saltatochkryddat

Varje höst

behöver jag tröst

Nåt nytt som lockar mig till stan

när vi lämnar stugan

Kan vara en ny köksduk

som gjort mig "sjuk"

Eller en höstkruka från Palles

Ja, i princip alles.

I år flög min längtans fågel till nya påslakan.

Jag började söka på nätet. Det ska ju vara rätt färg, rätt kvalitet, rätt mönster, ja, helrätt helt enkelt. Sånt tar tid.

Men till slut! De absolut perfekta uppenbarade sig och jag skred till verket. Beställde och väntade längtande. Så kom då paketet som skulle lösas ut med en viss summa. Hemma öppnade jag en av förpackningarna och såg till min förtjusning att färger och mönster stämde. Men så sa Staffan plötsligt: Kolla, det är ju fullt med små hål i tyget!

Visst var det så. Små hål, lösa trådar och trådfel! Besvikelsen blev stor som ett hus.

Nåt sånt ville vi ju inte ha så jag la tillbaka allt i originalförpackningen och använde mig av returlappen som fanns med.

Så mejlade jag till kundtjänst om det som skett plus la till två frågor: Vad gör jag? Vad gör ni?

Inte mycket, visade det sig.

Efter några veckor kom ett kuvert.

Jag får tillbaka summan jag har betalt, MINUS 49 kr för returfrakten och MINUS 50 kr om jag löser in avin hos någon av deras samarbetspartners.

Gissa om citronen är förhållandevis söt jämfört med mitt sinnelag!

Om Klingel nu har levererat en undermålig produkt till mig, ska då JAG tvingas betala för det?? Jag säger på ren svenska: HELL NO!!

Hört talas om service? Goodwill? Renhårigt? Bra PR? Gott renommé? Inte det, nej.

Men sniket och nonchalant, är det bekant? Det borde det vara, Klingel, om ni behandlar alla era kunder så här.

Någon order från mig ser ni aldrig mer. Jag har inte råd.

Titta på bilden, tagen under en liten Road Trip inåt landet. Kan det bli så mycket vackrare?

Visst finns det skönhet och njutbarhet i årets andra månader också men september är speciell för mig. Det är mina färger, min luft, min svamp (sandsopp) och min värk! Det är då den kommer tillbaka och slår till med full kraft.

I år spädde den gladeligen på med ett ryggskott också. Heja, heja. Ett nytt påhitt som jag inte var beredd på. Och AIK som har hemmamatch i kväll, hur ska det här gå?

Jag älskar hösten, avskyr vintern, våren hinner jag aldrig bilda mig en uppfattning om, den går så fort förbi, och jag njuter av sommaren.

Men aldrig får man vara riktigt bestämd. Hösten har redan fått sina plus och minus. Vintern, den avskyvärda, innehåller hockey, längdskidor, alpint och spansk fotboll, vilket gör mig oerhört glad mitt i all avsky. Våren, de fem-sex dagarna i maj, är ju jättestressig. Då ska de stora snödrivorna skottas ut i små högar på gräsmattan, där det inte ligger snö ska det krattas innan gräset börjar gro och det gör det snabbt inom de fem-sex dagarna. Skulle man råka vara indisponibel de dagarna, får man ge sig i kast med sommarsysslorna direkt. Och jaga mygg.

Sommaren i sig innehåller flera årstider. Först är det sommar ett par veckor, sen, lagom till midsommar, blir det vårvinter, i början av juli är sommaren tillbaka med full kraft, men några dagar höst brukar klämma sig in i mitten av månaden. Augusti räknas ju till sommarmånaderna men inte i norr! Luften ändrar skepnad, nattens dagsljus försvinner och naturens dofter kan urskiljas individuellt.

Allt det följer med in i september och eskalerar i ett fantastiskt fyrverkeri av färger. Det blir krispigt och fräscht. Och jag tänker varje år: Åh, vad jag älskar september! Men det är bara att konstatera att september älskar inte mig, kärleken är inte besvarad.

Men det finns en som besvarar min kärlek och han älskar dessutom att köra bil. En alldeles förträfflig kombination. Då kan det hända ett flertal gånger att jag får njuta av naturens färgexplosioner, biltur, kaffe och macka från medhavd packning och glömma värken som tror sig äga min kropp.

För glömma, det är jag bra på!

Man bör veta sin plats, sägs det. Inga problem! Det här är min.

I min ungdom hade vi en klok hund som också visste sin plats. I det tomma utrymmet i köket där det i dag definitivt skulle stå en diskmaskin, fanns hennes hundkorg.Där befann hon sig mest när hon skämdes.

Själv skäms jag inte ett dugg när jag uppsöker min plats. Där andas jag syre.

Vi har officiellt flyttat in till stan och lägenheten nu. Det känns helt okej så länge vi vet att vi när som helst kan åka till stugan och njuta. Själv njuter jag som mest av att bara vara. Staffan njuter av att pyssla. Men det kan å andra sidan innebära nästan vad som helst, bara han får ha pysselbyxorna på sig.

Vi har en brant slänt på cirka 30 meter ner till vattnet. Ibland har han ärenden dit. Jag brukar, lite försiktigt, ifrågasätta om det är nödvändigt att ha byxor med ett innehåll på flera, flera kilon på sig då. Speciellt när han ska gå uppför igen. Svaret brukar bli en oförstående blick.

Jag hör hans andetag och pysselbyxornas skrammel långt innan kepsen dyker upp över kanten. Den hör ihop med pysselbyxorna förresten. De tu skall varda ett.

Huvudsaken (inte kepsen!) är att han trivs och att han följer mig ut i skogen. Han har en inbyggd kompass i huvudet, annars hade han nog haft en i en av fickorna i pysselbyxorna. 

Själv ägnar jag mig helt och hållet åt naturen och att se och förundras. Över skönheten, över skapelsen, över det stora och över det pyttelilla. Och så, efter bara  några minuter, är jag totalt bortkollrad.

Och även om jag inte skulle se Staffan för ögonblicket så hör jag honom. Eller, rättare sagt, så hör jag hans pysselbyxor. Inget skramlar mer i skogens tysta sus, än bra-att-ha-saker i hundra benfickors mäktiga brus.

Jag hade tänkt slänga uteblommorna i dag men jag sköt upp det. Även om alla väderappar och till och med Peter Kondrup säger att det blir kallt och regnigt framöver så har de lovat fint i morron. Alltså tar jag beslutet i morron. Om jag hinner. Skogen kallar.