saltatochkryddat

när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka . . .

Poesi, när den är som vackrast. Karin Boye, hon kunde hon. 

Min "poesi" är inte lika djupsinnig, därför blev jag inte heller någon poet. Men diktböcker har jag skrivit. Flera av verken är tillägnade viktiga personer i min närhet.

Ywe, som i tidiga tonåren var förälskad i Svenne Hedlund i Hep Stars:

Jesus är din bäste vän

Efter honom kommer Sven

——-

Kort och koncist.

I tolvårsåldern skrev jag mycket om mitt bröllop med ? Antagligen varierade brudgummen och det snabbt. Innan dess, var jag politiskt medveten. Min allra första dikt sparade mamma:

Lyckliga vi som bor i Sverige

Och slipper skattskrivas och bo i härbärge.

Jag funderar fortfarande hur Svenska Akademien kunde förbise det rimmet och helt enkelt bara strunta i en sexårings djupa tankar och medvetenhet.

Mitt umgänge har också bestått av idel konstnärer, diktare och författare.

Peter, till exempel, som likt stora skapare, gjorde en blyertsteckning som han filade på en hel termin. Detaljrik och ståtlig stod den till slut klar på det vita A4-pappret, toastolen! Och under fanns det förklarande ordet: Skitbra.

Signaturen E.N. skrev en djupsinnig kärleksdikt till mig:

Glädje och sorg

Riddare och borg

Den som sitter han står

Hoppas du förstår

Den har jag sparat i hopp om att han skulle få Nobelpriset någon gång. 

Min genomlivetvän, Martin, skrev mycket om livet, ibland mycket djupt, ibland busigare, men som oftast bäddade han in goda råd till sin naiva vän, gissa vem!

För att knyta ihop det hela så vill jag bara säga: Skriv, människa, skriv! Ibland är det bättre att skriva ner sina känslor i stället för att prata om dem. Speciellt ilska och besvikelse. Dessutom kan man, om man sparar på det skrivna, någon gång göra en djupdykning i sitt eget liv och sina känslor. Kanske få en större förståelse för att man är den man är, som, till exempel, varför jag inte kan ägna mig åt sudoku. Men det kan kräva en rejäl tillbakablick i mitt liv och jag kanske även får räkna med bråk. I såna fall.

Jag ledde en gång en skrivarkurs i ett EU-projekt, Embla, och bara ordet skrivarkurs skrämde halvt ihjäl deltagarna innan vi körde igång. Somliga vägrade till och med att delta men allt eftersom kom fler och fler och undrade vad vi hade så hejdlöst roligt åt, bakom stängda dörrar.

Den skrivarkursen var inte ägnad att vara en grammatisk kurs med stränga regler. Den ville bara få igång en glädje i kroppen och en lust till att skriva, om så bara ett vykort. Det fanns deltagare som helvägrade och jag respekterade deras rädsla. De fick teckna eller vad de ville, bara de höll i en penna. Efter en tid började andra fråga vad vi gjorde bakom våra stängda dörrar, som var så roligt. Skratten hördes ju lång väg. Ja, vad skulle vi svara? Vi satte minnen, känslor, rädsla och oss själva på pränt. Det kunde inte bli annat än bra.

Så, visst gör det ont när knoppar brister. Men de blir till vackra, väldoftande blommor bara de vågar.

" Vilar i den tillit som skapar världen"

. . . Ior är min soulmate

Okej, jag är aningen mer positiv än Ior men jag håller nere min optimism för att inte bli så besviken när drömmarna inte slår in. Trissvinsterna, till exempel. Ior skulle nog inte ens köpa en lott eftersom han självklart vet att han inte skulle vinna.

Men nu var det ju det här med glömskan.

Både min far och min mor hade knivskarpa minnesfunktioner hela livet ut. De kom till och med ihåg vad de hade lärt sig i skolan. Sånt förträngde jag tämligen snabbt, det fanns ju annat, betydligt viktigare saker man behövde lägga på minnet. Alla Beatleslåtarnas texter, till exempel. För att inte tala om Hep Stars. Tänk när de kom med låten Malajka - på afrikanska! Jag kan den fortfarande, sitter som gjuten efter alla dessa år. Inte begriper jag vad jag sjunger men det gjorde jag inte med Phytagoras sats heller. Om Lennart Grahn i Shanes hade gett ut en skiva med Phytagoras sats, DÅ hade jag kunnat den! Men förmodligen begripit lika mycket av den som Malajka.

