saltatochkryddat

 

Tänk, vad ett uteblivet bindestreck kan ställa till med.

Det är ju naturligtvis de nya sedlarna jag avser men om jag råkar tappa ett bindestreck kan jag snabbt förvandlas till något jag inte står för, typ:

När jag i själva verket inte vill befatta mig med tusenlappar, även om risken därtill är minimal.

 

Nu vet vi ju alla att ordet lapp inte längre är synonymt med same, ej heller tvärtom, men innan det helt har slagit igenom, får vi vara lite försiktiga med hur vi handskas med orden.

 

Jag fattar inte varför vi ska få en hel drös med nya pengar, nu när vi knappt använder dem längre. Vi har kort, vi swishar och har oss. När vi parkerar använder vi inte längre våra småmynt, utan stoppar in kortet och vips!, några långa minuter senare har vi vår parkeringsbiljett. Om vi inte är i Piteå, vill säga. Där parkerar man gratis i tre timmar, förutsatt att man har en lapp (av papper) i fönstret som anger vilken tid bilen ställdes där. Heder åt Piteå!

 

Vi ska få nya en-, två- och femkronor. Vaffö då då?

När använde du ett mynt senast? I en tiggarskål, kanske, eller i en tuggummiautomat om det lilla barnet fick sin vilja igenom. Men annars?

 

 

Slående liknelse, va?

Och jag har faktiskt insett att det stämmer. Jag är ett mossigt, gammalt fruntimmer, som minskar i värde för varje år.

 

Ta bara det här med den tekniska utvecklingen. Jag varken ids eller vill bry mig och de gånger jag ställs inför den, måste jag tillkalla den betydligt yngre generationen. Nyss hörde jag min mågs framtidsvisioner beträffande bilar: "Jag tror det är en tidsfråga innan de plomberar motorhuven och bilägarna måste böta om de bryter plomberingen". Men det där var lysande utsikter, tycker jag! En motorhuv är inget jag behöver kunna lyfta på, eftersom jag inte begriper ett skvatt om vad som finns under den. Vill inte veta heller.

 

Mobiltelefoner, paddor och datorer. Bra att ha, visst, men det är jobbigt när det kommer uppdateringar med frågor om man accepterar och förstår. Det finns ingen ruta med "Nej - och jag bryr mig inte", utan jag måste ljuga varje gång och säga att jag fattar. Sen, när det blir kritiskt, måste jag tillkalla Johannes (iPhone och dator), Anton (utan honom hade jag fortfarande haft en Dialogtelefon), Ted (filosofiska råd), Annie (medcinska råd) och så den ännu yngre generationen, som med tålamod förklarar för en mormor/farmor som låtsas begripa men som inte förstår orden. De slänger sig med termer hur vant som helst och förväntar sig att jag ska veta vad som avses. Hur ska jag kunna det när jag inte ens kan identifiera språket?

 

Och det här med TV-kanaler och satelliter! Ena dagen kan jag se all fotboll, hockey och de dokumentärer jag vill medan jag nästa dag kan vakna till "No access" och bli totalt vansinnig! Jag köper CMore Max för att garanterat få se allt jag är intresserad av. Jo, tjosan! Det kan jag glömma. Men det är i princip det enda jag inte glömmer! Det retar och irriterar mig varje vaken minut. Och vad kan jag göra åt det? Ingenting. I-n-g-e-n-t-i-n-g!

 

Nä, det är lika bra att jag kapitulerar och låter mossan fortsätta ta över. Till den dagen de bestämmer sig för att någon reklamfinansierad TV-kanal med avbrott i sändningen var femte minut, får ta över SHL-hockeyn. Då jäklar reser sig det här fruntimret, borstar bort mossan och ställer sig främst i ledet. Då ids jag!

Och då menar jag inte publiksiffran! Den repar sig. Frågan är bara om språket repar sig.

 

Var eller vart?

Var? Kan besvaras med här eller där.

Vart? Kan besvaras med hit eller dit.

 

Var anger befintlighet.

Vart anger riktning.

 

Nej, jag är ingen språkpolis men om jag vore det, skulle jag ha en straffskala på användandet av "vart" vid felaktiga tillfällen. Lindrigaste straffet skulle användande i vardagligt tal få. En argsint blick från mig. Strängaste straffet skulle, självklart, media och undervisande lärare få. Sparken, direkt. Men nu är jag ju, som sagt, ingen språkpolis, bara en som älskar vårt språk och som vill att det ska behandlas med den respekt det så väl förtjänar.

 

På tal om respekt så såg jag att det demonstreras för fullt i Torneå. Finska demonstranter vill stänga gränsen mot Sverige så inte flyktingar tar sig in i deras land. Få se nu . . .  Finland. Krig. Flyktingar. Krigsbarn. Sverige.

