt som det är, öppnas hans balkongdörr en liten glipa och en mångfärgad dammvippa sticker ut. Den blir omskakad en bra stund. Sen stängs dörren och det är bara min fantasi som kan fortsätta att följa honom i hans veckostädning. Eller tvågångeriveckanstädning. Men egentligen struntar jag i resten, det är dammvippan som jag har fallit för. I dag kände jag mig tvingad att ta reda på hur funktionell den i själva verket är. Vi har haft en hängande i städskrubben sedan länge. Jag tror att jag har vunnit den någonstans. Nu har den kommit ut ur garderoben!

Vilken pärla. Vi hade jättekul, den och jag. Vi schwischade på lampor, hyllor, böcker och tavlor. Fort gick det och dammet försvann. Eller, rättare sagt, bytte plats. För någonstans måste det ju ta vägen men det lär jag väl upptäcka så småningom. Kanske fångade dammsugaren upp några flyende partiklar i alla fall.

 

Så, jo, du mamma lilla, än en gång har jag "fuskstädat", vilket i dina ögon är all städning när man inte knäskurar golven. Och du får förlåta men jag kommer alltid att fortsätta fuskstäda, speciellt nu när jag har fått en ny, rolig kompis. Länge leve dammvippan!

 

Ps. Fick just en pling på Skypen. Det var Affe som ville meddela att om han hade satt ut en skylt med "Stör ej" så gällde det inte släkten. Jag kommer att le resten av dagen.

Vi pratar mycket, min frissa och jag. Det är resor (Gun-Marie), barnbarn (jag), trädgård, nya fröer som ger svarta blommor, spindlar, ja, i princip vad som helst. Som dessutom alla andra i salongen får höra, vare sig de vill eller inte. Men - i förrgår hade vi hemlisar för oss och viskade så tyst vi bara kunde.

 

Om någon skulle ha kunnat urskilja nåt enstaka ord, hade de förmodligen hört "appar", "instagram", "trådlöst nätverk" och "jag kommer inte ihåg vad det heter men". Vi pratade om sånt som vi inte begriper och sånt som vi inte vill att andra ska veta att vi inte begriper. Därav viskandet.

Så har det blivit. Man snappar upp ett ord här och ett annat där men har dålig koll på vad de står för. Det vill man ju inte skylta med. G-M hade hört att bloggar är ute. Nu skulle det vara, ja, vad hette det nu då? Instagram, försökte jag med. Nej, nej, sa hon, inte det, det här är nåt helt annat.

 

Okej, jag struntar i om bloggar är ute. Det behov jag har av att yttra mig om saker och ting, ryms inte på, exempelvis, twitter. Ta bara rabattkuponger. Nu har jag fått dem på hjärnan och för att klargöra min ståndpunkt, behövs ordentligt med utrymme. Jag är så less på dem!

I går kom en pytte-, pytteliten kupong från Ica Kvantum med 5 procents rabatt på storköp. Det kom också en stooor kupong, i A5-format, från Ica Maxi med 5 procents rabatt på storköp. Dessutom kom Icas tidning Buffé med en värdecheck på 25 kronor och rabatter på "varor du brukar köpa". Vad då storebror ser dig? Jag tycker det är olustigt när jag får 20 procent rabatt på citronsås till lax, till exempel. En sån gör man väl själv hur enkelt som helst. Om jag då råkar ha köpt en förpackning en, eller kanske två gånger, ska det nödvändigtvis basuneras ut med den underförstådda pekpinnen att jag är en lat husmor? Eller riven ost? Jag brukar faktiskt riva ostkanter och frysa ner men, tja, ibland så . . . Men till det och att jag "brukar köpa" är väl ändå steget långt? Inse skämsfaktorn i erbjudandena.

Min kompis får alltid 20 procent rabatt på Tutti Frutti tablettaskar vid köp av två stycken . . .

