Få, färre, färst . . .
Det är få soltimmar i februari. Det är färre soltimmar i januari. Men det är färst soltimmar i december.
Jag fick nyss ett sms med en undran om det verkligen heter "böt", som Anders Blomkvist säger när han refererar skiathlon.( Kalla och Rydqvist böt skidor lika snabbt.) Önskar att jag kunde svara NEJ på den frågan men jag vågar inte. Vid efterforskning visar det sig att böt är en gammal form och att de som använder ordet, från Stockholm och söderut, även så använder den gamla formen bytit. Där ser man.
Mest snopen blev jag ändå när jag började fundera på böjningen av få. Ibland gör jag faktiskt det. Funderar på ordböjningar. Annika, Åsa och jag hade en kväll skrattande slagit fast att det hette få, färre, färst. Givetvis trodde vi inte på oss. Det gör vi sällan.
Döm då om min förvåning när jag kontrollerade och det visade sig att vi hade rätt! Dessutom tycker jag att det borde heta Dröm om min förvåning . . . Som om det vore mer logiskt?
Gamla ord göms och glöms och nya kommer till. Ett nyord, som verkligen är befogat, är "faktaresistens". Tidigare var det mest bakterier som var resistenta. Mot läkemedel. Nu är det framförallt Sverigedemokraternas väljare som verkar vara det. Faktaresistenta. De kör sitt race och det blir bara sjukare och sjukare i samhället. Förr talade man gärna om att slå dövörat till, alternativt att ha skygglappar för ögonen. Egentligen är det samma sak.
Om jag har en åsikt och någon annan har en avvikande åsikt, då tycker jag det är intressant att veta varför den andra tycker så. Undantaget min son. Han kollar först vad jag tycker, sedan tycker han tvärtom, bara för att få diskutera. Ibland blir han jätteöverraskad när jag, efter en timmes argumenterande, säger "ok, du har rätt". Det hade han ingen aning om, det var bara så kul att diskutera.
Om det inte vore så att SD och deras väljare förmodligen var faktaresistenta, skulle jag skicka ut min son, Ted, och min dotterson, Alfred, för att bemöta alla deras argument. Diskussionsmästarna.
Och om min syster Ima hade ork och vilja, skulle jag skicka ut henne för att tala samma väljare till rätta. Jag lovar, de skulle få en helt ny världsbild efter det.
Förr, när hon skrev brev till mor, la hon alltid till "låt inte Maude läsa det här". Inte på grund av hemlisar eller så, utan för att hon visste att jag hade ett och annat att säga om hennes språkhantering. Men, Ima, det var ju på det sättet jag lärde mig att tänka, grubbla, fundera och analysera. Tack!
Roine säger "värrare". Kallo sa "det är lugnt, L-U-N-K-T". Mannen säger "kluva ved". Annie hävdar "hemma på Rumbagatan heter det så". Och jag älskar det! För att inte tala om Annikas "gode gullat".
Men när det kommer till skrivna fakta, då finns ingen plats för luddighet. It´s. A. Fact.
Snart exploderar jag!
Det råder fullständig kaos i mitt inre. Du vet, när det känns som att alla känslorna kommer på en och samma gång. Eller du kanske inte vet? Det är möjligen så att det bara är Per Gessle och jag som vet. Låt mig, i så fall, förklara.
Å ena sidan är jag glad och tacksam. Å andra sidan är jag förbannad och missunnsam. Ena stunden fylls jag av varm kärlek och lycka. Andra minuten avskyr jag och har fullt med taggar utåt.
Om jag vore en bil, skulle jag inte klara besiktningen. Skulle definitivt tas ur bruk med motiveringen trafikfarlig. Vänster blinker (det heter en blinker, flera blinkrar, ev blinkers) skulle definitivt orsaka en kraftig inbromsning. Vindrutetorkarna skulle signalera. Bromspedalen skulle öppna koffertluckan. Du förstår, va? Ja, eller så inte.
