saltatochkryddat

Man får sina favoriter. I åtskilliga år har förstaplatsen på min tio i topp-lista innehafts av en påve vid namn Johanna. Boken, alltså, Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross. Hur många böcker jag än har läst, och det har jag, har den varit en hittills ohotad favorit. Men så hände något.

Jag fick av en ren händelse syn på en pocket med lockande titel och omslag, Månskensvargen. En mörk, medeltida vintersaga, stod det. Del ett av tre. Okej, jag kollar väl ettan till att börja med så får vi se. Och OM jag fick se!

Tidigare hade jag plöjt genom ett antal blodiga deckare och hemskheter och tänkte väl att en vintersaga skulle vara ett lämpligt avbrott. Inte sedan påven Johanna har jag varit så rädd. Inte för min egen del men för huvudpersonernas. Det fanns inte den minsta lilla kommissarie med kvinnlig medhjälpare, eller tvärtom, som försökte lösa ett mordfall. Spänningen var en helt annan men icke desto mindre intensiv.

Nu har det hänt! Påven Johanna är inte detroniserad men hon har fått göra plats på prispallen för en månskensvarg, delad förstaplats minsann. 

Eftersom mina armar inte klarar av inbundna böcker, måste jag vänta till pocketupplagan kommer. Ibland är väntan olidlig. Talbok, sa någon. Inte en chans! Mina romanfigurer måste få tala med sina egna röster, nåt annat funkar inte. Så jag får vänta. Och medan jag väntar, hinner Marianne Cedervall ge ut ytterligare en ny bok. Hon är produktiv, den damen. Och inte förstår jag när hon hinner skriva heller, hon som är i elden jämt och överallt. Nu väntar jag på pocketen där min förebild, Hervor, är en av huvudpersonerna. Där händer det grejer där hon drar fram. Så innan jag har läst den, har det kommit en ny Cedervallare. Har jag det inte stressigt så säg 😉

Jag älskar böcker! Medeltidsskildringar, deckare, feelgood och Hervor med sällskap. De är med mig när maken jobbar kväll eller, fyfördenlede, natt. Och när han är hemma - då läser vi båda två! Kan det bli bättre? Nix. 😍

Mickel and The Fox were sittning at the Top of the World.

Äh, vi tar det på svenska. 

De båda polarna, Mickel och Räven satt högst uppe på jordklotet och filosoferade.

- Du vet, min kusin Polar, sa Mickel. Han ringde i går och var orolig över klimatet. 

-Jaså, varför det, frågade Räven.

-Jo, för där han och hans polare bor, håller isen på att smälta bort och det blir mer och mer vatten. Polarna tycker om att springa och jaga över is men inte att simma för att få mat för dagen. Då berättade jag för honom att det påverkar oss alla, det som människor kallar för klimat. Det blir olidligt varmt för oss som har päls och dessutom brinner våra hem och skafferier i skogarna upp.

- Men hur kan det ha blivit så?

-Det beror på dom som tror sig vara de intelligentaste varelserna på hela jorden. De har uppfunnit så mycket som underlättar livet för dom, flygplan som på bara några timmar tar dom långt bort till länder där dom inte vill bo , bara besöka för solens och de billiga prisernas skull. För att inte tala om  plasten! Materialet som har obegränsade möjligheter och användningsområden. Och inte går den att göra sig av med heller. Därför slängs miljarder ton plast i haven för att innevånarna där ska kunna tillverka regnkläder åt sig. Nåt dom verkligen behöver.

Räven skrattade.

- Men är dom dumma på riktigt?

-Ja, inte är dom listiga som vi, direkt.

- Men varför får dom bestämma då?

- Därför att dom är människor och vi är djur.

- Vad är det för skillnad?

- Vi lever med och i naturen medan dom lever onaturligt.

- Men varför kan dom inte lära sig av oss då?

- Det har dom inte förstånd till.

- Surt. Sa räven.

Här sitter jag och väntar. Ja, inte just nu förstås för nu är det inte mitt väder. Vad jag väntar på? Våren och sommaren förstås!

