saltatochkryddat

Jag har hållit i mig. Försökt hålla igen. Men vad gör man när ens förmåga är starkt begränsad?

Förmågan att röra sig, alltså. Att köra bil. Att börja vårstäda. Att ha skor på sig.

Jo, man kollar på färggranna, lockande utskick och reklamblad samt, förstås, det alltid närvarande nätet. När det dessutom börjar närma sig dagen B som i Bokrea, då är jag strängt upptagen.

Nu är första laddningen bärgad. En hel hög med vänner. Som bara väntar på att få hålla mig sällskap.

Nu är det ju så här att alpint,  skid-VM och SHL-hockey också kräver min tid och uppmärksamhet. Snart också Skidskytte-VM, så det blir till att fördela gracerna men vissa dagar blir det faktiskt övertid. 

Mannen jobbar olika tider hela tiden så jag har inte heller nåt stadigt schema att luta mig mot. Jag vill ju kunna frigöra tid för hans spontana: Vill du ut och åka en sväng? Vilket kan innebära allt från en tur till Jula, till stugan för att kolla snöläget, till Hednäs för att se hur mycket som har förändrats i byn sen sist, eller till Piteå för att köpa snyggaste servetterna. Jag är med på det mesta, bara han inte säger Ikea, för då vet jag att han är sjuk.

Men så länge jag har det så här KNÄvligt i rörelseapparaten och stukat självförtroende samt tår, är jag fullt tillfreds med att veta att mitt bokförråd är välfyllt. Jag behöver inte känna mig stressad i jakten på ny läsning. Vilket dock inte gäller böcker av Marianne Cedervall. Hon skriver snabbare än jag hinner läsa. Det stressar mig. Lite.

I morron, den 20 februari, är det 101 år sedan han föddes. Min far.

Men - det är ju jättelänge sen! Om han var född för mer än etthundra år sedan, hur kan han då vara min pappa? Jag, som är så ung.

Ibland hinner verkligheten ikapp mig. Min dotter, som fyller 40!!, sa häromdagen " men nu ser du riktigt gammal ut" och så skrattade hon. Hon försökte fixa till det genom att förklara att det berodde på min haltande gång och försiktighet när det gällde att sätta ner fötterna på säkert underlag. Skadan var dock redan skedd.

När jag så räknade ut att det var 101 år sedan Thure Westerman föddes, slog blixten ner. I alla fall kändes det så. Men när jag tänker på hur han var som 80-åring, strax innan han gick bort, kändes framtiden inte längre så deprimerande för min egen del. Han var en spjuver. Han hade blixtsnabba kommentarer, oftast så att man behövde  tänka till ett par sekunder innan storskrattet bubblade ut. En oslagbar humor, en fantastisk berättare och förmedlare om en tid som hade gått, dock inte helt spårlöst förbi.

Vi betraktade inte honom som gammal. Inte ens hans dotterdotter som gav honom en haklapp och en påse skumtomtar i julklapp. Inte för att han var gammal och spillde på sig, utan för att han älskade skumtomtar men åt dem aldrig. Påstod han. Det vita "dammet" på hans tröja avslöjade honom dock. Gissa om han skrattade gott åt haklappen. Hans barnbarn också.

Barnbarnen var det bästa han visste. Dem behövde han inte uppfostra och ha ansvar för, vilket hade varit nog ansträngande med barnen. Så alla hyss hittades oftast på tillsammans med morfar. Han hade själv haft det så, med sin älskade farfar. Han mindes. Och såg till att traditionen följdes.

Om du tittar noga på bilden av honom från hans arbetsplats i kraftstationen, ser du att det står 1953 skrivet på baksidan. Varför? För att bilden är från det året? Kanske men inte troligt eftersom det är ett barns handstil. Jag vet inte vem som är boven men jag har mina misstankar. För jag var i alla fall inte skrivkunnig 1953. Och du, Gun, har ju alltid varit noga med att dokumentera. 😉

Hade far levt i dag, hade han haft en förklaring. Som absolut inte stämde med verkligheten. Men som stämde med honom. Fortfarande ung i sinnet men nog hade han kanske sett lite gammal ut när han gick . . .

