saltatochkryddat

 

Motsatsen är inte alltid den man tror. Inte heller alltid speciellt logisk.

 

Mina barnbarn pratar hellre om baktiden än framtiden. Hur lång tid tar det innan kakorna är klara? En baktid som är viktigast i deras ögon.

Om framtiden säger de inte så mycket. Möjligen att de ska skaffa hund. Alla fyra. Den femte, bonusen, har fått en efterlängtat katt men hon pratar mest om allting annat. Och då menar jag allting.

 

På bilden ovan tror du antagligen att du ser stubbar som ligger och står hoven droven. Det är fel. För det du ser är en rastplats i full frihet. Ingen tjusig restaurang med vita, stärkta dukar, kan konkurrera med den här, när det gäller välbefinnande. Möjligen komfort men vem bryr sig?

 

Men nu var det väl framtiden jag hade tänkt skriva om. Jag måste erkänna att jag inte alltid har varit anhängare av vår monarki. Nu är jag det! För tänk om vi hade haft president och vi hade haft en Donald Trump. Det räcker med att vi har en Jimmie Åkesson som skulle kunna tänkas kandidera till presidentämbetet. Och att vi, folket, skulle välja. Hemska tanke. Vilken framtid skulle det ge? Skulle det överhuvudtaget finnas en?

Vilken blir följden om Trump blir USA:s nästa president? Han, som verkar så lättstött, ja, faktiskt ganska så Trumpen. Och på andra sidan har vi då Putin, tänk om han blir Putt? Vem av dem kommer lättast åt kärnvapenkrigsknappen? Jag bävar inför den bilden av framtiden.

 

Nä, jag gör som de älskade barnbarnen och ägnar mig åt baktiden. I dag ska nyblivna fru och herr Morén få en äppelpaj till efterrätt.

I morron är det hockey. På fredag åker vi till Stockholm och syster och svåger, för vidare färd till Spanien! Två veckor i 28-gradig värme och sol. Jodå, jag har kollat framtidsprognosen.

 

Ha det gott!

 

Nej, det är inte ett stavfel i rubriken! Om nu någon trodde att det var nypor jag menade. Hårda sådana.

Jag kom bara att tänka på forna tiders terrorister. Pojkarna som var ett par år äldre.

 

Det är kanske att ta till att kalla dem för terrorister men om man tittar i ordboken, kan terror betyda "injaga skräck hos någon". Alltså var de terrorister, pojkarna.

På vintern kastades det snöbollar. På sommaren puttades det från bryggor. Sånt kunde man i bästa fall uthärda och överleva. Men på hösten! Då blev grabbarna i sitt esse. Och överallt växte de, de förhatliga nyponbuskarna. Du vet vad jag menar, va? Inuti nyponen finns ett "ludd" som omger fröna. Detta ludd är det mest jävulska naturen har hittat på. Om man stoppar ner luddet under skjortan på någon, då börjar det klia och klia och klia, tills man inte står ut, utan är beredd att ge bort sin sista krona, bara det slutar.

 

Pojkarna var inte ute efter några pengar. De var ute efter att se oss lida. På den tiden fanns ju inte så många tillfällen att roa sig, så de gjorde det på andras bekostnad. Vår bekostnad. Vi, som var mindre, svagare och inte sprang lika fort.

 

Hösten var klipulvrets tid och jag lovar att jag många gånger längtade efter vintern, på den tiden. Speciellt efter ett snöbad under skjortan som kunde lindra kliandet. Det gör jag inte längre. Men - jag funderar på idén att lansera det miljövänliga stridsmedlet. Jag skulle vilja se den krigare som kan koncentrera sig på att skjuta en annan människa när det kliar över hela kroppen.

Fast ännu hellre skulle jag vilja se att det inte fanns några krigare. Eller soldater. Eller idioter. Men gärna en massa nyponsoppa åt folket. För se nypon är precis som människor, hos varenda en finns det både ont och gott. Och den vackraste och mest ljuvligt doftande ros, kan bli ett nypon. Sen är det upp till oss hur vi använder det.

 

PS. De växte upp och blev allt annat än terrorister, pojkarna. Men retas, det kan de fortfarande. Gubbarna.

 

Nej, det handlar inte om mig och min vikt den här gången. Det handlar om min resväska.

 

Vi ska åka iväg till varmare nejder och fira mannens födelsedag. I två veckor! Med oss har vi presenterna, det vill säga syster och svåger, men de går utanför viktbestämmelserna. Födelsedagspresenter vägs inte. Tror jag då, för om de gör det, vill jag inte räknas dit. Jag tillhör ju kategorin som alltid ska genomsökas. Det brukar både lysas på mig och tafsas på mig och när de inte hittar något misstänkt där, åker lilla handväskan på en genomkörare. Där gömmer jag självklart både pistol och machete bakom läppstiftet.