Jag skulle vilja ställa mig på torget och skrika ut mina åsikter! Om jag bara visste vad jag har för åsikter.
Det här med Kommunal är plättlätt. Där kommer sågen fram, utan pardon. Det här med att förlora mot Karlskrona är vid första anblicken lätt. Sågning. MEN - om någon annan sågar, då blir jag genast av motsatt åsikt. Ingen kritiserar mitt AIK ostraffat. Margot Wallström då? Då fastnar jag som i en rondell. Kör bara runt, runt, runt. För visst har hon råd att köpa en lägenhet i Stockholm, hon har tjänat bra på sina jobb och uppdrag. Där hon dessutom har varit kompetent och respekterad. Så - har hon gjort något fel? Ja, om hon hade gått i skola någon annanstans än på Brännans Centralskola i Skellefteå, då hade det inte varit otroligt att jag hängt på drevet och skällt som en jakthund. Men vi Brännanelever gör inte sånt. Vi gör rätt för oss och är ärliga. Dessutom gick vi högstadiet samtidigt, Margot och jag, och det kvalificerar henne till att omfattas av min välvilja.
Så är det det här med vintern. Och kylan. Jag avskyr dem båda. Tror jag. Men vinterbilder är nog bland det vackraste man kan se. Och kylan gör att det är legalt att kura under en filt och läsa en spännande deckare. Ändå gormar jag och svär och längtar till sommaren. Till myggen. Spindlarna. De grusade förväntningarnas tid. Men så plötsligt hör jag Winter Song med Chris Rea (Tack!) och den gör min vinter till en saga.
Alltså, om du hör en storsmäll och seismografen i Uppsala ger utslag, utan att någon jordbävning eller nåt jordskalv kan registreras, då vet du. Då är explosionen ett faktum.
I dag är det Blue Monday, årets deppigaste dag . . .
Vilket skitsnack!
Den här måndagen är ju en vecka närmare sommaren än förra måndagen. Den var deppig den!
Den är även en dag närmare det datum när barn och barnbarn kommer hem från Thailand, än det var i går. Så det där går jag inte på!
På Facebook översköljs jag av supervackra, romantiska bilder av idylliska vinterlandskap. Nu vill jag då göra klart, en gång för alla: Det finns inget romantiskt med vintern!
Den krassa verkligheten är den att det är jättekallt, snön vräker ner, så blir det helt plötsligt plusgrader en dag, bilen står med motor- och kupévärmare igång, snön som täcker hela bilen smälter och tjoff! så är det minus tjugo igen och bilen har förvandlats till en pansarvagn. Går det att öppna en dörr? Nej! Går det att öppna kofferten? Nej! Och det är ju där isskraporna ligger. I kupén. I kofferten. Överallt där man inte kommer åt.
Då kan man ju, med bara några få hoppsansteg, studsa in och hämta ett CD-fodral och sätta igång med att skrapa rutorna, åtminstone. Icket. Ishinnan är fastcementerad på rutan. Det behövs värme från fläkten. Tyvärr sitter reglaget till fläkten inne i bilen så det kommer man inte åt. Att man själv ångar av stressvett inför tiden som ska passas, hjälper inte ett dugg. Om inte . . . Jo, man kan ta av sig den tokvarma dunjackan och lägga den på framrutan, samtidigt som Sandras hemstickade AIK-vantar får tjänstgöra som låsspray (gissa var den sabla lilla flaskan ligger . . .) och tina upp dörrhandtaget.
Medan man väntar, kan man njuta av den romantiska omgivningen. Snö. Överallt. I drivor. I alphöga ihopskottade berg. Hjulspår i romantiska mönster på oplogade gator. Man ler lyckligt.
I dag är det bara nitton grader och uppehåll. Än. Det är inte ens en förbiilande tanke att den här dagen skulle vara en deppig måndag.
Den enda smolken i bägaren är att jag gjorde en test på fb om vilken låt som var skriven till mig. Karin S hade ju fått Imagine som sin låt så jag blev lite avundsjuk. Men den låten passar verkligen henne. En fin låt till en fin människa.
