saltatochkryddat

Jomen, ibland känns det som att det är nödvändigt för att man inte ska glömma bort hur glad och nöjd man har anledning att vara.

I dag skulle det ha varit en perfekt dag, eftersom jag skulle börja packa ihop sommaren inför flytt till höst och vinter.

Det gick sådär.

Ett fantastiskt vackert och varmt sommarväder ställde till det för det första. Små, lätta moln, ser jag på min himmel, sjöng Pugh och baske mig om inte jag också började sjunga den - fast tyst. Jag var ju på dåligt humör.

Sedan satte ju älven igång och glittra som aldrig förr. Inte gjorde det mig på sämre humör direkt.

Till råga på allt dök plötsligt mysfolket Lilian och Janne överraskande upp och allt kändes gott,  som förr, när de också bodde här.

När de gick och Staffan bestämde sig för att köra till sopsorteringen i Medle, hade jag ju min chans. Men icket! Då kom jag att tänka på Skellefteå AIKs match i går mot Berlin, som började så bedrövligt men som slutade i vinst!

Kan man bli annat än glad?

Och älven den glittrade.

I morron ska vi äta surströmming med Grubbaborna. Kom jag plötsligt att tänka på.  Och mungiporna fortsatte uppåt.

Jag har börjat plocka ihop sånt som ska följa med till stan och slänga sånt som jag borde ha gjort mig av med för länge sen. Det känns jättebra.

Visst längtar jag efter TV-utbudet vi har i stan, hockeyn, fotbollen och Play-kanalerna som har programmen vi inte har kunnat se här i stugan. Men där kan vi, å andra sidan, inte se på fåglarna, ekorrarna, hararna och ett och annat skogstroll, samtidigt som vi ser på TV.

Läge för att bli på dåligt humör? Skulle ha kunnat vara om jag inte tänkt framåt. På snön. Kylan. Sånt som vi egentligen inte behöver bry oss så mycket om i stan.

Och, tänk det!, mannen är ledig varje dag nu. V-a-r-j-e dag. Vi kan åka till stugan närhelst vi känner för det, till och med sova över. Fast inte när AIK har match.

Nä, det där med att vara på dåligt humör får nog bero. OM inte  någon klagar på Jocke Lindström, eller jag upptäcker slarv i media, för att inte tala om denna poänglösa Ica-reklam som visas massvis med gånger varje kväll och retar mig till vansinne, då jädrar!! Sånt tål jag inte. Där går gränsen för vad mitt goda humör tål.

Men än glittrar både älven och mina ögon.

Spöken finns!

Kan det visas tydligare än på den här bilden?

Egentligen levde jag förmodligen i slutet av 1800-talet, långt innan någon hade kommit på Bitcoin. En valuta som finns, men inte syns, i dag. Och som jag har massor av!!

Varje dag får jag högar av meddelanden om hur många nya Bitcoin som har satts in på mitt konto. Vaddå satts in? Vaddå konto?

Och varifrån?

Annat var det på min tid. Då pratade vi med varann. Då hjälpte vi varann att överleva i stället för att hota varann. I dag kan vår dator smittas av ett virus och vips är alla våra pengar borta! Om vi inte . . .

Jag har hittills vägrat att förnya något som jag aldrig haft och ändå fortsätter det att strömma in Bitcoins på ett konto som inte finns. 

Nu kan människor streama på nätet i realtid.

Är det märkligare än att lägga ut nät i strömmande vatten precis när vi gör det? Så gjorde vi i alla fall i slutet av 1800-talet. På min tid.

Okej, det är lika bra att jag erkänner; jag hänger inte med. Och när jag ändå är på gång med brutal ärlighet; jag bryr mig inte.

Med ålderns rätt.

Mina barnbarn får gärna försöka förklara för mig det jag inte förstår för då har jag deras fulla uppmärksamhet. De har inte min! Jag sitter mest och ler och njuter av att se och höra dem. Vad de sen säger bryr jag mig inte så mycket om. 

Min kusin Tomas och hans bedårande fru Kerstin kom hojande från Närke i förra veckan. Han berättade också en nyhet för mig; numera behöver man inga frimärken när man skickar brev! Det finns en app till vilken man vänder sig och berättar att man tänker skicka ett brev som väger exempelvis 20 gram. Då får man en kod, säkert brano lång, som man själv ska skriva av på kuvertet och vips kan vi gå till brevlådan och posta försändelsen med gott samvete.

