saltatochkryddat

I år är det mesta annorlunda, det vet ju alla. Men varför vår söta påskgumma, som alltid har snurrat så glatt utanför balkongen, nu bara blänger på oss, det står vi helt frågande inför.

Det är ju inte vårt fel att det inte kommer några andra påskkäringar till oss i år. Vi gör vad vi kan för att hindra smittspridning av Covid-19. Åker inte ens runt till våra barnbarn med godisfyllda påskägg, i stället swishar vi en slant med stränga order om att den ska gå till godis! Inget annat. 

Vad löns det att åka runt och dela ut färgglada påskägg, fyllda med godsaker, när man inte får kramas?

På tal om det så har Alfred, ända sedan viruset gjorde debut, kramats och sagt: Det är ingen fara mormor, jag struntar i Covid 19 och väntar till Covid 20 kommer. Gissa vem som har suttit i karantän en vecka nu!

Man ska vara försiktig med vad man säger och önskar sig. Jag önskade mig selfies av barnbarnen så att jag åtminstone får veta hur de ser ut. Det här är vad jag fick:

Att jag aldrig lär mig.

I dag, för fyra år sedan, satt vi, liksom nu, på balkongen och njöt av sol och Staffans lediga helg. I dag njuter vi också av sol och årets alla lediga dagar numera.

Kan det vara därför hon blänger, påskgumman? Vill hon också gå i pension? Det ser nog rätt skönt ut . . .

Glad Påsk på dig, som läser det här! Det kunde ha varit värre och snart får vi vaccin 😉✊🏼🐣

Jo, jag vet vad som menas med att vara uppe i det blå men jag föredrar min egen version. När jag är på en plats jag älskar, där träden når upp till en blå himmel och den syremättade luften gör mig berusad, då är jag uppe i det blå!

Annars så njuter jag av en gåva just nu.

Kusin Eva kom visslande under balkongen med ett paket; "den ultimata presenten till dig", sa hon. Eftersom det egentligen inte fanns nån anledning att ge mig en present den dagen, hade jag tänkt protestera "men inte ska väl jag. Inte ska väl du . . ." Men sånt tjafs gillar hon inte. Alltså tackade jag och tog emot. Och vilken fullträff!

"Handbok för språkpoliser". En bok som är bland det roligaste jag har läst! Låter det motsägelsefullt? Det trodde jag också tills jag öppnade äventyret!

Sara Lövestam heter författaren, som förutom författare även är lärare, språkvetare och föreläsare med en fantastisk humor, som gör att jag skrattar högt och igenkännande när jag läser det hon skrivit. Jisses, om våra svenskalektioner i skolan hade lagts upp på det här viset! En dröm att stilla bedja om. Visserligen hade jag en lärare på högstadiet som ibland gick lite utanför ramarna. Han var minst tvåochenhalvmeter lång, gick med lååånga steg med händerna på ryggen och blicken i skyn, verkade helt uppe i det blå men såg och hörde allt.

En dag, när lektionen var slut, beordrade han mig att stanna kvar. Jag anade ingenting. När det bara var han och jag kvar sa han att han kände sig tvungen att dela en hemlighet med mig gällande mitt resultat på det senaste Centralprovet i svenska, eftersom jag var så lat. Då jag lovade behålla hemligheten för mig själv, kan jag inte avslöja mer men så mycket kan jag säga att den hemlisen fick en mycket avgörande roll för mig. Att vi dessutom tummade på saken, gör att jag aldrig glömmer den synen heller. Hans tumme var väl sådär fyra gånger så stor som min, en syn för gudar!

Som en parentes måste jag också nämna att han cirka 25 år senare överraskade min dotter genom att högt ovanifrån säga: Hej Annie, visst är du Maudes dotter. Hur kunde han rymma så mycket i sitt minne?

Tillbaka till handboken.

När jag såg att ett avsnitt behandlade min käpphäst "var och vart", blev jag ju tvungen att hoppa direkt dit. Jag blir ju vansinnig på att fler och fler använder "vart" i alla sammanhang och, som författaren säger: Det borde vara mycket enkelt för den som behärskar skillnaden mellan hem och hemma att även använda var och vart rätt. Men det är det tydligen inte.