Det slog mig att vi skulle kunna fylla en hel riksdagssal med förespråkare för olika väder. Faktiskt enbart från min bekantskapskrets. Ove älskar snö och skidåkning. Sandra älskar snö och skoterkörning. Hans B älskar mycket snö, massor så att man kan köra fast med skotern. Lunkan hatar snö, är less på att skotta fram postlådor ur plogvallar. Annie har inget emot snö bara den inte hör till den mörka årstiden. Hon har ändrat sig lite sen hon var tre år och kom neddansande i pyjamas, sedan hon hört sin mor utbrista: Vilket skitväder! Då log hon med hela ansiktet och sa: Jag älskaj vädej!

Hennes bror, Ted, tycker inte om vintern men gillar sommaren, fast bara om det regnar! Så där lagom så att fiskarna nappar, inte för mycket för då slutar de nappa, viktigpettrarna där. Om de bara visste att det räcker med att de nappar en gång för då blir de fotograferade, pussade och tillbakasläppta i vattnet igen. Det kan dom väl bjussa på, laxarna och öringarna, Oavsett väder.

Yvonne är inte så kräsen, bara våren, sommaren och hösten innehåller perfekt bärväder. Och svamp. Rikliga skördar av allt, då är hon nöjd. Jo, och så om hon får åka skidor på vintern och träffa trevliga och hjälpsamma människor längs spåret.

Syster Gun vill inte ha snö på vintern alls. Inte på sommaren heller. Men så bor hon ju i Stockholm också. Syster Ima fullkomligt älskar snön - i Skellefteå. Själv bor hon i Linköping och slipper den.

Jag vill ha en kruttorr vår och försommar, utan vattenpölar där mygglarverna kläcks.

Om vi skulle ta och bilda en väderriksdag och -regering och ena oss om vädret. Vi kan ju börja att bestämma om sommartidens vara eller icke vara. Ajdå, där sprack det på direkten.

Det kan inte vara lätt att tillgodose allas viljor och önskningar men det skulle ju räcka med mina. 😉 Jädrans så perfekt det skulle bli!

. . . svaga men i nordöstra hörnet måttliga. Om man ställer sig på en stol.

Men hörru, vädret, vad är det med dig? Du velar ju som den värsta politiker. Ena dagen är det klart, men kyligt. Andra dagen är allting på plus och man anar ljusare tider. Men då, just då, smäller det till igen och allting fryser. Det blir osäkert vilken väg man ska gå för att inte halka åt ena eller andra sidan. När utsikten att se längre fram än näsan räcker, anas på förmiddagen, kan det vara hur frostigt som helst och bara mörker i sikte på eftermiddagen.

Hur ska du ha det, vädret? Bestäm dig nån gång!

Om det snöar på bilar som står ute, brukar man kunna sopa av dem. Nu måste man ha rödsprit och rakblad för att få rutorna rena. Snön har nämligen hunnit smälta och bildat ett ispansar på hela bilen. Under natten! Samma natt som det snöat flera decimeter och som lagt sig på bilarna.

Jag tror de har en regeringskris där uppe, där vädrets makter sitter.

Det får vara slut med det nu! Bestäm er, kom överens med allas bästa för ögonen. Det är ju alla vi som går här på jorden som drabbas. Inte ni, ni har ju en egen värld att leva i.

Ja, jag vet inte hur det här ska gå. Jag hoppas bara att det slutar. Nån jävla ordning får det väl ändå vara. Va? Var det en politiker som sa så? Ja visst ja, så var det, det borde jag ju ha begripit. Det kunde självklart inte ha varit nån beslutsfattare. Sådana verkar inte tro på ordning och reda. Som vädergudarna, till exempel.

Från minus 14 grader på morgonen till plus tre på kvällen. Vädret är inte snällt mot min kropp. Som de flesta "värkliga" personer, kan jag känna redan flera timmar innan att det blir väderomslag. Gör det mest ont i handlederna, blir det nederbörd inom några timmar, även om himlen inte visar minsta tecken på det. Nacken och huvudet brukar förebåda temperaturväxling. Influensavärk i hela kroppen kan innebära vad som helst som har med väder att göra.