 

Nej, nu gäller det alltså att tänka ut vad som är det allra mest nödvändiga för fjorton dagar i ett klimat fjärran från oktober i Skellefteå. Jag har kollat på väderappen, som sträcker sig fram till vår ankomstdag, och då ska det vara 29 grader där. Men det är klart, 29 kan ju också innebära 30, vilket är min bristningsgräns! Likaväl kan det naturligtvis komma en kallknäpp och bli svalt. Så - planering för två veckor med noll koll på situationen och max tio kilos packning. Däri ingår självklart livsförnödenheter som hårvax, kortlek och Ipad för att läsa Norran. Det väger! För att inte tala om reselakanen, de väger 410 gram. Där åkte en pocketbok.

 

Det är naturligtvis inte tal om att ta med en tub Kalles kaviar, vilket jag tycker är helt ok, eftersom jag inte äter det oftare än två gånger per år. Cirka. Ej heller nåt album med bilder på barnbarnen, de finns ju i min telefon, som definitivt ska med! I väskan bakom macheten. Jo, nu tillåts faktiskt en typ handväska av litet format också. Det är där mannens problem börjar. Han äger ingen sådan så han funderar på att ta med en liten, mjuk kylväska. Det är på det sättet han har tänkt sig att överleva, misstänker jag. Men, min kära, en korvring väger alldeles för mycket . . .

 

Innan jag dyker in i garderoben igen, ska jag förklara kopplingen mellan text och bild den här gången. Eller så inte.

 

 

Nej, det handlar inte om mig och min vikt den här gången. Det handlar om min resväska.

 

Vi ska åka iväg till varmare nejder och fira mannens födelsedag. I två veckor! Med oss har vi presenterna, det vill säga syster och svåger, men de går utanför viktbestämmelserna. Födelsedagspresenter vägs inte. Tror jag då, för om de gör det, vill jag inte räknas dit. Jag tillhör ju kategorin som alltid ska genomsökas. Det brukar både lysas på mig och tafsas på mig och när de inte hittar något misstänkt där, åker lilla handväskan på en genomkörare. Där gömmer jag självklart både pistol och machete bakom läppstiftet.

 

Nej, nu gäller det alltså att tänka ut vad som är det allra mest nödvändiga för fjorton dagar i ett klimat fjärran från oktober i Skellefteå. Jag har kollat på väderappen, som sträcker sig fram till vår ankomstdag, och då ska det vara 29 grader där. Men det är klart, 29 kan ju också innebära 30, vilket är min bristningsgräns! Likaväl kan det naturligtvis komma en kallknäpp och bli svalt. Så - planering för två veckor med noll koll på situationen och max tio kilos packning. Däri ingår självklart livsförnödenheter som hårvax, kortlek och Ipad för att läsa Norran. Det väger! För att inte tala om reselakanen, de väger 410 gram. Där åkte en pocketbok.

 

Det är naturligtvis inte tal om att ta med en tub Kalles kaviar, vilket jag tycker är helt ok, eftersom jag inte äter det oftare än två gånger per år. Cirka. Ej heller nåt album med bilder på barnbarnen, de finns ju i min telefon, som definitivt ska med! I väskan bakom macheten. Jo, nu tillåts faktiskt en typ handväska av litet format också. Det är där mannens problem börjar. Han äger ingen sådan så han funderar på att ta med en liten, mjuk kylväska. Det är på det sättet han har tänkt sig att överleva, misstänker jag. Men, min kära, en korvring väger alldeles för mycket . . .

 

Innan jag dyker in i garderoben igen, ska jag förklara kopplingen mellan text och bild den här gången. Eller så inte.

 

 

På våren får jag hybris! Jag tror att jag är grödornas Usain Bolt och att allt jag rör vid blir till guld. Och det snabbt!

 

Nya tips och idéer anammas och jag sätter igång med en frenesi som är näst intill utomjordisk. Vilket senare visar sig vara, just utomjordiskt. För i de jordar som jag planterar, sätter frön och experimenterar, händer ingenting förrän i september. Och med ingenting menar jag i de flesta fall ingenting. Men . . .

 

I ovanavbildade urna grävde jag ner en sötpotatis. Enligt initierade skulle det bildas ett fantastiskt tjusigt bladverk som skulle ge njutning åt ögat hela sommaren.