Jag fick inte Imagine. Det måste ha blivit nån miss. Din låt är Wild Thing. Stod det.
Jäklar så arg jag är!
Det är ju faktiskt tulpanens dag i dag och det, om något, borde göra mig glad MEN jag är kluven! Å ena sidan glad men å andra sidan skitarg! Och vad gör då den arga Maude? Jo, hon skriver! Det blev en insändare i går. Så här ser den ut:
"En gåta:
Hur får man får sjuka att må ännu sämre?
Jo, man sänker deras sjukersättning år efter år och får med den åtgärden de sjuka att känna sig som samhällets paria. Icke önskvärda.
När man talar vackert om våra pensionärer, som byggt upp vår välfärd och därför är värda att få någon liten hundring mer i pension, då gör man också det smarta i att ta bort just ordet pensionär från de tidigare sjukpensionärerna. Detta är lysande eftersom man inte behöver höja deras ersättning, ordet som ersatt pensionen, utan skuffa dem åt sidan som en grupp inte särskilt betydelsefull vid val av regering och riksdag.
Pension uppbärs av pensionär men vad kallas den som uppbär sjukersättning? Ersättare? Ersättsonär?
På kapitalvaror gäller en garanti, vilken innebär att om den går sönder får köparen ersättning, fullvärde om varan är tillräckligt ung. På människor lämnas inga garantier. Om en sådan går sönder, är det bara den goda viljan som avgör om ersättning utbetalas. Oavsett ålder. Då kan man också laborera med densamma hur godtyckligt som helst. Som att, exempelvis, sänka den månatliga utbetalningen med tjugo kronor från ett år till ett annat. Bara så där. Och även om det kan synas vara en obetydlig summa (men dock två liter mjölk) så är den ett ordentligt slag i ansiktet från etablissemanget som höjer sina arvoden med fantasisummor utan att blinka. Och definitivt utan att öppna ögonen. För därute finns en helt annan verklighet, som de väljer att blunda för.
Så får man sjuka att må ännu sämre.
Signatur: En fattig ersättsonär"
Hur får man får sjuka att må ännu sämre?
Jo, man sänker deras sjukersättning år efter år och får med den åtgärden de sjuka att känna sig som samhällets paria. Icke önskvärda.
När man talar vackert om våra pensionärer, som byggt upp vår välfärd och därför är värda att få någon liten hundring mer i pension, då gör man också det smarta i att ta bort just ordet pensionär från de tidigare sjukpensionärerna. Detta är lysande eftersom man inte behöver höja deras ersättning, ordet som ersatt pensionen, utan skuffa dem åt sidan som en grupp inte särskilt betydelsefull vid val av regering och riksdag.
Pension uppbärs av pensionär men vad kallas den som uppbär sjukersättning? Ersättare? Ersättsonär?
På kapitalvaror gäller en garanti, vilken innebär att om den går sönder får köparen ersättning, fullvärde om varan är tillräckligt ung. På människor lämnas inga garantier. Om en sådan går sönder, är det bara den goda viljan som avgör om ersättning utbetalas. Oavsett ålder. Då kan man också laborera med densamma hur godtyckligt som helst. Som att, exempelvis, sänka den månatliga utbetalningen med tjugo kronor från ett år till ett annat. Bara så där. Och även om det kan synas vara en obetydlig summa (men dock två liter mjölk) så är den ett ordentligt slag i ansiktet från etablissemanget som höjer sina arvoden med fantasisummor utan att blinka. Och definitivt utan att öppna ögonen. För därute finns en helt annan verklighet, som de väljer att blunda för.
Så får man sjuka att må ännu sämre.
Signatur: En fattig ersättsonär"
Jag vet inte om det händer något mer med insändaren för i skenet av Kommunalpamparnas agerande, blir den tämligen uddlös. Ändå - om ingen gör något för "småfolket", som till exempel att berätta att de finns, så förblir de okända för de flesta.
