saltatochkryddat

Häromdagen var vi ute på en skogstur för att se om vi kände igen oss. Det gjorde vi inte!

Här och var dök små åsryggar, en del mindre dalar, nån liten sjö och andra överraskningar upp. Anledningen till det är att skogsskövlingen nu visar sin rätta natur.

På en mängd ställen finns gigantiska kalhyggen, där vi tidigare sett en stolt skog med en mångfald av växtlighet.

Jag kanske förstår att gammelskogen ska ge plats åt föryngring men att det ska inträffa exakt samtidigt för en hel drös skogsägare, känns lite obegripligt.

Visst, jag är en trädkramare och ingen som har som ansvar att sköta om skogen så för mig är inte skötsel och nermejning av 99,8 procents skogsbestånd detsamma.

När så denna döda trädstam med en massa skelettdelar uppspikade, från djur antar jag!, plötsligt stod i vår väg, tog jag det som ett varsel.

Staffan hittade en ryggrad en bit bortanför men då han själv är skapad med en stark sådan, behövde han den inte så han la den, snyggt och prydligt, intill trädstammen.

Det kändes som att indianer eller nåt annat naturfolk, hade smyckat stammen för att hedra minnet av skogen och dess invånare.

Okej, jag kanske är partisk för träden och skogarna har alltid varit mina. Min tillflykt, min tröst, min energikälla och mitt andningshål.

Där har jag bott och där bor jag nu på somrarna. Vi har skogen runt knuten. Min mardröm är att vakna en morron av ljudet från en skogsmaskin och en massa brak och knak.

Om jag hade massor med pengar, skulle jag köpa "vår" skog och förlora en massa pengar genom att låta den stå orörd. Men vad ska jag med pengar till om jag inte kan andas?

Nostalgi när den är som bäst. För just här gick jag klass 1. Sedan lades skolan ned. Och blev så småningom bönhus som sedermera blev byagård.

Häromdagen var den värd för en loppis och på midsommarafton blir den, traditionsenligt, samlingspunkt för en stunds trevlig gemenskap innan folks egna midsommarfiranden tar vid. 

Huset innehåller minnen, olika för alla, antar jag. För mig är minnena ettan, tvåan och trean, alla i samma klassrum, för övrigt det enda klassrummet som fanns. En kateder, en orgel och en fröken. En mattant som lagade god mat. Och Bisse, min bästis. Hon hade hatt och jag hade lappmössa. På skolfotot! Det är möjligen därför jag aldrig har haft huvudbonad i vuxen ålder när jag kunde bestämma själv.

Formas vi för resten av våra liv av våra tidiga skolår? Jag avskyr utedass. Jag gillar inte att gå i långa uppförsbackar när jag har en tid att passa. Jag är fortfarande bättre på att läsa än att räkna. Och jag blir fortfarande jätteglad när jag träffar Bisse.

På fredag får de andra gå till sin byagård om de vill. Själv går jag till skolan.

Varje år, första lördagen i juni, samlas alla (nåja) sommarstugegrannar till årets städning av världens vackraste väg. När Melodikrysset är klart kommer vi, en efter en, till bommen, som är den givna mötesplatsen. Där ska det då först diskuteras vad som måste göras åt vägen, sen ska den inspekteras om det verkligen behöver göras och så tar det betungande arbetet vid.

I år deltog jag inte. Mitt knä ville inte. Men Staffan deltog och kom hem efter tio minuter! Beslutet var enhälligt, ingen åtgärd krävdes, vägen är i perfekt skick!  Men OM jag hade varit med, hade garanterat en bestämd röst hörts i vimlet: Nog vore det bra om den asfalterades ...

Från början trodde jag att han menade det och blev helt galen. En skogsväg! Den vackraste! Moder Naturs egen skapelse, kanske med lite hjälp av människor en gång i tiden men ändå. Jag vet inte hur jag uttryckte mig men att jag uttryckte mig förstod jag när jag såg hans leende.

Stod karln och drev med mig?! Självklart! Numera ska stugvägen asfalteras, förutom sista biten fram till Staffans och Maudes stuga. Jädrans retsticka!

Den här lilla stugbyn är smockfull med humor. Skratt, omtanke och bus. Medelåldern är förhållandevis hög men det kan man inte märka. Den yngsta ska förresten bli farmor i år. En väldigt ung farmor visserligen, men ändå. Är man farmor då har man passerat en gräns. Hon kan inte längre ha sitt långa hår ihopsatt i svans utan måste forma det till en stram knut. Hon måste ha förkläde på sig, oavsett vad hon sysslar med. Hon måste byta ut sina läckra glasögonbågar till runda. Ja, du, Pia, det är mycket som krävs av en farmor. Fråga mig som har varit det i tretton år. Och mormor i snart sexton. Men det är liksom yngre.

De som bor i första stugan är våra huvudpersoner. De har en inglasad altan som de upplåter för alla våra gemensamma aktiviteter, möten enligt stadgarna och möten helt utan stadgar. Nu är vi spända i förväntan eftersom vi ska få nya grannar, men vilka det blir har vi ingen aning om. Budgivning pågår. Undrar om spekulanterna är införstådda med att de kanske tvingas byta bil? Grindvakterna i stuga ett har nämligen vissa krav på bilens färg. De måste ju ha en rimlig chans att hålla reda på vilka som åker in i och ut från området. Något år hade de flesta grå bilar. Det gillades inte så nu har vi ändrat på det. Självklart. Här i byn ställer vi upp för varann.