saltatochkryddat

Det går liksom runt för mig. Det är det här med språket.

Kan någon förklara för mig innebörden i "sinnessjukt bra"? På riktigt!

Jag har vant mig vid att höra att, exempelvis, en maträtt är "sjukt god", att en person är "sjukt cool" eller att nånting är "sjukt vackert" men att jag har vant mig, betyder inte att jag anammar det.

För att en maträtt ska kunna benämnas sjukt god, måste det väl innebära att den är så god att någon har förätit sig och tvingats till sjukhus för magpumpning! Eller?

Ja,ja, jag vet att jag är stenålder och att jag inte greppar allting men jag försöker åtminstone. Tills vi kommer till sinnessjukt. En tämligen ålderstigen benämning på psykisk sjukdom, vilket jag, varken i min vildaste eller grymmaste fantasi, kan använda mig av som förstärkning av ett ord. Det blir en total kollision i huvudet.

Det finns folk som svär var och vartannat ord. Det finns de som förstärker med: jämarns, hemskarns, hellvittis och liknande. Det finns skitgott, dökul, fett mager och andra omöjliga förstärkningar. 

Det händer att jag svär. Det händer också att jag säger att jag är dökär. Ibland är nånting jättelitet också. Men nånstans måste gränsen gå. Åtminstone för mig.

Jag har i hela mitt liv inte vetat vad jag har gjort! Men nu vet jag. Jag skogsbadar!

Okej, uttrycket och begreppet kanske är nytt men inte företeelsen. Skogen har alltid varit min vän, min tröst, min förtrogna, min energikälla och min ögonfröjd. Den har varit ett så naturligt inslag i mitt liv att jag inte ens har reflekterat över det.

Men nu, när skogsbad är inne, och används som en läkningskraft för kropp och själ, förstår jag hur privilegierad jag är.

Just nu, i skrivande stund, ligger jag på en divan några meter från skogen. Jag ser ljusets skiftningar mellan alla grenverk och trädstammar. Vet du hur många nyanser av grönt det finns? Inte jag heller men jisses vilket färgsprakande konstverk de bildar med solens hjälp. Grönt ÄR skönt. 

Hoppas nu att alla kan få tillgång till att "skogsbada", att inte kalhyggena brer ut sig och omintetgör. Då säger kanske någon: Men du förstår väl att skogsägarna vill avverka, det är ju ett stort penningvärde som står där.

Jo, men tänk om skogens uppdrag har ett ännu större värde än penningvärde; att göra det trasiga helt, att läka sår, att få människan att förstå.

Jag är övertygad om det. Ba’fatt ja vet de, som Hanna Marklund säkert skulle säga. Klokt. Kort. Koncist.

Visst duckade jag! Självklart, annars hade jag ju varit skalperad vid det här laget.

Några i min vänkrets tycker att jag överdriver ibland. Detta är helt fel!

Bara för att ingen av dem stod bredvid mig det året jag dammade mattor på balkongen. En dag, det året alltså, hörde jag ju förstås att det närmade sig ett militäriskt plan i hög hastighet och innan jag hann hålla för öronen, var det framme hos mig. När jag, skräckslagen, berättade det för ett par av mina närmaste vänner, trodde de inte att planet var så nära mig att jag såg hans ansikte. Det är "vännerna" själva som har överdrivit det hela och påstår nu att "jag sett piloten i ögonen". Vilket larv! Det fattar väl varenda förnuftig människa att det är omöjligt. De har ju mörka glasögon på sig.

Numera är jag försiktigt när jag delger andra mina upplevelser av flygplan. Men nog trodde jag väl att min man skulle lita på mig när jag berättade om planet ovan (på bilden alltså).

Men jag fick bildbevis jag! Det flög nämligen fram och tillbaka över älven och i (jag säger I) skogen en hel dag.

Så jag behövde bara stå stilla i några, nåja, många minuter och sen ducka när det passerade, för att visa upp den självklara sanningen för maken när han kom hem.

"Och det var ett passagerarplan!!! Det hade fyra små fönster på varje sida". 

Jag hade haft tid att kolla när det flög längs älven fram och tillbaka i flera vändor.

Grannen sa: Det är så otäckt! Jag får en känsla av krig!

Men snälla. Då skulle hon ha varit med mig på balkongen när stridsplanet kom. Då kunde man ha trott det värsta. Men piloten såg snäll ut. Dessutom har jag inte samma livliga fantasi som hon.

Sköterskan som gjorde ett hörseltest på mig en tid efter, sa förskräckt: Men vad har hänt?! Helt plötsligt hör du ju mycket sämre... Det verkar som att du har fått en bullerskada av nåt slag!

Jo, det kan du tro, tänkte jag. Men jag berättade inte. Hon kunde ju tro att jag var pedant som dammade mattorna på balkongen.