saltatochkryddat

Och det hände mig.

Men nej, det var ingen Trissvinst (den här gången heller), det var en vinst för livet.

Första tecknet kom i måndags kväll när jag låg i sängen och läste och helt omotiverat svimmade. Så spännande var inte boken att den skulle föranleda en svimning, tyckte jag.

På tisdagen tuppade jag av fem gånger. Då fick mina närmaste nog och för att göra en lång historia kort, hamnade jag efter diverse kringelikrokar på Akuten. Där togs det prover minsann och jag var uppkopplad ända till yttre världsrymden, kändes det som.

Efter några timmar kom beskedet att jag skulle läggas in på Medicinavdelningen. Där fick jag bara ligga nån enstaka timme, innan den superfina personalen kom och informerade om att jag skulle flyttas till Intensiven pga låg puls (25 slag/min) och att hjärtat inte slog på sex sekunder.

DÅ blev jag rädd!

Men om du nån gång har fallit och landat oväntat mjukt, förstår du min känsla av det mottagande jag fick. 

Jag blev "en i gänget" av vitklädda. Inte ens beskedet att jag skulle opereras och få en pacemaker insatt, kunde hindra känslan av trygghet kombinerad med en positiv attityd och stämning.

Det enda problemet för mig var att jag inte kunde ringa till mina anhöriga pga att min mobiltelefon kunde störa alla elektroniska apparater i omgivningen.

Plötsligt kom en sköterska in med avdelningens egen telefon och sa leende "varsågod, Maude, det är din dotter". 

Åh, att få prata med henne, att få förmedla besked och veta att hon skulle informera Staffan och Ted med familj om allt, kändes helt underbart.

Det var så många, sköterskor, läkare, undersköterskor, ja, till och med en ung kille som städade, som kom in till mig och pratade.

När det var dags för operation, var jag helt lugn och trygg. När den var över fick jag te och vackra mackor! Efter 24 timmars "svält".

Jag skjutsades i min säng hit och dit, till röntgen, till labb, till Medicin av alla "mina kompisar" med samma glada och härliga humör.

Till slut kom en läkare och sa: Jag hör att du vill åka hem. Allt ser bra ut så det får du.

Att få ringa till Staffan och säga: Vill du komma och hämta mig och i princip höra redan i telefonen att han startade bilen, gjorde mig ännu lyckligare.

Nu har jag sovit en natt hemma och på något sätt känner jag mig "som eljest".

Jag vill upp på barrikaderna och kämpa för alla inom vården! Fattar ni politiker och styrande att vårdpersonalen är långt mer betydelsefull än vad ni är! För det är de som fattar de livsavgörande besluten. Visa alla samtliga som jobbar inom vården den respekt de förtjänar. Det kan komma en dag då det är deras beslut som gäller. Då står inte några på ena sidan och käbblar mot några andra på en annan sida. Då får ni uppLEVA något verkligt livsviktigt.

Jag är så oerhört tacksam. Jag kom i rätt tid.

Tack alla berörda på Skellefteå lasarett och 1177. Från hela mitt hjärta: TACK! ♥️