Nu är Sara Lövestam så generös att hon påpekar att missbruket är dialektalt tillåtet. "I norra Sverige brukas även flitigt vars i båda betydelserna".  Yes!

Mer norrländska åt folket!

Tack Eva, för boken, men jag kan inte lova och garantera att min närmaste omgivning kommer att visa samma tacksamhet och glädje.

Men Kent skulle kanske säga att det är sleft. Och någon annan skulle säkert avgöra att det är smetut.

Vi har vidgat vår värld, nu under pandemin! Lite motsägelsefullt  och olydigt kan tyckas men det går faktiskt att genomföra med hjälp av TV-n.

Så fort vi får möjlighet hänger vi med redan nämnde Kent plus Danne, Mattias, Rikard och, inte minst, Stefan, bland andra. En hel bunt med bilbärgare som jobbar under förhållanden som många andra skulle se som omöjliga. Och med samma glada humör! Kent delar ibland ut en docka som föreställer honom själv som tröst till någon som behöver det. Och vem blir inte glad av en rödklädd liten tomte med långt vitt hår och skägg?

Enda "problemet" som kan dyka upp, är språket. Till de här trakterna i norra Sverige kommer det många utländska lastbilschaufförer och turister. Och de, kombinerade med frusna vägar och metervis med nysnö, är tydligen inte så lyckat. Men med Assistanskårens hjälp fixar det sig. Förutom kanske en grej: språket.

Så många härliga dialekter det finns! Att vara svensktalande är ett teoretiskt begrepp, helt och hållet. Fråga damen från Stockholm vad hon tycker om en hjälpare i nöden som säger att han ska sno hennes bil. Eller en polsk lastbilschaffis som får order att "sätt dä i biln å schläpp handbromsn".

Men härligast, och gladast, är Stefan. Det finns inte en situation som ställer honom. Inte ens när kunden enbart kan förstå engelska, ett språk som Stefan definitivt inte behärskar. Men med glimten ögat, teckenspråk och storsnusen under läppen kommunicerar han tills chauffören förstår. Åtminstone hjälpligt. Det bästa Stefan vet, verkar, i mina ögon, vara problem som är näst intill olösliga och att krypa långt under en långtradare, där det är som mest trångt, och som lutar nåt fruktansvärt. De ä som kul.

Alla måste inte kunna flera språk. Det kan räcka väldigt långt med en positiv inställning och ett nästintill outtömligt tålamod. Jag är definitivt inte en sådan. Många gånger kan jag bli så oerhört less på mig själv när jag inte hittar det ord jag söker, att jag vill skrika. Men då hör jag Stefans röst: "Kan du int anderständ engelska" och jag fattar. Det är när hjärtat talar med ögon, gester och leenden man kommunicerar tydligast.

Därför var det synd att inte Kent använde en gest när han snabbt frågade om kunden inte hade nån vana vid sleft, skrattade och ankrade fast bärgaren vid en björk. Bilen i diket fick en ägare vars ögon snurrade som ett flipperspel. Han hade uppenbart ingen vana vid "sleft".

Håll fast vid dialekter, lyssna och njut. Fråga om du inte förstår. Speciellt om någon klagar över att han eller hon har så mycket hårmask. Säg inte upp bekantskapen för om du bara frågar, får du veta att personen i fråga har kluvna hårtoppar.

Vi fortsätter att följa med på Frusna vägar och njuta av arbetsglädje, skicklighet, vänskap och, inte minst, underbara ord och dialekter.

Lustigt, sa Bill. Låsstelitt, sa Bull. Och var helt överens.

I går krattade hon i tre timmar. Prio ett är att göra snyggt i häcken. Det finns en mängd olika sätt att förvanska den meningen, tro mig! En glädjeyra kan sätta sprätt på både energin och fantasin.

