saltatochkryddat

Det var kanske inte precis de orden hon sa, Åsa, (trots att hon är florist 😉) men innebörden är densamma.

Vi är jättedåliga på att säga positiva saker till varann i vardagen, eller hur? Om jag, t ex, ser en före detta skolkompis på stan så säger jag hej och går vidare. Till en annan skolkompis, som jag har närmare kontakt med, kan jag berätta att jag såg denna skolkompis på stan och att "hon var så himla snygg och fräsch", eller om jag möter en granne i trapphuset, som jag vet går på gympa tre gånger i veckan, då kanske jag säger "i dag är det jättehalkigt så gå försiktigt" men när jag kommer in igen till maken, säger jag "himmel så duktig hon är som går på gympan i ur och skur tre gånger i veckan".

Det behövs egentligen inte så mycket för att förändra dagen för någon annan.

Själv är jag ju hopplös på att klanka på media i alla dess former, vilket går ut över Staffan. Inte så att jag blir på dåligt humör och fräser åt honom, utan det är mer verbala attacker mot media som han tvingas lyssna på. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, vilket i många fall har att göra med mitt förflutna som korrekturläsare. Då var man strikt i sin bedömning. Till exempel hade vi aldrig släppt igenom "splånkans nya Ica-butik" där, som det senare stod i texten "... de millimeterjämna varulagren i butikshyllorna är som en våt dröm för vem som helst som någonsin jobbat i butik och förkovrat sig i frontning".

Jag vet att jag inte hänger med, trots att jag har barnbarn och bonusbarnbarn, från ett år upp till sexton, och så ska det vara. Jag vet också att jag skulle ha tyckt att det hade varit urfånigt om mina föräldrar hade anammat de uttryck som vi ungdomar hade. Allting utvecklas och förändras, rätt eller fel är inte upp till mig att säga men vad jag kan säga är "så fin du är", "vilken snygg jacka du har", "det gjorde du bra", "du gör mig glad" och "oj, vilka gulliga och artiga barn du har". Bara som exempel.

Det verkar som att våra stora, så kallade aftontidningar, gör sitt värsta för att få oss oroliga, arga, förbittrade, avundsjuka och allt annat negativt när de sätter sina rubriker och sen tar betalt för att läsa resten på nätet. Okej, de ska överleva på något sätt. Dock inte tack vare mig. Jag håller mig till Norran och TV-nyheterna. Norran, tack vare rapporteringen om Skellefteå AIK och familjesidan, TV-nyheterna, tack vare deras vårdade språk.

Och till Åsa säger jag: Du inspirerar mig och fastän jag inte har en egen blomsterhandel ska jag bli bättre på att dela ut rosor, så det får bli verbala sådana.

Mina bloggläsare, tack, miljoner tack för att ni finns och en ros till var och en av er 🌹 🥰

Och att kvinnor som föder barn får smärtlindring av fotbollsläkare!

Jag har alltid älskat fotboll! Ja, i ärlighetens namn var jag väl, i tonåren, kanske mer fascinerad av en del spelare än själva spelet.

Och senare, när min son började spela fotboll, var jag mest rädd för att han skulle skada sig. Men successivt blev intresset för själva spelet större och större samtidigt som sonens intresse för att aktivt spela fotboll minskade i takt med tiden han la ner på att kolla på internationellt spel. Det var väl Ted, van Basten, Gullit, Fowler, McManaman och de andra som fick mitt intresse att blomma ut. Jag njöt av att se skickliga spelare utföra magiska under med bollen. Ronaldinho, Batistuta, Messi, Henke, Brolin, ja, det fanns en hel del riktiga lirare att glädjas åt. Då.

Nu då? Jo, visst finns det några men jag hinner knappt lägga märke till dem innan de filmande skådisarna tar all uppmärksamhet. Spelarna som nästan får en knuff och som slänger sig, rullar flera varv och skriker ut sin nästintill dödliga smärta tills domaren kommer och tittar på offret och vinkar till lagets läkare att komma in på planen för att se om livet går att rädda. Om de ger nån behandling är svårt att se, det bildas liksom en mur runt spelaren. 