Jag skrattade gott åt min bästis genom hela livet, när hon sa: Jag kan läsa en bok hur många gånger som helst, för jag kommer ändå aldrig ihåg hur den slutar.

Det tyckte jag var jätteroligt - tills . . . Jag började läsa en nyinköpt bok, där jag, förvånansvärt nog, anade en viss igenkänningsfaktor i de inledande kapitlen och blev lite orolig. Men efter halva boken blev jag trygg i förvissningen om att boken var en helt ny bekantskap och upplösningen hade jag inte ens kunnat gissa mig till.

Glad och nöjd la jag den i den överfyllda bokhyllan och tog mig an en ytterligare nyinköpt deckare.

Efter några dagar sa min älskade make: Men varför har vi två ex av den här boken?

…..

Nuförtiden har vi en fruktansvärd mängd input i form av nyheter gällande allt som händer i hela världen och utanför. Min hjärna tar in allt men vi är inte överens om vad som ska behållas. Allt ryms ju inte, det måste gallras. Tyvärr lägger sig en tredje part i överläggningarna. Minnet.

"Om du ska ha kvar Skellefteå AIKs matcher, då får du välja bort Malajka och stavningsregler", säger minnet. Aldrig! svarar jag.

Vi har gjort så här, Staffan och jag; Han minns matcher och resultat. Jag minns matrecept. Han minns världsnyheter och historia. Jag minns popgrupper och hundnamn. Han minns INTE namn på personer. Det gör jag. Man kan säga att vi kompletterar varann till 100 procent, vi är ett team. Även i korsord. 

Så mitt råd till Ior är: Hitta en likasinnad och dela på minnen!  Dubbelt så minnesrikt.

Aha! Det var kanske det som Pythagoras sats gick ut på 😉

Ja, det är ju frågan det.

Och varför ska just Påsken vara glad? Det är ju först på Påskafton som det händer positiva saker, enligt traditionen. Dymmelonsdag, skärtorsdag och långfredag är det bara elände, som alla vet. 

Från och med Påskafton lättar det, alltså. Påskdagen och Annandag Påsk råder glädje.

Men nu hänger inte traditionen längre med. Den överskuggas av dagsfärsk verklighet.

Julen ska, som bekant, vara God. Det fixar vi med ett överdåd av mat och andra godsaker. Pingsten ska vara Glad för då närmar sig sommaren. På tal om den så ska Midsommar vara Trevlig. Sedan kommer, i de flesta fall, en semester som önskas vara Skön. Och så där håller det på.

Vi har således olika förväntningar på olika högtider och helger. Och nu är vi alltså inne i en synnerligen Glad sådan. Om inte om fanns. Kan också stavas Putin.

Får jag verkligen sitta här hemma och vara glad när jag äter påskalammet (vilket jag självklart inte gör eftersom jag tror att jag inte tycker om det) när jag vet hur andra människor längre österut har det? Jag vet inte.

När Skellefteå AIK inte tog sig vidare i slutspelet, hade jag inga som helst problem med mina känslor. Deppad. Ledsen. Smått förbaskad. Men också en stor kärlek till "mitt" lag som har förgyllt min vinter. Allt var normalt och tillåtet.

Nu, i påsk, blandas känslorna och blir till ett enda stort virrigt härvelkors. (Ett uttryck som jag har använt så länge jag kan minnas om just känslor, utan att veta vad det är och nu, när jag för ordningens och den eventuella censurens skull har googlat på härvelkors, känner jag att det nog inte riktigt stämmer in på mina outredda känslor men det är ju ett så läckert ord så jag fortsätter troligen med den beskrivningen).

Jag har en stor familj som jag älskar över alla gränser, jag har ett hopp om att Jocke Lindström fortsätter i AIK nästa år, jag har så många underbara vänner, jag ser tecken på vårens ankomst och med den längtan till stugan, 

Jag har ett hat mot krig, mot slakt av oskyldiga människor, mot oinskränkt makt och girighet och, ologiskt men sant, mot hat.

Men, jag önskar ändå en Glad och God Påsk till alla 🐣

Undantaget vissa som jag önskar ett Slut. Vaddå, glömde jag Gott? Inte en chans . . .

Kan man gradera elände? Och eländes elände?

Utanför vårt fönster virvlar snön mot väster, samtidigt som rönnarna böjer sig mot öster. Det varnas för att ge sig ut i trafiken och det varnas för att ge sig ut överhuvudtaget. Om vi tittar söderöver, längs gatan, ser vi . . . ingenting. Det är bara erfarenheten som säger att där står visst hus, flera stycken. Norrut har lasarettet försvunnit helt.