Här finns varken den ena eller den andra. Här finns bara snö. Och en pessimistisk Maude. Precis som alla andra år. Jag förstår inte att jag fortfarande kan bli så totalt överraskad över att snön faktiskt försvinner. Och det innan midsommar. Faktiskt ganska långt innan.

Men inte i år, det är jag säker på.

Min syster, för det är "hon" som krattar, tror definitivt på en vår men så bor hon också på en idyllisk plats nära havet, nån mil utanför Stockholm. Och du vet hur det är med huvudstaden; prio ett i alla lägen.

Så - då återstår frågan: Varför inte flytta dit och få både vår och sommar, inte bara en tredagarsvår och en försvinnande kort sommar? Svaret är givet: Ljuset!

Det kommer redan smygande. Nu tänder vi inte alla lampor direkt som vi stiger upp på morgonen. Nu är det bara den ovanför köksbordet, där korsordslösaren sitter. Sent på eftermiddagen tänder vi några fönsterlampor bara för att grannarna ska se att vi lever. Ren omtanke.

Men snart, jättesnart, behövs ingen belysning alls. Förutom när Staffan tänder ljusrampen ovanför diskbänk och spis och säger: Man ska inte arbeta i mörker! Omtänksam är ordet. Alternativt rädd. Han ska ju ändå äta maten jag lagar.

Jag älskar våra ljusa sommarnätter! Som jag trodde var ljusa ända tills vi åkte och hälsade på min son som jobbade en sommar som fiskeguide i Lainio. Där sken solen dygnet runt! Solen, alltså. Den där som värmer och lyser. Jisses, vad jag blev imponerad! Och lite virrig. Vi blev bjudna på middag hos Teds jättetrevliga arbetsgivare efter klockan tio. På kvällen! Klockan 22, alltså. Inte en lampa var tänd.

Alltså, nån måtta får det ju vara. Äta middag i stället för att gå och lägga sig.

Det där med måtta gäller också snömängden. Även om jag innerst inne vet att det kommer att låta "schwooosch" och den är borta. Till dess kommer jag att vara skeptisk.

Alldeles nyss ringde syster Gun. Där haglade det och blåste kalla nordanvindar! Här lyser solen från en klarblå himmel och det är vindstilla. Och någon häck som ska krattas har vi inte.

Ett fan, flera fans. En fan. Flera ....... jävlar?

Det finns de som tycker att det här med språket inte är så viktigt. Ett av de första tecknen på det var när dagstidningarna valde att plocka bort korrekturläsarna. Nu skulle den moderna tekniken ersätta och det med bravur. Datorerna skulle själva rätta till felaktigheter som skrevs och allt skulle gå som smort och bli så rätt.

I morsealfabetet var det tjugohundratjugo grader kallt och jag som trodde att vintern var förbipasserande.

Om jag inte läser igenom det jag har skrivit, kan det bli som ovan. Min syster och jag sms-ar ofta till varann och speciellt under AIK-matcher. Då har vi, av naturliga skäl, bråttom och hinner inte alltid läsa igenom det vi skrivit innan vi klickar iväg messet.

Typ:

På fiberrosten lägger vi fostrats champ, tomater o lök.

Fostrats?

Va (censur), när jag läste det stod det gistets men när det skickades var dom fostrade!!

IGEN!! GOSTEKTA för bövelen!

Så kan det bli om man har bråttom. 😂 Journalister har ofta bråttom men "korret" gjorde så att det inte märktes. Nu var det ju inte "bara" stavningen som skulle kontrolleras. Även fakta. Alltså, inte fakta som exempelvis "han hade en jobbig skolgång", utan mer "skolan i Tjottaheiti lades ner 1974".

En av mina favoriter var den lilla Taunusen som var till salu, "Taunus 1,7 meter". Det kan bli så om det på manus står Taunus 17 m, i stället för ett versalt M och det är stressigt.