Plötsligt en morron blev det kväll. Åtminstone svart. Men innan dess hade det varit förkylt. Först en riktig praktförkylning hos maken som tog ner hans krafter. När han blev bättre fick jag överta den, ytterst motvilligt, kan jag säga. Men då den verkade frodas, blomma och tyna bort under en och samma natt, med hela innehållet av halsont, tokhosta, kvalificerade nysningar en masse och snuva som både täppte till och rann, hela tiden följt av frossa och svettningar i skiftgång, kände jag att det passade utmärkt att stiga upp och duscha så fort som möjligt på morronen.

Det gick inte så bra.

Plötsligt blev det alldeles mörkt och natten gjorde ett återtåg.

Staffan kom inrusande i badrummet och såg sin hustru som en hög av armar och ben på duschkabinens golv. Det tog sin tid att reda ut härvan och inte var jag mycket till hjälp för underlaget var halkigt och både krafterna och det logiska tänkandet var borta. Men till slut var jag tillbaka i sängen, blodig, mörbultad och frågande. Vad var det som hände? Och varför?

Jag har valt att se det hela i logiska färger.

Svart - svimning

Rött - blod

Blått - båda fötterna

Grönt - illamående

Orange - brinnande smärta

men sen blir det bara rosarött som i kärlek och omtanke, helt överskuggande allt det andra. Jag känner mig så privilegierad och otroligt tacksam. Nästan så att det gör ont. Men så kom då messet från Kalle: Uttänjt ligament!!! Då är du förlorad för svensk fotboll.

Ett skratt som börjar i magen och väller upp genom kroppen och ut genom munnen. Kan något vara mer effektivt mot smärta och självömkan? Tack, Kalle! Även om jag inte kan spela fotboll så lever jag i alla fall på hoppet 😄👍🏼

Och tack alla ni. Ingen nämnd men absolut ingen glömd. ❤️🤗

Alla som känner mig, vet att jag älskar troll. Tyvärr har deras namn solkats ner genom att begreppet "nättroll" har blivit synonymt med riktigt sjuka, elaka, illsnedu figurer som bara vill ont och som gömmer sig bakom anonymiteten i cyberspace.

Mina troll är raka motsatsen. De sprider glädje.

I stugan har vi, i flera år, haft en trollbacke med en hel berättelse invävd i trollens placeringar. Men efter flera somrar med skiftande väder, har många av dom förlorat sitt ursprungsutseende. Solen har blekt dom, regnet har till slut gjort dem skalliga och tidens tand har givetvis också gjort sitt.

Så i höstas bestämde jag mig, efter stor vånda, att Trollbacken ska få bli en spännande växtplats för allehanda överraskningar. Självklart har jag inte gjort mig av med mina små vänner, de har sin bostad i "glassboa" och där får de leva som de vill.

Men så hände något! För någon vecka sedan kom mitt favoritmänniskotroll med en stor och tung väska till mig. När jag kikade ner i väskan, kunde jag inte tro mina ögon. Så många, fantastiska troll!

Stentroll med underbara personligheter som bara log mot mig. 

Nu ska Staffan få planera, det gillar han, var dessa nya vänner ska placeras. I stugan, så klart, men också sol-,  vind- och vattenskyddade. Samtliga har rejäla kalufser, som inte får förstöras, de har färggranna, målade kläder som inte får blekas, det blir en delikat uppgift för maken att lösa deras bostadsbekymmer. Han kommer att klara det. 

Trollet på bilden har en speciell plats i mitt hjärta. Det påminner mig om givaren. "Hon med håret". Men också med det stora hjärtat. Och glada skrattet.

Därav den något märkliga rubriken. Men så är det. I väntan på sommarens troll, går det lika bra med @selleri. 😍