I afton skulle vi få efterlängtat middagsbesök. Goda vänner som vi inte har träffat, annat än utomhus, på två år. Det sätter nu vädret och väglaget stopp för. 

Undrar om Färjestad, hockeylaget, tar sig hit i morron. Det skulle kunna bli många luftgropar och illamåenden i ett sånt här väder. Nejdå, jag är inte alls grym, jag tycker bara att de inte ska vinna i morron. 

Men om man nu skulle lyfta blicken och medvetandet ett par snäpp och fokusera på verkliga bekymmer så är ju kriget den enda verkliga katastrofen. Vi ser bilder på TV, vi läser nyheter i tidningar och på nätet och vi kan nästan inte ta in all ondska och grymhet som finns. Det är onekligen frestande att blunda och inbilla sig att det rådande vädret är vår värsta fiende. Fy tusan vad det ställer till. Så många planer som går om intet. Och tänk, hemska tanke, om strömmen far. Då fryser och svälter vi ihjäl på tjugo minuter. Tror vi. Men vi blir inte ihjälskjutna och våra hem blir inte sönderbombade, som i Ukraina. 

Jag pratade nyss med en vän, Yvonne, som har kört taxi men även jobbat inom hemtjänsten. Nu tänkte hon på dem som fortfarande gör det och förstod, med deltagande, hur deras situation ser ut i dag.

Staffan sa nyss, "tänk om jag fortfarande hade jobbat och skulle köra hem sent i kväll", och jag såg att hans tankar gick till dem som tvingas att göra det.

Alfred, som fyller 17 år i morron, kommer inte att kunna spela fotbollsmatch på konstgräsplanen som planerat. 

Skellefteå AIK kanske inte kan vända och spöa FBK i resterande matcher, vilket skulle innebära att de inte har chansen att bli svenska mästare i år. Men nästa år!

Människor i Ukraina kanske ser sitt hem i ruiner. Kanske inte ser något framtidshopp. Kanske inte lever dagen ut. 

Åsså jag då, som blir irriterad över att det smäller inne i spisfläkten när det stormar ute . . .

En del gillar vintern. Det gör inte jag.

Inte gillar jag värk heller och de hör ihop. Min far kunde känna väderomslag i sin kropp långt innan meteorologerna med alla sina hyperkänsliga instrument kunde ana att någonting var på gång. Inte fick vi något mångmiljonbelopp i arv men vädervärken ärvde vi döttrar minsann. Som vandrande barometrar går vi omkring.

Det kan man tycka synd om sig själv för.

Men så händer något i vår relativa närhet som överskuggar vinter och väder. Och plötsligt finns det nåt värre än snö och kyla.

Krig har man ju läst om i historieböcker, sett bilder på TV från länder långt borta och visst har man väl själv deltagit i nåt kortvarigt snöbollskrig nån gång. Men.

Det krig som pågår nu är i vår närhet. Det är inget man avbryter för att man fått snö under kragen. Det är på blodigt allvar. Mycket blodigt.

I hela Universum är planeten Tellus, vår jord, jämförelsevis som ett sandkorn stort. Och på detta sandkorn dödar människor varann i anfall och försvar. För att erövra, alternativt kunna behålla - ett land. Inte ens ett sandkorn, utan en mycket liten del av ett sandkorn. 

Nu sker det dessutom i vår närhet. Det finns hot som skrämmer. Det finns kärnvapen i vår närhet. Och - så finns det på detta sandkorn, små, maktgalna lilleputtar. I vår närhet finns en, lilleputtin.  Han vill ha mer. Och mer.

Men den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket.  Kanske till och med makt.

Jag ser bilder från Ukraina på TV och tror att det är en film jag ser. En dålig sådan. Men i det här fallet hjälper det inte att byta kanal och zappa sig fram till nåt bättre. Jag stannar kvar och ser sönderbombade hus, gråtande människor, rädda barn, döda människor på gatan och elände, elände, elände så stort att jag inte kan greppa allt. Men jag fylls av en känsla som jag aldrig känt förut. Jag har inget namn på den men den innehåller inslag av rädsla, ilska, medkännande, sympati och rent hat. När de motsägelsefulla känslorna uppstår på en och samma gång, vet jag inte vad jag ska göra av dem. Jag vill slåss och kramas samtidigt men det går ju inte. Så jag väljer att krypa ihop och kramas i min egen trygghet - men blunda och slappna av, det kan jag inte.