saltatochkryddat

Och det kanske man borde göra lite då och då. Tänka efter.

De flesta jämför sig med dem som har det "bättre". Även om vi egentligen inte vet det men vi går efter det yttre, det som syns.

I dag, när vi kom hem efter en isande vinterpromenad och jag tittade på ovanstående bild, som jag tagit en stund tidigare, slog det mig.

Sekunden efter jag tänkt "så fantastiskt vackert" slog det mig att där hade det faktiskt en gång i tiden bott människor. Folk som bodde långt ut på landsbygden, åkte häst och vagn till "bonnstan" för att kunna delta i kyrkans högtider. De kanske kom till sin kammare i ett strålande vårvinterväder, låste upp den grova dörren, tände eld i öppna spisen och förberedde för en helg med gemytlig samvaro och gudsord.

Så kanske de vaknade och det såg ut som på bilden. Inte riktigt, förstås, för några traktorer hade inte varit där från klockan 2-3 och skottat och skottat och skottat.

Jag undrar vad de tänkte. Och sa. Säkert inte samma i tanke och ord.

Vi går nästan varje dag genom bonnstan och njuter av det vackra. Sen går vi hem till vår lägenhet där hyresvärdarna skottar, traktorer lyfter upp snön på lastbilsflak, som körs bort och tippas långt ifrån oss. Vi ser grannar, med egna villor, som kämpar mot naturens krafter med hjärtinfarkten lurande. Vi har el, vi har värme och vi har rinnande vatten.  De hade inget av det. Förr.

Det är nyttigt att promenera genom bonnstan. Om man tänker efter.

Hon är en fena på att hitta rätta kort att skicka till mig, syster Gun. Det här tog jag genast till mig. Ibland behöver man ju lite tröst, speciellt när man känner sig usel.

Tro nu bara inte att mitt-i-prickkorten alltid är ägnade att trösta, även om de alltid medför ett gott mående hos mig. Och det beror på att vi har samma humor, som ibland kan vara svårbegriplig för andra men då gör vi så att vi håller den för oss själva. Tacka för det!

Människor som försöker vara roliga på beställning, är sällan det. Tycker jag, alltså. Valet är fritt. Men spontana människor kan vara hur roliga som helst. För att inte tala om de snabbtänkta. Och de oerhört trögtänkta. De som pratar innan de tänker, är fantastiskt underhållande. Egentligen, om jag tänker efter, är de flesta individer välgörande. Man behöver ju inte bara skratta, man behöver bli förbannad också, nån gång då och då. Åtminstone behöver jag det.

Många är de som hjälper mig med det; makthavare, lögnare, egoister, översittare, mobbare, ja, det finns många som kan bidra. Men jag försöker att inte hänga fast för länge vid dem. Rättare sagt så finns det någon i min närhet som förhindrar det. Han fäller nån kommentar som avväpnar mig totalt och får mig att skratta gott. Då går det ju inte att vara arg.

Det här med humor är svårt. Det jag tyckte var roligt när jag var tonåring, uppskattar jag nästan inte alls i dag. Men det jag skrattade åt när jag var barn . . . Jo, just det, kan jag ha roligt åt i dag också. Men på ett annat sätt! Märk detta. Så det behöver inte betyda att jag "går i barndom", faktiskt!

Ta Bröderna Marx, t ex. Inte skrattar jag åt Harpo som tutar i stället för att prata. Det tyckte jag var jätteroligt när jag var barn. Då var Groucho den tråkigaste. Men i takt med min fysiska mognad, mognade även min humor och jag började förstå vilka vansinnigt roliga kommentarer han slängde ur sig. Så när John Lennon blev betydelsefull för mig, var det inte bara i egenskap av musiker, nej, han hade ju exakt samma humor som Groucho. Kärlek!

Har du sett talkshowen med Graham Norton? Där har vi en som kan det här med lågmälda stickrepliker, som gör att man njuter och tjuter. Men det finns ändå inget som kan mäta sig med små barn, när de använder sig av ord i fel sammanhang och som de inte själva begriper.

Då skrattar jag kärleksskrattet.

Lyckoskrattet är dock mitt favoritskratt. Det som följs åt av ett bubbel inombords. Och ett leende som går till ögonen. Då mår man bra. Länge.

Både bilen och soptunnan stod kvar!

Däremot flydde AIK-flaggan från balkongen

Bara pinnen kvar.

Jag förstår den. Flaggan, alltså. Ibland vill man bara dra, blåsa iväg till nån varm och skön plats i stället för att omfamnas av virvlande snö i full orkanhastighet och temperaturer som, visserligen, kan visa på ynka minus 20 men som med blåstens hjälp känns som att blodet i kroppen blir till iskristaller som skramlar omkring. Det går inte att klä ut kylan. Och skulle man få för sig att gå till soprummet med illaluktande matrester och liksom bara klä sig som om det vore en normal vinterdag, då får man bittert ångra sig. OM man överlever så tar det en bra stund innan man "fått upp värmen" sedan man kommit in.