 

Skippa alla rabattkuponger, som säkert kostar massor i produktionskostnader, och sänk priserna rakt av i stället! Och kära Kapp-Ahl, era kuponger på 25 procent på ett dam-, ett herr- och ett barnplagg, är ingen överraskning. Går det två dagar efter utgånget datum innan de nya anländer? Året om. Sänk priserna, för sjutton! Det har ni råd med om ni skippar administrationen kring era fantastiska erbjudanden.

 

Jag avskyr rabattkuponger men de ligger i  min plånbok. Förutom Ica-Maxis femprocentare. Den ryms inte. Det vill till att man har en stor väska. Få se nu, Åhléns klubbkort, har jag inte tio procent på väskor där? . . .

Judy Garland, hon befann sig nånstans ovanför regnbågen hon. Maude Westerman, hon har befunnit sig i regnbågen hon. Det var en annorlunda, men angenäm, upplevelse.

 

Jag fick gå in i en jättestor glob, som i princip fyllde ett helt rum. På golvet fanns sköna madrasser och ett helt moln med dunkuddar att luta sig mot. Där låg jag, med öppna ögon, och såg regnbågens färger fylla hela utrymmet. Övergången från en färg till nästa skedde mjukt och vilsamt. Det var absolut tyst. När den röda färgen tog över, såg jag inte ens mina ben, allt blev intensivt rött, det kändes som om jag badade i färg. En spännande och skön känsla.

 

Det var hos min fantastiska vän Monika, som jag fick besöka regnbågen. Jag tror på fullt allvar att färger har stor betydelse i vår tillvaro, varför skulle de annars finnas? Om jag klär mig i blått, till exempel, vet jag att jag går med nedsjunkna axlar och har svårt att hålla huvudet högt. Varför? Om jag klär mig i rött, är jag väldigt obekväm, helt utan självförtroende. Men - järnspikar om jag har lila eller svart! Här kommer jag! Orange blir en busig färg på mig, jag har svårt att ta mig själv på allvar. Så någonting gör ju färgerna med ens personlighet. Eller har jag fel?

 

Just nu är vitt det värsta jag vet. Vitt är inte en färg, det är ett tillstånd. Och det tillståndet råder utomhus just nu. Regnets droppar, som varit helt färglösa, har övergått till vitt. Inte så att de lägger sig som ett täcke på marken, inte än, med det räcker att se dem i luften för att jag ska bli låg. Jag vet ju vad som väntar.

 

I går var det däremot gult och orange i farten. Jag körde efter en bil med släp och tyckte nog att det blåste löv på min bil mer än vanligt om hösten. Joho! Den föraren hade förmodligen krattat tomten och lastat allt på släpet i avsikt att köra bort högen till någon annan plats. Hallå! Förstagångskrattare? Hur snopen blev du när du kom fram och upptäckte att släpet var tomt? Hokus pokus bara så där.

Medan jag kom hem med en kamouflerad stridsvagn. Dock inte på stridshumör. Jag hade ju lila jacka och halsduk, vetja.

Fantastiskt!

Flera timmar tillsammans med Beatles i går kväll var en höjdare. Minnen som kom fram, nostalgi av bästa sort, låttexter som bara fanns där, allt var ett lyckopiller. Men, det är klart, det fick mig ju också att inse att tiden går och att jag har förändrats. Jag! Min stora kärlek, Paul Mc Cartney, skulle inte ha en chans i dag. Nu skulle jag definitivt välja en annan. Jag säger bara: Ringo Starr. Vilken kille! Precis så rätt fulsnygg att han är helläcker. En man som inte glömt bort hur det är att vara en vanlig människa, som kan gråta inför en kamera när han minns George Harrisons sista ord till honom. En karl med glimten i ögat och skön humor.

