saltatochkryddat

Och - jag fick tillbaka ett ord!

Så här var det: Min frissa ringde, en regnig dag under sin semester, och sa att hon hade en anteckning om att jag borde vara "långhårig" nu. Jag hade precis suckat värre än vanligt framför spegeln så när hon erbjöd mig en klipptid i den övrigt tomma frisersalongen, sa jag givetvis JAA tack! Och tackade regnet som gjort att GunMarie valt att jobba i stället för att semestra.

Just den dan verkade alla människor vara på stan så jag fick parkera en bra bit bort.

Vi hade trevligt, som vanligt, GunMarie och jag, och tiden, liksom håret, flög iväg. Så kom jag plötsligt på att kolla klockan och den visade sig vara alldeles för mycket. För min parkering.

När jag hade betalat och var klar, sa GM: Måste du lubba till bilen nu?

Lubba! Ja, kors vad man har lubbat i sina dar men i takt med åren och det lugnare tempot har ordet "lubba" tappats bort.

Nu är det hos mig igen och jag är jätteglad. Som du kanske vet så älskar jag ord och när ett bortglömt sådant dyker upp helt slumpmässigt,  blir jag hur lycklig som helst.

Dessutom fick jag inga parkeringsböter. Säkert tack vare att jag smålubbat genom stan. 😍

Ursäkta ordvitsen men jag kunde inte låta bli.

Egentligen skulle det ju vara bitarna som föll på plats men då båten var en av bitarna så . . .

Jag är en nöjd och lycklig människa för det mesta. Ibland händer det till och med att jag blir toklycklig.

Det kan börja med att frukosten smakar gudomligt, trots att den i princip ser likadan ut varje frukost men det kan vara nån liten detalj som skiljer. En gurkskiva framodlad av maken till exempel.

Sen kan vädret bli så där perfekt som jag vill ha det. Plötsligt säger maken: Ska vi ta kaffe med oss och åka ut en sväng kanske?

Bara så där.

Senare, på eftermiddagen, sitter vi i orangeriet och äter middag. Solen lyser och älven är stilla. Då smyger en röd båt sig fram på andra sidan älven och fullkomligt lyser upp hela sceneriet. Mina ögonfransar krullrar ihop sig av lycka.

Lite senare och lite kyligare går vi in och diskar. Vi zappar lite tröstlöst bland det begränsade (jämfört med i stan) utbudet på TV-N, tills det magiska inträffar!

En fotbollsmatch! En El Classico! Visserligen med flera år på nacken men desto bättre. Vi kände dem alla.

Om du inte vet vad en El Classico är, kan jag berätta att det är ett prestigesprängt möte mellan Barcelona och Real Madrid. Där jag håller på Barca och Staffan på Real.

Och han var med! Mästarnas mästare, Ronaldinho!  Lyckan var total. Dessutom kunde jag namnen på samtliga spelare i bägge lagen. Plus avbytarna. Och tränarna.

Det var först när matchen var slut och euforin lagt sig något som det slog mig; hur kunde det komma sig att jag kunde namnen från för länge sedan medan jag i dag får ta hela alfabetet till hjälp för att komma på aktuella namn i livet omkring mig?

Svaret var inte kul. Ålderdom. Typiska tecken.

Eller? För när Staffan frågade var jag hade lagt  korsordspennan, svarade jag blixtsnabbt: På toan!

Fråga mig inte bara varför. Jag är fullständigt nöjd med att jag visste var. Den gången.

Djur ska man kunna gosa med, det är ett krav. Man ska också kunna prata med dem. De ska vara fina att titta på. Och de ska framförallt vara snälla. Och lydiga. Tillgivna.

En som definitivt inte har de egenskaperna är Egon Egonsinnig. Inte katten Egon i Hemvattnet, som klassas som djur tack vare sin humor,  utan en pytteliten, skittuff, egoistisk fågel som vi har äran att ha på vår tomt. Ett djur, trots allt.