Undantaget är om man är en snäll människa som spontant och genast hjälper en nödställd vars bil vägrar att flytta sig en millimeter, varken framåt eller bakåt. När han kom in igen, för naturligtivs är det maken min som är en snäll människa, skalade han av sig lager på lager med kläder eftersom han svettades som bara den kan göra som är mycket välklädd och försöker att på egen hand förflytta berg. Ja, eller åtminstone en tung, envis, motsträvig bil.

Visst låter det som att vi funderar på att emigrera? Men det gör vi inte alls det!

Min Stockholmssyster har nollgradigt och regn och ett kallt hav som granne. Ett sommarparadis i allra högsta grad men vill dom flytta någon annanstans över vintern? Nix. Inte ens under en pandemi som isolerar.

Vi flytt int! Men vi klagar ibland. Tomma luftskott, kan man likna det vid. För så länge vi har varann, värme inomhus, barn och barnbarn inom räckhåll, korsord, sport på TV, böcker och telefon OCH det här:,

så flytt vi int.

 

Men nu ser jag plötsligt att vinden har vänt.

En del politiker och makthavare har fullständigt struntat i de regler de själva har varit med och bestämt. De handlar på shoppingcenter, de flyger iväg utomlands, de är gäster på stora fester och tillställningar, kort sagt; de verkar leva som förut.

Och vad hör man då bland undersåtarna? "Om dom som bestämmer, skiter i FHMs rekommendationer, då gör jag det också", "dom åker ju utomlands så varför skulle inte jag". Helt plötsligt gör vi som de styrande som felar.

Vi använder dem som argument för att rättfärdiga oss själva och våra beslut. Nu passar det.

Men är vi dumma i hela huvudet, eller? 

Vi tror på regering, riksdag och övriga beslutsfattare när det passar våra egna syften men spyr galla och ovett över hela rasket när de inför jobbiga restriktioner i syfte att rädda så många liv och arbeten som det bara är möjligt. Och nu har det visat sig att en del av hela etablissemanget också skiter i vad de själva säger och beslutar. Fler och fler tvingas krypa fram från skamvrån och bekänna fel. Eller, som i vissa fall, förklara "nödvändigheten" i att de brutit mot de restriktioner som beslutats. 

Visst kan det finnas nödvändigheter men hur ska de graderas? En gammal, älskad förälder kanske ligger på sitt yttersta i sin säng på äldreboendet men beslut om besöksförbud råder så de närmast anhöriga kanske inte får sitta vid hans eller hennes sida de sista timmarna i livet. Möjligen kan två av de fem barnen få komma. Var går gränsen mellan det som är nödvändigt och inte nödvändigt? 

Hur ska vi nånsin kunna lita på oss människor? Nu när "sunt förnuft" verkar delas ut lite hipp som happ som egenskap?

Jag vill bidra till att utrota Coronapandemin med de medel jag själv har. Vill du?

Men hur tänkte ni där, Eva och Arne? Slås inte alla tre högtidsdagarna ihop till en? Och alla tre potentiella presenter blir också en? (Oss emellan tycker jag att det var jättesmart 😉)

Själv har jag namnsdag den 14 mars, 7 oktober och 9 oktober. Vilket jag var tvungen att googla på. Jag firar nämligen inte alls mina namnsdagar förutom den 21 juni, då det är Alf. Min kompis och namne (Maud) gör likadant, nämligen struntar i "sina" tre namnsdagar o h firar sig själv, med pompa och ståt, den 2 juni. Rutger. Jepp. På Rutgerdagen. Det har vi gjort länge. Väldigt länge . . .

Orsaken till detta, håller vi för oss själva, men så mycket kan sägas att det har absolut ingenting med eventuellt snygga killar att göra. Punkt.

Men det var det där med att dansa ut julen, jag skulle blogga om. När solen lyser på den tända adventsljusstaken, då är det omöjligt för mig att försöka värka fram någon som helst julstämning. Och varför skulle jag ens, när Staffan känner samma sak? 

Det enda han gruvar sig för, är den naturliga följden: Ut med det gamla, in med det nya. Det är samma sak när sommaren är slut och vi flyttar från stugan in till lägenheten i stan. Nånting nytt ska införskaffas som plåster på såren. Ibland har jag storvulna planer, ibland räcker det med en ny stekpanna. Det storvulna blir aldrig av men det är kul att drömma. Mannen har lärt sig det och är inte särskilt orolig. Han avvaktar och löser korsord.

I år tror jag att vi ska satsa stort och införskaffa både en ny filt till soffan och komplettera en samling vi har av glas. Vi hade två men ett kraschade på grund av oaktsamhet så nu funderar jag på om vi skulle slå till med ett nytt. Eller en ny, jättestor TV. Vi får se vad det blir. Ett ljus kanske.

Var sak har sin tid, säger han. Mannen. Och baske mig om han inte har rätt. Ibland. Åtminstone när det gäller Svåra krysset och Kvistiga krysset.