 

Okej, kusin Eva, jag erkänner att du hade rätt. Du valde honom från första början medan jag föll för den sockersöta Paul. Hur kunde jag? Förmodligen såg jag bara till hans fantastiska musikaliska begåvning och de låtar som han skulle komma att göra. Eller hur?

Och George, djupingen som höll sig i bakgrunden. Vilka låtar har inte han gjort! Jisses.

John, rebellen, den provokativa retstickan som dräpte sin omgivning med repliker. Vilken genialitet. Imagine.

 

Det som tidigare var en självklar sanning, kan i dag bli starkt ifrågasatt. Ta, till exempel, alla vidskepligheter som förr klamrade sig fast vid människors tyngda axlar. Eller gamla talesätt som styrde vardagen. Jag kom att tänka på det när jag räknade blåsorna som jag har på tungan, en mitt på, två till vänster och två till höger. Det sas att om man fick en blåsa på exempelvis högra sidan av tungan, skulle man se vem som befann sig på ens högra sida och då få veta vem som talade illa om en.

Alltså, var jag än går, sitter eller står, har jag tungblåsor åt alla håll just nu. Slutsatsen måste bli att alla människor runt omkring pratar skit om mig! Jag drar ner mina ögonbryn och tittar misstänksamt på alla. Jaha, och vad har du att säga då? Baktalare där!

 

Skoja ba. Jag tror inte på gamla talesätt. Det har kliat i min handflata tillräckligt många gånger, utan att jag har vunnit pengar. Jag har tappat gafflar och knivar på golvet, utan att det har kommit någon kvinna (gaffel) eller man (kniv) på besök. Allt guld har inte kommit tillbaka till ägaren. Och gammal kärlek kan verkligen rosta. Nåt så in i bomben. Paul Mc Cartney. Totalt sönderrostad.

 

Men av ostkrokar får man blåsor på tungan. Det är sant.

I går blev jag riktigt förskräckt! Jag såg aftontidningarnas löpsedlar och förstasidor: Deckarförfattaren Mari Jungstedt skiljer sig. Stora, svarta krigsrubriker.

Det var inte den förestående skilsmässan som gjorde mig förskräckt, utan just det att så kallade seriösa nyhetstidningar tyckte att det var en så stor nyhet att den slog ut allt annat. Men var går gränsen? Om det hade varit Se&Hör, kunde jag möjligtvis ha förstått prioriteringen. Om Mari Jungstedt, deckarförfattare som hon är, hade giftmördat sin man, kunde jag ha begripit. Men nu fattar jag ingenting.

 

Det leder mig osökt in på ämnet skvaller. Vi hade en diskussion, min dotter och jag. Hon tycker att allt prat om andra människor är skvaller, förutom om man diskuterar deltagare i nåt TV-program. Jag menar att det är skillnad på skvaller och information. Om, exempelvis, ett föräldrapar till någon av ens barns kompisar från förr har skilt sig, då tycker jag att det är en information som jag borde få, för att undvika att jag gör bort mig när jag stöter på någon av dem på stan. Typ. Nej, det är skvaller, anser både min son och min dotter.

Jag brukar informera dem om vissa saker som har hänt, bara för att de ska veta om. De är inte det minsta tacksamma. "Jaså", säger sonen med en röst som dryper av ointresse men som han ändå med minimal ansträngning försöker dölja. "Jag vill inte veta", säger dottern rakt ut, eller "intresseklubben noterar" och då förstår jag precis. Hon har ett arbete med strikt tystnadsplikt men jag har försökt tala om för henne att det inte gäller hennes privatliv. Det har hon anammat såtillvida att, när jag har pratat om mig själv en halv minut, avbryter hon mig med "nog pratat om dig, nu pratar vi om mig". Men tro inte att det innefattar nånting annat än henne själv och barnen. Möjligtvis också maken om han har sagt eller gjort nånting roligt. Allt annat är skvaller.

