saltatochkryddat

Och det gör man bäst genom att hålla fötterna kalla. Räcker inte det kan man alltid hålla ena handen kyld också.

Det är det här med euro och svenska kronor. Normalt går det finfint att så där på en höft översätta 10 euro till 100 kronor. Att det inte riktigt stämmer, har jag tappat bort. Tänk dig, en klänning för 10 eller en fyrarätters middag för 35, det är ju kanonbilligt det!

Men så faller månadsräkningsbetalningsdagen in när man befinner sig i ett euroland. Då blir det kaos i hjärnvindlingarna. Herremin, så vansinnigt dyrt allting plötsligt har blivit! Men det är bara att sätta igång och betala. Jag svettas floder, både på grund av den 30-gradiga värmen men också av det intensiva tankearbetet. Floderna rinner ner i IPaden och till slut ser jag inte vad jag gör. Lättnaden fyller mig likt helium när allt är signerat och ivägskickat.

Ett par dagar senare ringer hyresvärden och undrar, lite försynt, varför jag har betalat 300 kronor för mycket för oktober månads hyra?

Jag försöker inte ens förklara eftersom jag inte förstår själv. Så nu väntar jag med spänning. Kom an bara, OKQ8, Skellefteå Kraft, Länsförsäkringar och ni andra! Jag tar gärna emot mer pengar. Helst då i svenska kronor, jag känner mig rikare då. Eller hur sjutton det nu var.

När man svettas som ett tok i 32-gradig värme, trots havet på några armlängders avstånd, och mannen plötsligt får ett sms om att det är dags att byta till vinterdäck, då är det som att väckas brutalt ur en ljuvlig dröm av ett iskallt glas vatten i örat.

Ja, just ja, det finns en annan värld därute.

När jag såg Micke Anderssons bild från Hemavan på Insta, tänkte jag bara "huvva så hemskt". Marken var ju snövit. S-N-Ö, alltså. Och här sitter vi och söker skugga och blåst för att överleva.

Syster, svåger och make har badat i ett hav som var "vansinnigt varmt" och salt så det skulle lätt ha gått att använda dem som flöten. Eller flytbojar. Eller vad som helst som flyter. Själv kan jag inte gå ut i vattnet här eftersom botten är täckt av stora och små kullerstenar och mina fotleder inte håller för det minsta lilla snedsteg. Men nån dag ska vi gå till botten med problemet och besöka en sandstrand med lämpligare underlag. Det blir toppen det. Med en annan botten.

Att sitta och titta ut över ett ändlöst hav, där segelbåtar, lastfartyg och lyxkryssare syns färdas längst ut på en kant, är spänning nog för oss. På kvällen ser vi flygplan som startat från Alicante för vidare färd världen över och plan som går ner för landning i Alicante från världens alla hörn. Hörn, förresten, det finns väl inga hörn på en glob?! Lika lite som det finns en kant på ett världshav, även om alla båtar, plopp! försvinner just där.

Alltnog, den 19 oktober ska vi byta till vinterdäck. Det är låååångt dit. Nu koncentrerar vi oss på att överleva på soldäck. Himmel och plättar så varmt det är 😰☀️😉🤗😊

Men nej, jag är vaken! Det är sant. Jag är i Spanien! Det trodde jag aldrig.

Det började ju med att vårt flyg till Arlanda ställdes in. Då bokade vi ett morgonplan med SAS. Efter det tvingades just ett SAS morgonplan att stanna kvar på Falmark då en bagagetruck hade varit lite oförsiktig och touchat planet och så får man inte göra. Då måste ett ersättningsplan från Stockholm rekvireras med, som alla förstår, kraftiga förseningar som följd. Nu gällde detta givetvis inte vårt plan eftersom vi skulle flyga flera månader senare men nu blev jag ju varse att den möjligheten också fanns till att vi inte skulle komma iväg på semester.

När dagen grydde och vi skulle iväg, lät en mycket trött röst, som tillhörde vår flygkapten, oss få veta att vädret var strålande och att han skulle köra in lite tid på resan ner till Arlanda. Sånt där tror jag inte på. Det finns ju fåglar i luften. Dom kan man alltid krocka med. Bara som exempel.

Döm om min förvåning när vi, strax efter det att vi lyft, landade och faktiskt var i Stockholm. Tjugo minuter tidigare än vad tidtabellen sagt. Honom vill jag alltid flyga med.

Vi hittade syster och svåger och ett plan till Alicante. Det var liksom allt vi behövde. Fyra timmar senare var vi i Spanien! Och här ska vi vara läääänge. Så fantastiskt.

Bad, korsord, god mat och dryck, poker, utsikt och en luftvärme som smeker huden. Inte steker, det passar vi oss för.

I går var vi på en kilometerlång marknad där så gott som allt fanns att köpa. Vi köpte apelsiner. Jättegoda visserligen men nog hade jag väl hoppats på en läcker liten väska i alla fall.