Visste du att på fem år har jag fått en löneförhöjning på 406 kronor? Nej, hur skulle du kunna veta det? Och under de fem åren har det dessutom blivit två lönesänkningar. Ja men okej, då kanske jag i alla fall har 406 kronor mer i månaden att leva loppan för då. Om inte OM funnits. Och bland alla dessa om, finns medicin som kostar skjortan. Paradoxalt nog finns det ingen medicin som kan bota den sjukdom jag har men den sjukdomen är så sällskapssjuk att den lockar till sig andra åkommor som kan mildras med mediciner. De har inte blivit billigare. Inte maten heller. Inte bensinen heller. Bland annat.
Men jag ska inte klaga så mycket för egen del. Däremot ska jag klaga utav bara tusan för andras del, de som har det mycket värre än jag. Sjukersättsonärer i ensamhushåll till exempel. Kanske till och med föräldrar till hemmaboende barn. Hur värdefulla känner de sig i samhällets ögon?
Jäklar, så arg jag är! Måste nog gå ut och köpa ett fång tulpaner. För det har jag råd med. Än så länge. Och till dig, som inte har det, för du finns, det vet jag, vill jag skicka en tulpanönskan om att du får det bättre, att du blir sedd som den värdefulla människa du är och inte gömd och glömd. Kram.
Blir man kär så blir man!
Det kan inträffa när som helst och var som helst! Som i söndags.
Vi åkte till SE-Produkter för att köpa vackra glaskottar. Fort skulle det vara gjort. Men - så såg jag honom!
Jag försökte nonchalera honom och gå vidare men hjärtat skrek rakt ut! När jag lyfte upp honom kände jag att vi hörde ihop. Definitivt. Att han sen hade en röd lapp på sig, gjorde inte samhörigheten sämre.
Han puttade upp fårskinnsmössan en bit och såg mig rakt i ögonen. Jag var såld! Och det blev han också.
Nu lever vi lyckliga tillsammans.
Mannen får ju vara tacksam så länge jag blir kär i små saker som gott ryms hemmavid. Men det är inte alltid det inskränker sig till det. Då kan jag inte låta hjärtat styra ensamt.
När det gäller min kärlek till husbilar får plånboken vara med i beslutsfattandet. Egentligen behövs det bara en tom blick från den och jag inser att den kärleken får förbli obesvarad.
Men om det gäller, exempelvis, ett träd, bara ett litet träd, med vackra, kala grenar som visst skulle rymmas inomhus men, de facto, på bekostnad av något annat, då behövs förhandling. Den brukar stranda.
Trots att jag är beredd att ge avkall på en fåtölj. Eller barskåpet i form av en jordglob. (Skulle inte du hämta den, förresten, Jerker?) Mannen inser inga som helst fördelar i att få in ett träd i stället för en fåtölj. ("Var har du tänkt att folk ska sitta? Uppflugna på grenarna?")
Sådana där små petitesser brukar jag inte bry mig om.
Jag såg en fantastisk möbel, som gjord till sommarstugan, visade den för mannen och sa insmickrande: Du som är så händig kan väl bygga en sån här?
Först tittade han på bilden av möbeln och sedan tittade han på mig - länge.
Möbeln bestod av en dubbelsäng omgärdad av en massa fina skåp, lådor och hyllor. Jättefin och jättepraktisk. Tyckte jag. Då sa han att visst skulle han kunna bygga en sådan möbel men det skulle väl vara konstigt att ha en sån stående ute på tomten för inomhus rymmer vi den ingenstans . . .
Ibland går min förälskelse över snabbt.
Just nu är jag väldigt spänd på att se om Åsa, min kompis, får med sig sin nya kärlek hem från Mexiko. Tvättställ! Hoppas, hoppas hon chartrar ett fraktplan och tar hem massor. Jag såg bilden och blev också kär. Tänk, ett sånt tvättställ . . . Jag får hjärtklappning.
Men fy så hemskt! Och fult!