 

Visst kan man tycka att de är hedervärda, mina barn. Men jag får nog erkänna att de är liiite tråkiga. Jag undrar hur löpsedlarna och förstasidorna på en tidning, som de var ansvariga utgivare för, skulle se ut?

"Laxbeståndet i Östersjön minskar" - skvaller?

"Gamla husvagnar ofta mögelskadade" - skvaller?

"Trätrallar ersätter ny farstubro" - skvaller?

"Nya rön: Popcorn onyttig frukost" - skvaller?

 

Nä, jag får nog acceptera att prata med min dotter om min dotter och med min son om . . . ?? Jo, jag brukar få veta hur mina barnbarn mår. Men inte att någon har petat in en pärla i näsan. Det är förmodligen skvaller.

 

Hallå, Aftonbladet och Expressen, gå en kurs hos mina barn och lär er vad som är viktigt! Jag lovar att papperskostnaden minskar kraftigt.

 

Å, så tryggt det kändes att vakna till två grova, höga hundskall i natt, hoppa upp en halvmeter i sängen, landa, le och somna om. Ljudmaskinen är tillbaka . . .

Nu behöver jag inte längre fundera och räkna ut varifrån alla nattliga ljud kommer, nu vet jag.

Han fyllde år i går också och fick böcker och en Skellefteå AIK-halsduk av mig. Gissa om den värmde!

 

I går skulle John Lennon också ha fyllt år. Sjuttiotvå stycken. Fast inte i min värld. Där förblir han i trettioårsåldern med kepsen på sned och med den grötiga Liverpooldialekten som hävdar nåt sjukt eller provokativt. Jag önskar inte att Paul Mc Cartney skulle ha gått samma öde till mötes som John men jag önskar att han hade vett att dra sig undan offentlighetens obarmhärtiga sanningsljus. Han är gammal, försöker se ung ut, och han sjunger dåligt. OS-invigningen var ett olyckligt exempel på det. Jag tycker det är tragiskt och patetiskt med alla revivlar, där min ungdoms idoler åker ut på världsturnéer en, förhoppningsvis, sista gång. Att mina barns ungdomshjältar revivlar  säger jag inte så mycket om, Metallica kan fortfarande! Men har du sett skräckkabinettet Rolling Stones? Livet har inte farit snällt fram med dem. Framgångsrikt ja. Varsamt nej. Om jag skulle se dem komma gående på gatan, skulle jag absolut tro att de hade gummimasker på sig och var på väg för att skrämma någon jubilar. Och att de skulle lyckas.

 

Okej, jag vet att inte alla tycker som jag och det respekterar jag. Fattas bara annat. Men det kan vara skönt att lufta sina åsikter ibland. Så nu kör jag en till:

 

Jag tycker det är kanon att SVT tar tillbaka skid-, skidskytte- och alpina VM. Yes! Då blir det en vinter att räkna med i alla fall. Jag försöker intala mig själv att jag tycker om snö och kyla. Det är väl inte så farligt. Man kan ju vara inomhus och läsa. Höra stormen vina runt knuten och se miljontals flingor dansa omkring i luften innan de landar och bygger på täcket med en meter - två meter - tre meter . . . Och det är väl inte så farligt att skrapa bilrutor heller. Att sopa av bilen. Att köra på oplogade vägar. JO, fy tusan, det är vidrigt alltihop! Jag hatar vintern!

Nu måste jag börja om: Tänk februari och SVT. Tänk hockey. Tänk La liga. Tänk nyutkomna, efterlängtade böcker. Tänk, Maude, tänk!

 

Ja, tänk om det vore sommar.