Besvikelsen över den nya väskan som inte blev, försvann när vi kom "hem" och bestämde oss för ett dopp i poolen. Jag stannade där. Viktlös, bekymmerslös, väsklös.  Ibland är det bara för underbart att vara jag.

Ärligt talat, är det nån större skillnad mellan tonårsgrabbar och katter?

Fredag till söndag har jag "skött" två tonåringar och två katter. Maken har jobbat på sitt håll så jag har i princip varit ensam beslutsfattare. Trodde jag. Det där med beslut kan vi genast revidera. Dom tog respektive grabb och katt om på egen hand.

Vad sägs om att äta när maten är klar? Samtliga fyra sa nej. En satte sig på fönsterblecket ute och stirrade på mig tills jag förstod. En åt hos en kompis. (Vad sa det?) En skrek och förföljde mig tills jag fattade. En var aldrig hungrig men åt som som en häst när det passade.

Sen var det det där med att vara ute på nätterna. Det är så kul, oavsett väder, att man föredrar det framför att komma hem till en mormor som är toktrött men beredd att fixa nåt gott att äta innan sänggåendet. Sa jag sänggående? Så tokigt. 

Vad de fyra inte förstod var att en mormor har glömt hur det var att ha tonårsbarn och tonårskatter. En mormor blir trött på kvällen. En mormor blir lätt orolig och överbeskyddande. Men en mormor tycker det är fantastiskt roligt att se på valvakan med en 13-åring och få saker och ting förklarade för sig ur en tonårings synvinkel. En mormor kan också bli matt av lycka av nåt oväntat.

Men jag säger bara att nästa gång ansvarar jag inte för katterna. Det tar alldeles för mycket på krafterna.

❤️

Jag tittar ut genom ett fönster och ser en blågul flagga vaja för den svaga vinden med en klarblå himmel som bakgrund. Några vita molntussar skyndar sig förbi. Gräsmattan är fortfarande grön, trots en vecka in i september och efter en torr sommar.

Allt är så vackert.

Om inte om fanns.

Det många njuter av skönheten i, är fult för andra. Färger, till exempel.

Men de som inte ser färger alls, de synskadade och blinda, hur avgör de vad de tycker är vackert? Via känseln? Via hörseln? Via vad? Fantasin?

Den tror jag på! Fantasin. De som inte har den,  har inte förmågan att se. Då är allt svart svart och allt vitt är vitt. När det i själva verket finns en drös nyanser. Bengt Grive, legendarisk konståkningskommentator, han hade förmågan: Hon åker inte riktigt i vitt, snarare i ljusvitt. Han satt inte fast i ett stelbent tänkande han. 

Med detta sagt, ja, vad vill jag ha sagt?

. . . Kråkan satt på tallegren, den sa ett, den sa tu, ute ska du vara nu.

Eller var det röda och gula äpplen jag ville prata om? Dessa valtider 🙄

Och nu är det inte i första hand valet jag tänker på, du vet det där om Sveriges framtid, utan kvalet. Det kan gälla en enkel, vardagligt simpel fråga, typ "ska vi åka och handla före eller efter lunch?"

Tvärsäkert säger jag "före!", för att i nästa sekund säga "ja, eller ....". Och så tänker jag. Länge. För och emot före eller efter. Den tålmodige väntar. Löser korsord under tiden. Till slut säger jag "nej men det är ju bäst vi tar det efter lunch, klockan är ju snart tolv faktiskt".

Då tittar den tålmodige på mig och ler. Jag vet precis vad han tänker: "När jag ställde frågan var den halv elva". Men han säger det inte högt.

Okej, det var kanske ett överdrivet exempel. Eller så var det inte det?

Så nu har jag bestämt mig för att bestämma mig. Bland det värsta den tålmodige vet, är när jag ställer mig framför hyllorna med flingor, müsli och annat som man ska ha till fil. Det tar tid det! Inte bara för att jag ska läsa alla innehållsförteckningar och se vilken som har lägst sockerhalt, utan också för att kombinationen ska vara den rätta, nötter och bär men inte vilka nötter och bär som helst minsann. När den tålmodige börjar dra sig och varuvagnen mot ett annat håll, bestämmer jag mig: Nä, jag struntar i det. Jag mår ju inte bra på fil i alla fall.

Hur står han ut? Man kan fråga sig. Så nu har jag bestämt mig (!) för att sluta vela. Och jag ska definitivt veta vad jag ska rösta på när det är dags. Jag har velat och har alltid velat vara bestämd i min uppfattning. Så nu börjar jag! Och jag vet precis vad vi ska se på TV i kväll. Jag bestämmer för oss båda. Att vi sen har precis samma smak och samma intressen, behöver jag ju inte egentligen nämna. Huvudsaken är att jag inte velar. Nu ska det bli andra bullar av. 

Ja! Jag kanske ska baka bullar i dag. Det var en bra ide’. Eller . . . 🤔