Tänk dig det, lilla mamsen, du som kunde lägga brevet och slantar i en plastpåse som du fäste fast med en klädnypa på brevlådelocket så att Post-Ulla tydligt kunde se det och sätta dit ett frimärke värt summan.

Det var service och förtroende som gällde då.

Vad som gäller nu, förstår jag inte, bara att så fort jag öppnar min elektroniska brevlåda, får jag spins. Om och om igen.

Intresserad?

Särskrivningar är nu för tiden mer regel än undantag. Ibland undrar jag om de görs medvetet, för att väcka uppmärksamhet.

Stavfelen är också många, likaså faktafelen.

En del blir hysteriskt roliga, andra totalt obegripliga. Kul glass och baguetter tillhör väl kategorin oförargliga men när det kommer till särskrivningar som  Rök fritt, blir det värre.

Det slarviga språket breder ut sig mer och mer och den största anledningen till det är mer tidspress och att korrekturläsarna är bortrationaliserade.

Jag har själv haft förmånen att få arbeta på en korrekturavdelning på en dagstidning tillsammans med andra språkvårdare. Eller petimätrar, som vi också kallades. (Synonym: petmåns, felfinnare, tjafspelle)

Vi hade en stolthet i att lämna ifrån oss felfria texter, annonser och annat granskat material.

Visst kunde det smyga sig in något litet stavfel ibland, korrekturläsare är också människor, men faktafel kändes förödande.

I dagens media kan det, i bästa fall, komma en liten rättelseruta dagen därpå men ibland är det inte tillräckligt. Skadan är redan skedd.

Om media skulle återinföra "korrläsning" i dag, ville jag inte vara med. Jag skulle ha så mycket jobb med att ändra "vart" till var så jag skulle vara alldeles utpumpad efter skiftet.

Förmodligen skulle jag ge upp och ersätta både var och vart med vårt norrländska allmängiltiga vars (uttalas varsch) och därmed få sparken. Eller kicken. Alternativt petas. Fuckas.

Nä, vad säger ni, Lena, Carin, Anita, B-M med flera,  tycker ni att media klarar sig utan korr?Vad Pian skulle ha tyckt, är jag fullkomligt säker på.

Så - korrekturläsare rättade inte bara stavfel, de räddade många gånger anseendet. Knorret.

Som alla som känner mig vet, så älskar jag skogen. Men som alla som känner mig också vet, så tittar jag så mycket ner på marken, upp i luften, runt omkring mig, att jag totalt tappar orienteringen. Efter fem meter.

Som tur var, har jag en följeslagare som har koll. Han äger kombinationen av en inbyggd kompass, en suverän iakttagelseförmåga och ett fullt fungerande minne.

Inget av detta har jag.

Men - jag har nåt annat. Skogen i mitt blod.

Vi var ute och körde runt om i vårt län en hel dag. Vägar som vi aldrig kört tidigare. Jag fick se så mycket skog som jag önskade. Kanske något mer.

I går bestämde vi oss för att skogsluffa i vårt närområde. Då klär han om. Keps, rutig skjorta, pysselbyxor och stövlar. Dessa byxor innehåller allt utom en TV. Tror jag.

Rätt som det är, på en skogspromenad, behöver man en skruvmejsel. Eller kanske en skiftnyckel. Vem vet? Det gäller att vara beredd.

Själv koncentrerar jag mig mycket på djurspillning. Jag vill väldigt gärna få en vetskap om vem som kan dyka upp rätt som det är.

I går, till exempel, kunde vi ha stött på älg, ren, hare, tjäder och rådjur. Det gjorde vi inte.

Men den dagen han säger: Det där är nog björn och pekar på en hög med lort, blandad med lingon, då är jag glad att han har med sig tumstocken!

Han pekar, visar och förklarar. Jag återgäldar med att berätta om när jag var liten. När skogen blev min enda lekkompis, sedan Ywe flyttat till en annan fors med kraftverk.

Men när vi båda såg björkarna, på bilden ovan, stannade vi och la armarna om varann vi också. För så gör man, när man är in löv.

Skogen, stigfinnaren och jag.