Men åter till en och ett. Heter det en apelsin eller ett apelsin? Eftersom jag aldrig i livet skulle få för mig att säga ett apelsin, hävdar jag givetvis att det är rätt. Men slår jag, efter diskussion, upp ordet i ,exempelvis SAOL, så får jag veta att apelsin har ett vacklande genus. Man kan alltså säga ett apelsin. Det kan inte jag. Och hur är det med poäng? Ett poäng eller en poäng? Själv föredrar jag att AIK tar tre poäng, då behöver ingen diskussion uppstå.

Jag är alltså ett AIK-fan. Men i, exempelvis, Luleå kan jag nog lika gärna benämnas som en AIK-fan.

Se där, vilken otrolig skillnad det blir! Slutsatsen blir alltså; Återinför korrekturläsare inom samtliga media. Eller heter det medier? Men är inte det sådana som har kontakt med andevärlden? Eller heter de medium? Men är inte det en klädstorlek? 

Slutsats: Det ÄR viktigt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Om man nu inte skulle råka heta Pippi Långstrump. Vilket är mer lockande för barn att lära sig, multiplikationstabellen eller pluttifikationstabellen?Äh, vi kör gångertabellen, den är enklare.

Ha de’ 

Där föreslog "paddan" Hadelöv. En av SHL:S bästa målvakter. Evver (Nej, padda, han hette inte Evert . . . )

Ser du solen? Där, på taknocken! 

I går lämnade vi bilen 700 meter från stugan och skulle gå den sista biten. Gick vi? Tveksamt. Vi steppade, halkade, valde spår och höll blicken stadigt nedåt. Vår, på sommaren, så älskade skogsväg visade sig från sin allra tjurigaste sida. Men vi var tjurigare! Så vi tog oss hela vägen till en stuga som var väl inbäddad i inte mjuk snö, utan knallhårda, packade drivor. Den snö som hade legat på taket i flera månader, hade med dödsförakt kastat sig utför, landat på och omkring farstubron och packat sig cementhård. 

Okej, det var inte prio ett att gå in i stugan, utan att kolla så att orangeriet stod kvar i originaldesign.

Det gjorde det! 

Växthuset, det lilla där Staffan odlar de godaste tomater som finns (en sort heter Karl-Gustav, efter odlarkungen), jo, det växthuset såg vi bara taket på. Men det brukar vara redo när det är dags för inflyttning.

När vi hade kollat allt som gick att kolla, började den mödosamma vandringen tillbaka. Bilen sken som en sol när den såg oss, eller var det solen som sken på bilen? Hursom, det kändes oerhört skönt att få sätta sig och bli transporterad.

Nu är det så här med våren hos oss. Den kan komma över en natt. Och stanna två dagar. Sen är det sommar. Vivaldi komponerade Fyra årstider och Grieg skapade Våren men de herrarna bodde inte i norra Sverige de! Här står vi och tokfryser i vinterkläder på Valborgsmässoafton och försöker värma oss vid brasan. Sen, när vi har tinat upp efter ett par dagar, är det dags för shorts och korta klänningar. Men vi har vant oss. Vi vet att allt ska ske på en vecka, alla utomhusytor ska krattas på tre dagar, frön ska sättas, blomplanteringar ska göras, grillen ska ut, det ska njutas och dammas bort allt vinterdamm. Stressigt är bara förnamnet. 

Men vem är jag att klaga. Jag har provat att bo i Svealand. I Västerås, närmare bestämt. Där hade både Vivaldi och Grieg kunnat känna sig som hemma. Medan jag, som säger mig avsky vintern, hade problem med den mörka varianten av den.

Numera har jag rett ut mina känslor beträffande årstiderna, nu när jag är där jag hör hemma. Vintern, älskar att hata den. Våren, hinner inte bilda mig en uppfattning på två dagar. Sommaren, fantastisk på alla sätt, förutsatt att myggen håller sig borta. Hösten, den absoluta favoriten när det gäller den syremättade luften i skogen, om jag bara slapp gruva mig för att vintern kan komma när som helst.

Sammanfattningsvis; jag trivs med livet. Älskar det faktiskt. Sen får årstiderna vara som de vill. Bara jag får gnälla lite.