 

 

Vilken lång, konstig och tyst natt jag har haft. För första gången har jag inte sovit ensam. Eller så kan man säga; för första gången har jag sovit ensam men inte sovit. Det har varit så tyst. Ingen bredvid mig som snarkat lite, skrikit när han håller på att svälja tungan, fast ändå mest ingen som har pratat, högt och tydligt. Så egentligen borde jag ha sovit väldigt gott men vanans makt är stor, gigantiskt stor. Jag är van vid att mannen säger saker som gör att jag tror att han är vaken men när jag ställer en följdfråga på det som han har hävt ur sig, får jag inget svar. Däremot en lång snark. Men värst är ändå dödsskriket, som jag kallar det. Jag blir nåt så in i hästväg rädd när jag väcks av detta vrål, att det tar minst en kvart innan hjärtat lugnat ner sig från rusningen upp till 230 slag i minuten. Medan mannen sover gott.

 

Hans nya arbete innebär en del jobbnätter. Jag ska lägga in en protest! I natt tvingades jag ju, till exempel, att själv räkna ut vilket det mystiska ljudet var, som skrapade utanför mitt öppna fönster. När äcklet hade stått där i en timme, utan att ändra vare sig ljud eller ställning, insåg jag, motvilligt, att det trots allt inte kunde röra sig om en fönstertittare med ett perverst behov av att bara stå där och inte kunna se in i sovrummet eftersom persiennen var neddragen. Boven i dramat visade sig så småningom vara själva persiennen som rörde sig i vinddraget. Jo, det är klart att jag har fönstret öppet. Annars hör jag ju inte när skummisarna smyger omkring huset.

 

När tidningen kom, tio över tre, var jag så trött att jag struntade i om det var tio hästar som galopperade in i lägenheten eller nån som sprängde kåken. Det fick vara vilket som, för mig kvittade det. Så farligt är det att inte sova - ensam. Nej, tacka vet jag tryggheten i ett avgrundsvrål mitt i natten. Det är ju bara nån som håller på att svälja sin egen tunga. Inget att vara rädd för.

 

Jag fick förresten, på tal om nåt helt annat, en skriftlig fråga en dag: Fyller du jämt i januari? Jag svarade: Jajamänsan, det gör jag. Varje år. Tycker det är så bökigt att byta månad och jag är ju van vid januari så . . .

 

Herremin, jag har roligt nästan jämt. Utom under mina ensamma nätter, då är det mer ojämnt.

Vilken helg jag har haft! Har knappt hunnit lägga märke till de 85 millimeterna regn som - hittills! - har kommit.

I fredags träffade jag mina juntatjejer. Jättegod mat, Den goda jordens soppa, och sen drack jag rödvinssåsen till köttet som serverades. Ja, va tusan, jag körde ju. Så försökte vi oss på en provomgång "Alias", där det gäller att beskriva ett ord så att ens partner förstår vilket ord man menar. Alltså, våran junta . . . Det finns inte en regel i regelboken som efterlevs. Om vi hade varit en skolklass, skulle skolöverstyrelsen ha kallats in för att försöka få ordning. Den skulle inte ha lyckats.

 

I lördags fick jag, via sms, en beställning på ett fönsterbord till lunch för en vuxen och två barn. Av bara farten, och för att vi hade kvar plats vid fönsterbordet, ringde mannen in en vuxen och ett barn till. Hux flux kom dom och hux flux for dom. Två barn till väntande kalas och det tredje till Umeå. De vuxna hakade på. Sen for vi också. På inflyttningsfest hos "Minnesmästarna", Annika och Per. Vi var 22 personer som samsades i 22 rum och kök. Jo, enligt värden så har de så många rum men fördenskull satt vi inte en människa i varje rum, utan hade trevligt vid ett antal bord som vi med ojämna mellanrum bytte ut. Ja, alltså, vi satt inte hela tiden vid samma bord, utan bytte när vi fick order. Dessutom fick vi gå den roligaste tipspromenad jag har varit med om, inomhus givetvis (60 mm regn vid den tidpunkten) men har man tillgång till tre våningar och 22 rum så är det inga problem. Problemen uppstod i stället vid genomgång av de rätta svaren. Det fanns alternativa svar som vi inte hade sett, kan vi väl säga för enkelhetens skull. Men det blev mycket roligare så. Och ingen hade alla rätt. Vete sjutton om någon hade något rätt.