När vi var i Spanien i höstas var allting rätt. Beständigt väder, jämn, varm temperatur, lagom luftfuktighet, skön och regelbunden motion. Jag mådde bra hela tiden. Värkligen bra 😉

Min far åkte aldrig till Spanien. Hans onda lindrades inte av värmen, tvärtom. Däremot var han mycket bättre än SMHI på att förutsäga vädret. Jag minns speciellt en midsommarafton när det regnade massor och dimman låg tät. Eftersom midsommarfirande förutsätter utomhusaktiviteter, blev jag mer och mer desperat och till slut ringde jag och frågade pappa om dåligvädret skulle bestå hela dagen. Nej, svarade han på sitt kortfattade sätt, som han alltid tog till i telefon. Det var inte hans favoritsysselsättning nämligen, att prata i telefon. Jamen, när slutar det regna då? Jag ville verkligen få ett mer detaljerat besked. "Fem i fem" sa han bestämt.

Klockan 16.55 befann jag mig i skogen och rastade hunden. Jag fick med egna ögon se hur regnet upphörde, solen bröt fram och dimman lättade från marken och försvann. Exakt fem i fem.

Jamen, jag sa ju det, var faderns enda kommentar.

Ibland behövs inga stora under. Ibland räcker det med att man får en mugg kärlek. Ett gott, nybryggt kaffe med en skvätt mjölk i, precis som jag vill ha det. Det vet han. Kryddat med kärlek. Bästa botemedlet mot allt som är "värksamt". 

Kolla! Märker du skillnaden? Nej, jag menar självklart inte dukningen av samma bord, nyårsafton kontra nyårsdagen. Skillnaden utgörs av lugnet. L U G N E T.

Nyårsdagen är hos många jag känner, den legala latardagen. Man får sova länge, det blev ju väldigt sent i natt, man får äta en långsam frukost med ett korsord bredvid sig, sen kommer njutningen av att på TV se andra idrotta för sitt liv, medan man själv halvligger i soffan och har åsikter. Hur underbart som helst!

Om man, som vi den här gången, har haft värdskapet för det traditionella gänget, finns det alltid några matrester i kylskåpet, som vi kan värma utan större ansträngning. I år lockar inte ens vädret till en så kallad uppfriskande promenad, det blåser småspik nämligen.

Men det mest rogivande av allt är ändå: tulpanbuketten! Våren har tagit sitt första ministeg som gett oss en tro på den. Den kommer, det gör den. Tulpaner ljuger inte.

Jag vet att det blir stressigare i morron. Då inleds den stora nedrustningen av julen! Eller inleds och inleds förresten, här tar vi det inte varligt och pö om pö, nej, allt ska bort på en enda gång. Ingenting får stå i vägen för våren!

I förmiddags ringde en av gårdagens gäster och tackade för senast och samtidigt ville hon veta om vi hade sett till hennes läsglasögon. Det hade vi inte men vi lovade att leta efter dem. En stund senare ringde hon igen och sa att hon hade hittat dem. Så bra, sa jag, och frågade var? I makens sko, svarade hon. Ibland måste man vila efter ett skrattanfall också.

Staffan sa nyss, på tal om glasögon, att förr, när vi hade haft nyårsfirande hemma hos oss, hade vi alltid en uppsjö av glasögon kvar lite överallt dagen efter. Skillnaden nu är att alla har sina glasögon på näsan hela tiden. Ja, utom en då. Åldern tar tydligen ut sin rätt. Vilket inte märks annars minsann. Samma härliga jargong, rå men hjärtlig, precis som det ska vara mellan goda vänner. 

Och alla helgar vi vilodagen. Nyårsdagen. 

God fortsättning på det nya året, mina bloggläsarvänner! Nu går vi mot våren, sakta men säkert. 👍🏼