Efter några minuter tycker domaren att det är nog och kallar in båren . Men just när bårbärarna är framme, reser sig spelaren och går med minst ett avsparkat ben till sidlinjen, dricker lite vatten och börjar vinka med stor frenesi till domaren att: Nu är jag piggelin som tusan och måste in och rädda laget.

Och det händer om och om och om igen. De här flännskoporna med miljardinkomster är inte värda ett vitten! Är de förebilder för våra unga? Den frågan har ett självklart svar. Det är aldrig, aldrig tillåtet att fuska på någon annans bekostnad och eller för egen vinning.

Jag älskar fortfarande fotboll men jag älskar inte att se alla spelare, långt ifrån.

Låt Neymar, Suarez, Pepe och alla andra filmstjärnor få lägga sig på ett förlossningsbord i ett eller två dygn och få känna på simulerade smärtor liknande barnafödsel (glöm inte när bäbisens halva huvud trängts fram i själva öppningen och stannar där en rejäl stund) och den enda hjälp att få är fotbollsläkarens startgas och en klunk vatten. Kom sen och säg att ett avtrampat skosnöre kräver bår. Eller att en tröjdragning är lika smärtsam som ett revbensbrott, orsakat av en bäbis ihärdiga sparkar i magen.

Det finns naturligtvis allvarliga skador i idrott och de ska också tas på allvar. Därför skulle jag vilja rekommendera att Neymar samlar en massa likasinnade spelare och läser högt för dem fabeln om Pojken och vargen.

Nej, trots att färgerna för stunden överensstämmer, utomhus och inomhus, är det faktiskt inte det jag grubblar på. Än så länge har jag koll på var jag rent fysiskt befinner mig men är själva orden ute och inne,  i dagsläget ute eller inne?

Språket förändras i så snabb takt att jag inte hinner med. Tack vare att vi har barnbarn, får vi en glimt in i den nya tidens språk. 

Molly, nio år, säger inte längre att hon älskar farfars växthusgurka så mycket att hon äter upp en direkt. Nej, nu sänker hon en innan de är ute på stora vägen.

Och häromdagen fick jag på Snapchat från Mio, tio år: Hej vgd. Jag vände mig till mannen och frågade vad han trodde det betydde. Väldigt Gammal Dam, sa han spontant. Det var bara hans sjukdomstillstånd som räddade honom!

Jag tvingades blotta min okunnighet och skrev och frågade Mio själv.

Vgd betyder vad gör du, svarade han och jag kände mig dum.

Enda gången min man frågar om vi ska hänga, är att han undrar om jag tror att tvätten är klar för att hängas upp till tork.

Ungdomarna hänger men inte tvätt. De hänger med varann.

Ordet "ligga" kräver sin koncentration. Om man bara vill vila, är det väldigt bra om man klargör det, typ: Oj, så trött jag är, nu skulle jag verkligen inte orka ligga. Låter som ett fullständigt motsägelsefullt yttrande men inte för ungdomar.

Ett ord jag håller stenhårt fast vid är "tapskaft" för det sa min farbror Helge. Ingen förklaring behövs.

Annars gäller det att man försöker hålla sig någorlunda uppdaterad. I annat fall kan man kanske missa en komplimang. Eller eventuellt tro att man får en när man i själva verket blir dissad.

Ibland kan man få tänka till ordentligt, t ex om någon har blivit fett smal. Eller sjukt najs.

Jag vet i alla fall vad farbror Helge skulle ha sagt. Och skrattat inne i handen.

Det finns ingenting som gör mig så rasande arg och förbannad som när jag bränner mig på hett vatten! Men har jag då förstånd nog att själv ta på mig skulden? Har aldrig hänt!

Jag skyller på vattnet. Hatar det lika länge som det svider i skinnet. Okej, jag vet, i mitt huvud någonstans, att jag själv borde ha kollat varmt- och kalltreglaget men i mitt, för stunden, upprörda sinne, hittar jag inte det stället i huvudet.