 

Så kom söndagen med ytterligare regn och vi tog adjö av sportbilen genom att köra den till sitt vinterviste. Sen var det dags för hockey! En segermatch sitter som smäck en söndag efter en lördag. Så - El Clasico. Den där Realsupportern som sitter i min soffa lever farligt. Ibland snackar han för mycket. Och då mest negativt om Barcelona. Då startar kravallerna! Men både matchen och huliganbråket slutade oavgjort. Det var bra. Real behöver poäng om de ska kunna närma sig giganterna Barca nåååågot. Och så tycker jag om Ronaldo. I går sympatiserade jag så mycket med honom. Han fick jätteont i axeln och jag vet hur det känns att spela med ond axel. Men vad gör man inte för pengarna. . .

Nu måste jag skynda mig! Nioåringen ska låna datorn. Han ska ha LAN-party i kväll. . .

Jag var tvungen att anropa Wikipedia för att förstå vad vår dator ska medverka i. Jaså, jaha, ett party där var och en sitter vid egen dator och spelar dataspel mot de andra. "Föregångarna till LAN var bl a demopartyn". Jamen DOM kommer jag ihåg! Tupperware. Oriflame. Ljuspartyn. Det var tider det.

 

Som tur var läste jag vidare. Fanns inte en koppling till dyra plastprodukter eller smink.

 

Okej, det blir ett äventyr för lilla PC-n. Hoppas bara att den kommer tillbaka i oredigerat skick. Jag vet att bröderna Bus tycker att den är alldeles för långsam och trög. "Ni måste uppgradera den, mormor" säger de. Och jag håller med. I morgon, kanske. Eller så inte. Det beror på när nån som begriper mer än vi dyker upp. Men än så länge avslöjar jag inte alla mina bristande kunskaper för barnbarnen, de har hittat nog många som det är.

 

Vi var hos goda vänner i lördags. De har allt i den senaste tekniken. Nu går det inte att göra nånting utan att "paddan" och mobilen (heter det så fortfarande?) ska vara inblandade. Spela lite bakgrundsmusik? Okej, då plockar vi fram listan på smartfånen, drar med fingret över skärmen och vips hörs låten från en osynlig högtalare inne i väggen (förstod jag så småningom). Vart tog skivspelaren och rullbandspelaren vägen? För att inte tala om kassettradion? Där kunde jag glänsa! Spola fram, spola tillbaka, spela in, spela upp. Jag var ett tekniskt under.

 

Och när vi spelade spel, var det Monopol. Lunkan hade ett sånt och ville gärna spela. Men när hon, som alltid, köpt både Centrum och Norrmalmstorg, tog jag cykeln och cyklade de tolv kilometerna hem. I ilska och bitterhet. Nu har jag ju aldrig varit långsint, kanske beroende på dåligt minne, så när jag kom hem, gick jag oftast direkt till telefonen och ringde henne och frågade vad vi skulle göra. Hade hon sett några moppekillar? Var det värt att cykla tolv kilometer tillbaka? Oftast.

 

Nu behöver de inte lämna stolen för att umgås med kompisarna, hur långt bort de än bor. Teknik är trist. Förutom Skype . . . Nu har odågorna fixat det på vår dator. I går, när jag satt och läste Aftonbladet på nätet, började det plötsligt leva om och det visade sig att bröderna bus ville ha kontakt. Plus Ebba, som jag inte känner. Men de förklarade: Det är våran mormor det här, Ebba, och nu kan vi skajpa med henne.

Hur länge som helst. Och gratis. Är inte tekniken för underbar?

I kväll är det hockey. I morgon är det junta. På lördag är det inflyttningsfest på "F 16". På söndag är det hockey igen OCH El Clasico! Jag är en mycket upptagen kvinna.