Det är nåt som känns bekant. Kan bara inte komma på vad. Hmmmmm.....

 

Okej, jag är en liten stridis i dag men det är bara uppladdningen inför hockeyn. Adrenalinet brukar börja pumpa igång någon timme före matchstart. Men jag har ett lugnande besked till alla oroliga: Bellemare är tillbaka!

Nej, inte i laget men på bänken. TV-bänken. Där står ett AIK-ljus, två AIK-kortlekar och en puck med Bellemare på. Dessa har varit försvunna sedan i våras och jag har svettats litervis i mitt sökande. I dag hittade jag dem! Säger inte var. (Kan besvaras med här eller där.)

 

Men man kan just undra vart mina tankar gick i våras. (Kan sannerligen besvaras med hit och dit.)

 

 

Det här skulle kunna vara Trötter. Problemet är bara att han är en dvärg och det är inte Trötter. Längre.

 

De har det inte lätt, våra gamla sagor och berättelser, nu när de ska bli politiskt korrekta. Bland de första att omvandlas var ju Pippis pappa, negerkungen. Han är numera "härskare över kurrekurredutterna". Men är det verkligen politiskt korrekt? Borde det inte råda demokrati på ön?

 

Nu ryktas det att Snövit inte får bo och trivas hos sina sju dvärgar längre. Ordet dvärg ska bort och ersättas med - vad?

Snövit och de sju små herrarna?

Snövit och de kortväxta gubbarna?

Förresten, är det verkligen moraliskt accepterat att hon, den söta, unga flickan, bor tillsammans med sju stycken maskulina varelser av varierande ålder? Där en av dem oavbrutet nyser, vet man verkligen att det inte är nåt smittsamt? Där en annan är tokig och en tredje ständigt är butter? Har myndigheterna verkligen koll på det?

 

Jag antar att nästa saga som ska friseras är Rödluvan och vargen. Tänk så alla rödhåriga har lidit under alla dessa år och blivit utsatta för spott och spe. Och hur kan vargens vänner acceptera att jägaren blir den store hjälten?

 

Men jag säger bara: RÖR INTE Petter och hans fyra getter! Då får ni med mig att göra. Bästa barnboken ever. Där får en get livnära sig på smör och bröd eftersom det är det bästa han vet. En annan äter allt för han har en enorm aptit och det får han göra. Och katten, Murre Svart, tar en råtta varje kvart utan att nån lägger sig i det.

Dessutom fåt trollet Ludenben ha så orakade ben han vill!

 

Nu är det egentligen bara en sak jag undrar över; Hur länge ska Finnkampen få heta så?

Det är sol och drygt tjugo grader varmt. Det är fredag. Och det är den 11 september.

Jag vet personer som åker till Turkiet i dag. De är inga fegisar.

Jag vet också personer som träffades den 11 september ett år, vilket visade sig vara en fullträff.

Men jag vet också skyskrapor som träffades av flygplan den dagen. Och en duktig och omtyckt kvinnlig svensk politiker som träffades av knivhugg och dog. Den 11:e september.

 

Får man vara glad i dag? Eller ska man vårda minnet av tragedierna?

Jag väljer att vara glad.

 

Jag är en liten människa som gläds över att hockeyn snart börjar, över att få kramar, över att vi har tio grader varmare än normalt för årstiden, över att det blir grillad entrecote och grekisk sallad till middag i stugan i dag, över att jag nyss fick ett paket tryffelpasta av Åsa, över att få se Finnkampen på TV i helgen. Och US Open.

 

Jag orkar inte be om ursäkt och skämmas.

 

Men jag orkar hålla tummarna för Matilda. Jag orkar glädjas med Jerker och Anneli. Jag orkar hoppas att kusingänget får en trevlig och odramatisk vistelse i Turkiet. Och jag orkar skratta.

 

Men jag törs fasen inte dammsuga.  Inte den 11:e september.

 

Varje dag skrivs det och talas det om dem. Dårarna. De blir bara fler och fler. Från de totalt vansinniga till de mer lightknäppa. Men alla får de utrymme. Och alla hjälps åt att skrämma mig.

 

Folk dödar utan urskillning. Människor våldtar enskilt eller i grupp. Några tror sig vara högre stående varelser än andra människor och med det följer rätten att döma. Andra uttalar sig så korkat att de själva förmodligen inte förstår innebörden. Och allt detta händer varje dag!

Jag blir så less.

 

Min skog, som ger mig syre och energi, kan säkert i mörkaste natten framkalla rädsla och ångest hos den tuffaste. När skuggorna bildar mönster som fantasin förstärker. När ljuden från allt man inte ser, blir till vilda djurs snara anfall. När stor blir så oändligt liten. Som den skit han eller hon är.