Vi har en miniskål bredvid vattenkastaren, dit jag lägger skalade solrosfrön varje morgon. Efter en halv sekund är han (jo, jag är övertygad om att det är en han) där och, ja, äter skulle man ju tro kanske. Och visst, det gör han, men först lägger han sig i skålen så att absolut ingen annan ska komma åt fröna. Så håller han koll på om någon närmar sig. Om det är så, brer han ut sina vingar och flaxar och skräms å det grövsta.

Det kommer andra fåglar, både lika små men även bra mycket större än Egon. De flesta slår sig ner på behörigt avstånd från skålen men skulle någon få för sig att göra en avancerad framryckning, då jagar Egon denne dåre högt upp i luften i ett rejält slagsmål. Egon vinner alltid och tar skålen i besittning igen. 

Tills . . . Herr Domherre kommer. Vilken pondus, vilken kung! Han sitter lugnt på skålens kant, tar nåt frö då och då, slänger ner en del på marken, äter en del. Medan han väntar.

Så kommer hon då, fru Domherre, och han gör plats åt henne och ser till att hon får äta det hon vill.

Egon sitter uppe i ett träd och gnisslar tänder (tror jag) av frustration.

Andra fåglar, i hans storlek, eller litenhet kanske man kan säga, flyger glatt omkring och är liksom lite skadeglada. Det syns faktiskt.

Jag måste få låta fåglarna ingå i gruppen djur, fast de egentligen inte kvalificerar sig dit men de är ju så fantastiskt underhållande, för att inte tala om smarta.

O-djur är däremot spindlar, mygg, myror, fästingar, ormar och vargar.

Och en och annan makthavare.

PS. En morgon när jag var inne i badrummet, lyfte jag blicken mot taket och såg ett antal håriga ben sticka ut ovanför taklisten. Definitivt ett stort, vidrigt o-djur. Jag tog första bästa panikvapen, vilket visade sig vara en parfymflaska, och sprutade på o-djuret. Det försvann och jag skrek: Okej, jag kanske inte fick död på dig men jag kommer alltid att kunna lukta mig till var du är!!

Själv använder jag inte den parfymen längre. Den är numera klassad som kemiskt stridsvapen.

Från brännande sol och ett värmerekord på 34 grader till hällregn och 9 grader, det är svensk sommar det!

Skönt att nånting är som vanligt när mycket annat är åt fanders. Ursäkta uttrycket men jag har faktiskt värre saker att säga när behärskningen släpper.

Om vi skulle ta och avhandla det här med Corona först. Världen drabbas av ett farligt, potentiellt dödligt virus och ingenting blir sig likt. Det vet vi alla.

Människor delas upp i grupper, unga äldre, äldre äldre och artister. De två förstnämnda grupperna får hårda restriktioner för att undkomma smittan, medan den sistnämnda får miljoner för att inte lida ekonomiskt på grund av inställda bokningar. Trots egna tillgångar värda miljoner. 

Unga äldre och äldre äldre får sitta hemma och se repriser och filmer från 40-talet på TV, utan ett öre i ersättning.

Hur många har blivit arbetslösa på grund av pandemin? Många! Utan miljontillgångar att luta sig emot. Hur mycket betalar staten till dem för inställda "gig"? Det var en retorisk fråga, vi vet alla svaret på den.

Och nu ökar antalet insjuknade i Japan. På grund av att vuxna, mellan 20 och 30 år, inte orkar vänta på att få gå på nattklubb och roa sig. Va?!

Vi vill träffa våra barn och barnbarn. Kramas och busa. Vara nära. Men vi har insett faran och att om alla tar sitt ansvar så kommer en dag när vi kan det. Fatta det!!

Sen, detta tjat om färger. Svarta, vita, gula, röda, bruna med flera. Just för tillfället är jag inte vit, jag är brun. Efter de många varma, soliga dagarna är det många som är röda också. Men de är ändå samma människor som förut. Det är inte färgen som gör människan, det är människan själv. Fatta det!!

Så jag sitter här vid brasan, blir lugn och varm. Och nästa år ska vi visst få sänkt pension.

När man är, en glad pensionär . . . 🎶

Ha det!