I stugan handdiskar vi. Det har vi gjort i sjutton år nu. För det mesta turas vi om och om Staffan då har gjort i ordning diskvattnet (vi har bara kallvatten i kökskranen och värmer alltså i vattenkokaren och blandar till lagom temperatur) men av någon anledning blir blixtinkallad till något annat, en mus under altanen t ex, då tar jag självklart över diskningen. Vad jag då, i sjutton år, inte lyckats lära mig är "Staffans blandning". Jag stoppar ner handen i diskhon och bränner mig naaaaanting!

Självklart blir jag heligt förbaskad, inte på maken utan på vattnet 🤬 De, åtminstone, tio senaste åren, har denne omtänksamme make försökt varna mig: Tänk nu på att vattnet kan vara varmt! Och jag svarar, nonchalant, ja ja ja . . .

En annan ovän jag har, förutom hett vatten, är vassaste kniven. Den är i nu i en period av onåd. Den och de andra knivarna hänger på en magnetlist i köket så att vi snabbt kan ta fram den kniv som är bäst för just det tillfället. Att skära upp skivor av halvtinat kött, kräver en vass kniv. Nu är det så att senast den vassaste kniven var i tjänst, skar den av mig halva pekfingernageln med logiskt följande köttsår. Förb-ade knivjäkel!! Blodflöde och svidande smärta. Jag blev så otroligt arg på knivuslingen att jag inte har använt den sen dess. Nu skär jag halvtinat kött med sågningsprincipen. Den slöare kniven får liksom gnaga sig genom köttstycket med träningsvärk i min arm och axel som följd.

Den vassaste kniven hänger där den hänger och blänger på mig. Känner jag på mig. Jag vågar liksom inte släppa blicken från det jag har för händer, med risk för att jag sågar mig igenom skärbrädan av bara farten. Och arg är jag. På kniven som rår för allt.

För det mesta är jag väldigt snäll och glad. Men blir jag arg så blir jag det på goda grunder.

Men om Skellefteå AIKs kapten fick byta med mig för en dag, tror jag nästan att han skulle vilja det. Inte jag!

Att få en hård smäll över munnen med vilka följder det än kan få, vore en mardröm för mig. Enligt rapporter var Oscar " vid gott mod" en stund efter skadan.

Jag var tuff nog att vara vid väldigt gott mod under hela tiden jag lade grunden för min skada. Jag vet att jag inte borde applådera men vem i hela friden kan motstå Sveriges bästa hejarklack när den sjunger och slår så rytmiskt på en stor trumma att man själv ändrar rytmen på sina hjärtslag?

Och vem kan låta bli att tvärställa sig upp och sträcka armarna mot taket i eufori över ett mål från AIK? Inte jag.

Jag klarar mig bättre när jag sitter hemma och ser matcher på TV. För då klappar jag inte hela tiden. Då tuggar jag tuggummi och äter halstabletter. Sockerfritt men inte passionsfritt.

Alla, som inte drabbats av sjukdomen fibromyalgi, tycker nog att det är brano överdrivet att måsta ligga en hel dag efter att ha besökt en hockeymatch. Och inte dagen efter matchen heller, utan två dagar efter. Det är då smärtan kommer på allvar. Och varje gång det inträffar, inte bara efter hockeymatcher, måste jag kolla Klart.se, YR, och SMHIs appar. Är det väderomslag på gång? Eller rådbråka minnet: vad gjorde jag för två dagar sen? Men när jag har varit på Arenan och sett mitt AIK vinna, då vet jag precis, för det är inte ofta jag ler och känner mig lycklig när smärtan sätter in. Men då kan jag inte låta bli. För i minnet hör jag "Jocke Lindström chalalalalala" Eller Canelloni Macaroni med text om Jonathan Pudas i stället. Eller bara helt enkelt "Tillsammans" ♥️

Min granne brukar säga: Vå? Int sej du väl hockey? Sånt tjoller!