 

Dessutom borde jag hinna med att stryka lite kläder och att dammsuga men mannen har gett mig städ-, bak- och bloggförbud! Min arm har nämligen börjat krångla igen. Så jag lyder. Ingen städning i dag. Ingen bakning i dag. Men lite olydig måste jag ju få vara så jag skriver en blogg - bära eller brista.

På förmiddagen höll jag på att bli rent kriminell. Jag tog fram både strykbrädan och dammsugaren men då sms-ade min syster att jag skulle kolla Kunskapskanalen, direkt på studs. Så där satt jag, i fåtöljen, nästan en timme, skrattade och njöt. Norrman möter pingviner, kan det bli roligare? Jag älskar pingviner och med norska kommentarer till allt vad de företog sig blev programmet till en fullkomlig njutning. Jättetuffa pingvinungar som går och nickar som gamla farbröder - mitt hjärta känner kärlek.

 

Sen kom Åsa och hämtade mig för en rundtur i en lånad dagsfärsk bil som gjorde som den ville. Ska inte utvecklingen göra saker och ting begripligare och enklare? Ska en bil verkligen få stanna och starta när den vill, inte när föraren vill? Och ska instrumentpanelen vara så fullsmockad med information i grälla färger, att man egentligen inte har tid att köra fordonet, utan får lägga större delen av koncentrationen på att ta till sig all information? Dessutom var den så låg att jag slog skallen när jag, äntligen, blev insläppt. Det var inte Åsa som avgjorde det heller . . .

 

Men det kommer att bli värre. Mannen kör sin sons bil i veckan, en Audi TT som låter precis som 112:s helikopter när den lågsniffar över vårt hustak. Helikoptern alltså. När han slutar jobba, ska vi åka och handla. I en bil som, om man lyckas ta sig in, får ha toktur om man lyckas ta sig ur. Det är helt klart en ungdomsbil. Det har inte mannen fattat. När han dundrar fram med solglasögonen på, då ger jag mig den på att han känner sig som 30. Han är lycklig.

Det värsta för mig är att kliva ur bilen på en offentlig plats. Jag lovar att det inte går smidigt till. Det är ett stånkande och stönande som åtföljer benen, som tar sig ut först, och sen resten av kroppen som kliver ur, liksom pö om pö. Sist av allt kommer skallen och den slår jag obönhörligt i taklisten. Det låter inte vackert när jag högt och tydligt talar om vad jag tycker om sportbilar av den typen. Och jag känner mig som 98 år.

Fränt, va?

 

Så i morron, när jag kör till juntan, kan mina passagerare räkna med att jag har en bil som man kliver upp i med grace och elegans och stiger ner ur, som en filmstjärna. Om jag nu har kommit mig ur TT-n till dess.

 

Jag gick klass 1 i Krångfors. Det var tre klasser i ett klassrum och alla tre hade samma lärare. Vägen till skolan var lång, för ett barn, och spännande. Ibland kom man så försent att skoldagen redan var över. Då hotades man med sänkt betyg i ordning och uppförande, det enda betyg som fanns. Men vägräcken är ju till för att balanseras på och ramlar man ner och måste börja om, ja, då tar det tid.

 

Innan jag började tvåan hade vi flyttat till Selsfors, som hade skolplikt i Medle.  I den lilla byn, bestående av fem hus, fanns både en lekkompis och skolkamrat - i en och samma person. Ywe. Vilken lycka! Vi hann med en massa skoj innan hon och hennes familj flyttade, precis när vi hade börjat fyran. Sorgen var stor. Hon var den sortens vän som, när lärarinnan hotade mig med att måsta gå om trean om jag inte skärpte mig, sa: Då ska jag göra det också!

 

I går kom hon och hälsade på, fembarnsmamman med sju, snart åtta, barnbarn men som fortfarande ser ut som en ung tjej och mitt i allt prat, började vi minnas hur det var. En gång i tiden.