På 60-talet var det hemskt. Då skakade föräldragenerationen i sina grundvalar. Deras barn, mestadels tonåringar, förfördes och förleddes rakt ner i fördärvet. Av långhåriga skalbaggar!
Det långa i håret var i princip en lugg, som slutade ovanför ögonbrynen. Att skalbagge på engelska stavas Beetle, förbisågs helt. Samhällets avskum hotade hela den hittills så välartade generationen.
Ja, vi vet ju alla hur det gick. I takt med deras gudomliga låtar, med tiden OCH med ett allt längre hår, adlades de och blev kultförklarade. De stötte sig med Jesus och med det rika folket, som rasslade med juvelerna, men blev likafullt gigantiskt stora i hela världen.
Men, allt det där vet ju alla så varför tar jag upp det?
Jo, jag måste påminna mig själv då och då. Om hur löjlig vuxenvärlden tedde sig, om hur vi hånlog åt deras mossiga åsikter.
Varför?
Det är det här med alla unga killar som gömmer sig bakom stora, vildvuxna skägg. Jag förstår dem inte! De ser ju rent förskräckliga ut. Man blir ju rädd när man möter dem. Är det en vanlig, hederlig kille eller är han den terrorist han ser ut att vara? Har han Bin Laden som idol, eller?
För, milde himmel, det kan väl inte vara ett mode? Som det långa håret? Som bara blev längre och längre. Går skägget samma utveckling till mötes? Kommer Gustav Vasa att se ut som en pubertetsyngling med moppemusch i jämförelse?
Nu sitter jag här och förfasar mig. Jag, som en gång tillhörde modsens skara. Och som fortfarande tycker att halvlångt hår är kanonsnyggt. Men Beatles var ju söta. Bin Laden och hans anhängare var/är livsfarliga.
Och jag, jag är nog fasen gammal.
Fotnot: Personerna på bilden har ingen anknytning till texten.
Nu ska jag svära i kyrkan!
Har du sett Beckfilmen ”Gunvald”? Det har jag. Och jag fällde inte en enda tår.
En av våra stora tidningsdrakar, som ägnar sig åt de verkligt betydelsefulla nyheterna, ville veta vad deras läsare tyckte om att Gunvald försvann från produktionen. Så gott som alla publicerade åsikter beklagade hans frånfälle och sa att Beckfilmerna hädanefter skulle vara värdelösa. I stort sett.
Hur vet de att det blir så när så gott som ingen har sett någon film med den nya rollsättningen? Jag, personligen, tänker i alla fall ge norrmannen en chans. Liksom jag gjorde med den nye Barnaby i Morden i Midsomer. Och – nu kommer det: Jag tycker att han är MYCKET bättre än den gamle!
Som att svära i kyrkan, antar jag. Men det står jag för.
Förresten så har jag gjort det. Svurit i kyrkan. Det hände under konfirmationstiden, så jag tror att det är preskriberat nu. Vi konfirmander hade ett visst antal högmässor som vi tvingades närvara vid. En av dem inföll samtidigt som en av Sveriges matcher i hockey-VM. Det var inte populärt. Men mitt i gudstjänsten fick jag en uppenbarelse och viskade till min kompis: Jäklar så bra, nu gjorde Nisse Nilsson mål!! Vilket sedan visade sig stämma – på minuten! Ett under.
Nisse Nilsson! Det säger lite om min ålder, va?
Så, med ålderns rätt säger jag: Ge Becks nya kompanjon en chans! Han är inte en ny Gunvald, för Gunvald är död och begraven. Men Persbrandt lever. Han kanske till och med har överlevt sig själv.
Och den nye Barnaby, kusin till den gamle, har en helt bedårande charmig hund. Vad spelar det då för roll att John Barnaby spelade trädgårdsmästare i ett gammalt avsnitt där Tom Barnaby löste ett av mängderna mord i Midsomer? Man har väl rätt att byta yrkesbana?
Man har till och med rätt att byta åsikt. Har jag hört.
Förresten så föredrar jag norrmän på filmduken framför i skidspåret. På tal om Beck-svart.