Min f d granne älskade Jimmie Ericsson men vågade inte se matcherna så hon kollade med oss om Jimmie varit bra, och det hade han förstås, för då skulle hon ringa Jimmies farmor och säga vilket duktigt barnbarn hon hade. 

Såklart får man tycka vad man vill. Om fibromyalgi tycker jag inte! I mitt nästa liv kommer jag inte att få den sjukdomen. Då kommer jag att veta hur och var man sätter gränser. Alltid lär man sig nåt.

Och valet måste alltid få vara fritt.

Så, AIK och Västra stå/North Power, om jag inte är på så många matcher, vet ni vad det beror på. Antingen jobbar han som jag måste få hålla i hand, eller så har jag nåt ytterst viktigt som måste göras två dagar efteråt 😉🖤💛

Vintern. Eller vad man nu ska kalla den här opålitliga årstiden.

Den är inte min favorit, det ska poängteras, men på nåt sätt förväntas den ju vara just på ett visst sätt. Dock inte den här.

I dag är det den första februari (grattis J-Å!) och i skrivande stund är det plus nollkommaåtta, snödrivor och plogkanter. Men vi låter oss inte luras! Vi har nämligen sett det förr. En dag eller två. Sen . . .

Numera får jag inte kliva ur bilen när vi är ute på äventyr. Visst trivs jag i bilen men.

Att åka till stugan är att åka längs en väg som jag känner igen med förbundna ögon, åtminstone har det varit så. Nu kan det faktiskt dyka upp någon promenerande som jag inte känner igen. "Min" by genomgår en generationsväxling och jag känner mig som en främling när vi åker genom den. Handen är inte uppe och vinkar hela tiden som den gjorde förr.

Men när vi svänger in på stugvägen är jag hemma. Därför känns det väldigt konstigt att inte få gå omkring och kolla läget runt stugan och i skogen. Vilket beror på två faktorer, maken och knät.

Den ene är väldigt rädd om mig och min rörlighet 😍 Den andra tenderar att jäklas. Speciellt på isigt underlag men även en mattkant kan ställa till med problem. Mattorna har jag dock tillåtelse att beträda men absolut inte vägar och stigar utomhus, utan en trygg hand att hålla i. Att däremot stanna innan jag beträder mattan i köket och vädja: Hålla handen, skulle vara under min värdighet.

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna en rejäl vinter, kall med knarrande snö under skorna, men det gör jag. Is ska det spelas hockey på, inte halkas och göra sig illa på. Dessutom ska vintern vara bestämd. Komma i tid, uppföra sig som den gjort i alla tider och försvinna när det är dags.

Medan jag sitter här och skriver, har det blivit en grad varmare ute, vinden har tagit i ordentligt och snöfallet har övergått till att bli regnblandat. Den snö som har legat på buskar och träd, faller till marken i stora klumpar.

Men i dag finns det skäl att trotsa. Vi ska ta bilen till Skellefteå Kraft Arena och se AIK möta Linköping, vilket i sig är en liten kamp, för mig. Självklart håller jag på AIK men samtidigt vill jag så gärna att tränar-Bert i LHC ska lyckas. En ekvation som inte går ihop men det har, å andra sidan, sällan ekvationer gjort för mig.

Det finns dock ytterligare ett skäl till att besöka Arenan i dag. I första pausen ska Staffans barnbarn Molly spela hockey med sitt lag. Hon fyller snart nio och hockey, det är livet det! Problemet är nog bara vilket lag hon ska välja sedan, hon har nämligen flera favoriter, AIK, Luleå, Frölunda och HV71 (för deras ishall har hon åkt förbi) och Björklöven. 

Att, som i dag, sitta och heja på sitt hjärtas lag, samtidigt som man unnar motståndarnas coach en seger, är mördande. Hur det då ska gå om man tvingas hålla på Luleå eller Frölunda i SDHL i framtiden, måste bli en plåga. Långt värre än ett ömmande knä.