 

Hon berättade att när hon gick första klass, var alla elever tvungna att lägga händerna på skolbänken medan fröken kollade var och en så att de hade rena naglar och även tvättade öron. En kille skickades ut i korridoren så gott som varje dag för att rengöra sina öron. Va??!?!? Nejdå, jag hör inte illa på grund av vax, jag måste bara skrika rätt ut av ren bestörtning. Snacka om mobbning.

När jag kom till den klassen, i tvåan, var lärarinnan sjuk för det mesta och vi hade en jättesnäll, j-ä-t-t-egammal vikarie, som såg ut som en julängel. Den runda typen. Hon hade dessutom änglahår, vitt, yvigt, lockigt. Om hon nu var så gammal som vi tyckte, måste hon ha slagit någon sorts överlevnadsrekord, eftersom hon dog för bara några år sedan. Hon måste åtminstone ha varit etthundratjugo år. Men så var hon ju en ängel också.

 

Tiderna förändras och vi med dem. Inte Ywe dock. Jo, en sak. Förr hade hon väldigt ljust hår. Nu är det svart och rött. När vi var små fick vi heta Linlugg och Sotlugg. Nu är vi båda sotluggar. Men under ytan, under ytan, är vi alla grå, under ytan . . .

I morse, vid sjutiden, sa jag med ynklig röst till mannen som stod och packade arbetskläder: Du har det bra du som får fara på jobbet medan jag tvingas ligga här i sängen mellan vidrigt mjuka och svala lakan . . .

 

Jag måste ha siktat dåligt för pilen missade helt sitt mål. I stället sa han, med äkta omtänksam stämma: Hoppas att du kan somna om.

Jo, jag kan försöka, om jag bara får ligga tillräckligt länge. Typ två minuter.

Men i morse ville det sig inte. Tankarna kom. Mannen har ett arbete som han är som klippt och skuren för. I dag börjar han på ett nytt ställe, ett sprillans nytt, men det är fortfarande vård och omsorg som gäller. Jag är glad så länge han jobbar med gamla och dementa för då tycker han att jag är så fräsch när han kommer hem!

Ändå tärs jag av en lögn - en livslögn.

 

När jag skulle välja gymnasieutbildning, tyckte min far att den ekonomiska linjen med språklig gren som tillval, skulle passa mig. Så blev det. Men företagsekonomi var inte ett dugg intressant och när det sedan visade sig att inga killar sökte till den språkliga grenen, la skolstyrelsen in maskinskrivning och stenografi som naturliga delar i utbildningen. Det var ju ändå bara tjejer som blev sekreterare.

 

Jag tog min examen, fick köpa en ring i gediget rött och vitt guld som bevis på min titel: gymnasieekonom. Med färdigheter i maskinskrivning och stenografi. Skitsnack! Jag hade skolkat de flesta lektioner när vi skulle lära oss fingersättning på skrivmaskinen (Fyyyyyy!!) och jag lurade läraren i stenografi efter ett prov, när vi skulle klara etthundratjugo stavelser i minuten, och jag visserligen stenograferade men inte kunde tyda ett dugg av vad jag hade skrivit. Jag körde en snyfthistoria om något tragiskt som hade hänt, varför jag inte kunde koncentrera mig. Hon var väldigt förstående och strök mig över håret med en medlidsam gest. (Fyyyyyyy!!!)

Annars är stenografi en smart variant av skrivande. Man skriver på norrländska. Inga onödiga bokstäver finns med, de rationaliserar man bort, exempelvis så skriver man "talln ä litn". Jag provade nyss att skriva mitt namn måd vestrman. Jag kunde inte tyda det. . .

 

Alltså; att jag skulle behärska företagsekonomi, maskinskrivning och stenografi är en lögn. Det är dags att erkänna det nu. Jag tyar inte att bära den längre. Förlåt.