Först kom ingenting. Sen absolut ingenting. Jag tröttnade på att vänta och ignorerade urnan. Det som inte händer inom två veckor, händer inte. Vilket skulle motbevisas.

 

Vad det är som har kommit upp ur jorden, har jag ingen aning om. Förutom timjan! Av en sötpotatis blev det timjan. Och det är definitivt det enda stället på hela tomten, där det växer timjan. Var sötpotatisen kommer att dyka upp, blir spännade att se nästa år. Kanske i syrenbusken.

 

Ringblommorna började bra men det var också allt. Från det att bladen nådde trecentimetersstrecket, stannade allt. De dog inte, vissnade inte, växte inte. Bara stod där, stilla.

Jag skyller allt på pilträdet. Visserligen står det inte i närheten av vare sig sötpotatisen eller ringblommorna men nånting ska man ju skylla på. Så nu ska det sågas ner! Vi kanske inte lyckas få bort alla rötter men vem vet, kanske kommer det bananer från dem nästa sommar. Det finns ingenting som längre är otroligt i min trädgård. Inte heller nånting troligt.

 

Tro nu bara inte att jag ger upp! Ett lyckat experiment håller på att ta form. Smulgubbar! Eller Jordtron. Vänta bara.

 

Bättre förekomma än förekommas, brukar det heta. Så nu förekommer jag:

 

Det fatala hände i torsdags.

Efter flera års försök, lyckades vi, t-r-e personer, få till en träff! Det kan ibland vara svårare än att få till ett toppmöte bestående av alla världens nationers ledare. Tro mig. Därför var jag extra taggad och kände mig full av förväntan när Lilian och jag för första gången skulle få se Sussis "stuga" och äta middag där.

 

En inflyttningspresent är väl aldrig fel, även om hon har bott där några år, och jag tog på mig att fixa den. Inte svårt alls, eftersom vi känner hennes svagheter. En flaska rött och en säck Polly. Lätt som en plätt.

Sussi blev glad men inte särskilt förvånad. Men det blev jag!

 

När hon plockade upp flaskan med rött i ur den eleganta påsen, såg jag, efter några sekunder, mitt gigantiska misstag! Flaskan var bara halvfull! Ja, eller lite drygt.

Medan jag krympte till en våtfläck på golvet, började de andra två skratta nånting så hejdlöst. Varför? Det var ju inte det minsta roligt. Förr brukade vi ha samma humor men definitivt inte nu. Om jag hade kunnat, hade jag huggit flaskan och sprungit hem med den. För det var där den stod. Den andra. Den hon skulle ha haft. Hur pinsamt kan det bli?

 

Det som fattades i Sussis extravaganta flaska, fanns i en köttgryta som jag hade gjort. Jag skämdes så jag blev spyfärdig. Det enda positiva var att Lilian och Sussi hade trevligt hela kvällen. Åtminstone av deras återkommande skratt att döma.

 

Lite plåster på såren, fick jag ändå dagen efter, när Lilian messade och försökte trösta mig med, citat "Tack Maude för att du alltid bjuder dig själv". Slut citat. Nej, Lilian, det var Sussi som bjöd mig. Det gör hon kanske inte igen.

 

 

Hej där!

Nu är vi tillbaka, bloggen och jag. Kanske ingen världsnyhet men ändå. Hoppas att du, kära läsare, har haft en skön sommar. Själv har jag, som rubriken antyder, haft en djurisk sådan.

 

Det började bra. Flytten till stugan, i slutet av maj, kantades av fågelsång. I varenda buske, vartenda träd satt det lyckliga och kärlekskranka fåglar och trallade och sjöng. Kunde man bli annat än euforisk? En känsla som höll i sig någon vecka, närmare bestämt tills bombarna kom. Mygg stora som elefanter! Enda fördelen var att det var lätt att pricka av dem . . .

 

Sen kom småjävlarna. Bleka, taniga, nästan genomskinliga, i det närmaste ljudlösa myggor. Som. Var. Hungriga. Blodtörstiga och tokgiftiga. Vad jag hatar dem!

 

Harar och humlor. Koltrastar som tog på sig sysslan som mossrivare. En miniödla som bodde under altanen men som ibland kom fram och lät sig paralyseras av skräck inför flugorna som gick omkring farligt nära.

 

Så, en dag, en förskräcklig dag, såg mannen en orm på väg in till glassboa. Då det enbart är barnbarnen som har tillträde till den, bad mannen ormen fara dit pepparn växer. Tyvärr är ormar dåliga på kryddor, så mannen fick hjälpa den över till andra sidan.

 

Ibland kom min kompis, Sally.