 

Jag skulle vilja köra ut dem alla i den djupaste, mörkaste skog som finns och lämna dem där, där deras samveten skulle jaga dem att springa bara längre och längre in i det täta okända. Vem är tuff då, med enbart sig själv , mörkret och ljuden som sällskap?

 

Jag är så förbålt less på att vår värld blir farligare och farligare. Att det finns människor som försöker stjäla barn. Att det finns de som inte respekterar andras hem och ägodelar. Att det finns typer som sätter sig över lagar med en axelryckning, trots att de förstör kanske ett helt liv för någon annan.

 

Jag lovar att skogen, som under dygnets ljusa timmar, ger så mycket välbefinnande till sina besökare och invånare, i mörkret kan knäcka varenda usling.  Och jag är helt övertygad om att utan k-pist i hand, kan en knäppskalle bli livrädd för en spindel. Som den inte ser. Bara känner hur den kryper.

I have a Dream . . .

Och den är inte snäll.

 

 

Han blev allas barn. Eller barnbarn. Eller syskonbarn. Vilket älskat barn som helst.

Han hette Aylan och han följde sina föräldrar utan att göra motstånd. Tror jag. Ibland är treåringar väldigt trotsiga. Och det var det han var. Tre år. När han flöt iland, död. Drunknad. På flykt från just döden. Mot tryggheten.

 

Alla som har sett bilden och som har ett hjärta, har berörts. Därför att det har gjort ont. Därför att en liten barnkropp kan relateras till någon man älskar. Någon man vill beskydda. Och när man blir varse att det inträffar situationer där ett barn inte har kunnat beskyddas, då gör det ont. I hjärtat.

Därför rimmar hjärta och smärta.

 

Ett rim som hånats som banalt. Dansbandspoesi. Det ska vara svårare för att bli godkänt i finrummen.

Men mycket sannare kan det knappast bli. Den som har ett hjärta, känner smärta. Den som inget har, den får gå med röven bar. För det är deras mest aktiva kroppsdel. De som skiter i det mesta. De som inte tycker att det är deras sak om andra människor far illa. De som inte vill hjälpa för "det är ändå ingen idé".

 

Jag nämner inga namn. Inte heller några politiska partier. Det enda namn jag vill nämna i dag är: Aylan.

Han kunde ha varit din. Om du inte hade haft tur i lotteriet och fått födas i Sverige. Du och han kunde ha flytt för ert liv, där havet var mindre riskfyllt än landet. Även om tusentals redan drunknat så valde ni den utvägen, du och Aylan. För det finns flyktingsmugglare som lovar och som tar rejält betalt för att överlasta en liten båt så att människor drunknar. Själva klarar de sig. Och fixar en ny liten sjöoduglig båt som bär överlast.

 

Men - jag tror att världen håller på att vakna. Jag hoppas att världen håller på att vakna. Och att Aylan har det väldigt, väldigt bra där han är. Utan smärta. Bland änglar med hjärta.

 

 

 

 

Exakt! Tre dagar till och adressen är en annan.

September är en höstmånad. I dag är det den första september. Alltså höst.

Tror att vänner söderut har fått en mer påtaglig påminnelse än vad vi i norr har fått. Här skiner solen, himlen ser så där somrigt ulltussig ut och det är skapligt varmt.

 

Pratade med syster i Stockholm, där regnade det. Längre söderut har gigantiska hagel slagit sönder bilar under ett våldsamt åskväder. Hösten har gjort entré!

 

Själv har jag införskaffat solfångare. Jättevackra. De ska garantera mig sol hela året. Inga problem. Värre är det med rönnbären och gamla talesätt. Alternativ 1: Mycket rönnbär, mycket snö. Alternativ 2: Rönnen bär inte stora bördor samma år. Alltså, lite rönnbär, mycket snö och tvärtom.

Okej, det kan jag köpa men nu förhåller det sig så att i stugbyn finns knappast femtio rönnbär sammanlagt, medan det i stan finns hur mycket som helst. Hur tyder man det då?

 

Jag hoppas bara att den dröjer. Snön. Och att december är väldigt långt borta. För då åker några som bor i mitt hjärta långt bort.

Nej, nu ska jag tänka på något annat. I går, till exempel, fick jag en chevaleresk kyss på handen av en total främling. Hans strålande leende var tandlöst och hans "tack så mikke" var bedårande. Det kändes så mycket bättre än en annan, yngre, vacker man i samma situation som sa: "Tack mamma", efter det att jag lagt en slant i hans pappersmugg. Och "hejdå, mamma!", när jag gick. Var det en felsägning av "madame", eller? På något sätt gjorde det ont.

 

För att runda av; Det bästa med hösten är att SHL börjar om. Och det bästa med SHL är Skellefteå AIK. Och det bästa med SKE AIK är att det är mitt lag. Och det bästa med mig är min familj och mina vänner. Du.